När är det okej att sörja barnlöshet?

Jag tycker att man har rätt till sina känslor oavsett. Ska man börja jämföra blir det oftast inte bra, någon blir gravid efter 2 mån, någon har längtat i åratal och behöver göra ivf, någon blir gravid utan att ens försöka. Älskar man sina barn lika mycket? Kan en person förtjäna det mer än någon annan?

Är man ödmjuk inför alla olika situationer och saker som kan hända i livet och respekterar varandra och kan visa empati så kan man väl vara öppen med hur man känner. Skulle någon då komma med en historia som den upplever är "värre" så får man väl medge att oj, det låter riktigt tufft. Och ta det därifrån.

När den är ett faktum, dvs ett antal misslyckade IVF. Även om jag fattar att det är jobbigt.

Tack. Jag vet ju det egentligen men blev verkligen helt slagen av vad denna person sa till mig. En mycket nära person dessutom som själv har det tufft med saker men aldrig skulle jag säga typ "ryck upp dig, det finns värre".

Så du menar att man får inte vara ledsen och fundera under tiden? Som sagt, jag vet att vi inte försökt "länge" men med tanken på hur länge jag längtat så är detta en evighet för mig. Och det är just rädlsan för att det kanske aldrig går som skrämmer mig.

Klart du får tycka det är jobbigt. Vara ledsen. Om man har väldig barnlängtan så har man ju det oavsett ålder. Samtidigt är det helt normalt att det tar minst ett år innan man blir gravid. Ganska många tar det längre tid för och vissa får inte barn alls. Men varför låta dig styras av rädsla att du kanske inte får barn. Du borde ju rimligen ha en del år på dig. 25 år är ingen ålder. Med all respekt. För mig tog det många år innan jag blev gravid så hade typ gett upp. Kram

Det var okänsligt sagt av din vän, men denne ville säkert bara muntra upp dig så tanken var väl god. Än så länge finns det ingen anledning att tro att ni aldrig kommer få barn, ni har dessutom gott om tid på er att få hjälp ifall det kommer behövas. Då var det sagt. Men det är klart som tusan att det är jobbigt att längta och inte veta! Det är inga konstigheter att du är ledsen alls. 9 månader är lång tid att längta, trots att det finns folk som väntat längre eller att det är normal väntetid på barn. 9 mån är lång tid när man tänker på det varje dag och det får såklart vara jobbigt.

Jag förstår att det måste vara en jobbig situation. Barn är den största källan till livsglädje som finns. Har du funderat på vad problemen kan bero på? Känns det som din kille skulle gå med på fertilitetsutredning?

Det är helt ok att sörja varje månad man försöker och det blir minus på stickan. Men huvudsaken är att man inte bara sörjer utan kollar upp vad man kan göra för att förbättra sina chanser att bli gravida också.

Om man har aktivt försökt bli gravida i 12 månader utan plus så kan man kontakta Kvinnokliniken på närmaste sjukhus och be att få göra en infertilitetsutredning. Det kan vara några månaders kö så kontakta vården när ni kommit till 12 månader, om ni vill göra en sådan utredning.

Vid en sådan utredning tas bland annat blodprover, spermaprov, de gör äggledarspolning för att kolla så drt inte är stopp i äggledarna etc

Jag kan också tipsa om boken "is your body babyfriendly" skriven av Dr Alan E Beer. I den finns mycket info om vad som kan orsaka fertilitetsproblem och vad man kan göra åt det. Säljs på tex Bokus för ca 200-300kr.

Just nu har vi valt att pausa i bebisverkstaden då vi gifter oss om ett år och inte vill riskera att stå nyförlösta vid altaren eller med krystvärkar! Tror att det är lite därför "sista" gången nu kändes extra tufft, eftersom vi båda trodde att vi hade god tid på oss innan bröllopet.

Men till min fråga, om vi nu testat i 9 mån och tar paus, måsye vi börja om och testa 12 innan utredning eller räcker det med 3 sen?

Borde ju inte spela någon roll om man pausar eller inte väl? Kroppen bryr ju sig inte om det...

Det beror på vilka regler ert Landsting/sjukhus har.

Kontakta dem och hör vilka regler som gäller hos dem.

Jag blir 24 år imorgon... Vet EXAKT hur du känner. Försökt i drygt 1 år nu.

Visst får man sörja. Jag sörjde också min tuffa tid mellan dottern och nuvarande graviditet. Trots att jag har en fin dotter, var varje missfall och försök hårda nederlag. Men samtidigt kunde/kan jag sätta min sorg i perspektiv mot andra, som kämpat i över 10 år med 10 missfall i bagaget utan ett enda levande barn, som väljer att ?ge upp? drömmen på att bli förälder... eller dem som mist barn sent i grav.

Lycka till, hoppas det blir en bebis efter bröllopet.