• Anonym (Trådstartaren)

    Har jag kanske någon sorts empatistörning?

    Har funderat på om jag kanske har någon sorts empatistörning. Jag känner inte för folk så som andra verkar göra. Jag bryr mig inte om människor jag inte känner (knappt ens de jag känner heller), påverkas inte av att se bilder eller videos från krig eller katastrofer, tycker inte synd om flyktingar, kan helt opåverkad och oberörd lyssna på poddar där de berättar om så hemskt groteska mord och våldsbrott (även mot barn) att programledarna själva mår illa och knappt vill uttala hemskheterna.

    Har fram tills för något år sedan snattat och plankat i kollektivtrafiken många gånger och har aldrig haft dåligt samvete för det. Stal massa saker i skolan som barn och skämdes inte och tyckte inte synd om varken skolan eller barnen som blev av med grejer de pysslat ihop medan min bästa kompis (som var med på stölderna) mådde så dåligt att hon till slut gick och lämnade tillbaka grejerna...

    Har haft kaniner som varit sittandes i sina burar och sällan fått komma ut och sällan fått det städat (bara nytt sågspån över kisset). Städade bara när stanken av urin blev för mycket för mig. Då hade det upprepade gånger möglat (både rött mögel och svart. Stanken när jag städade var illa nog att få mig att nästan spy) i botten av buren och deras tassar var bruna av urin. Tyckte inte synd om dem...

    När någon familjemedlem eller nära vän har ont någonstans, mår dåligt eller är sjuk känner jag inte deras smärta. Jag kan tycka lite synd om dem om det är något riktigt allvarligt men som t.ex. när min mormor nyligen hade så ont i sin fot att hon inte kunde gå, eller ens sitta upp, brydde jag mig inte alls.

    Gläds ibland åt andras olycka och kan må bra och bli lycklig inombords av att  vissa andra mår dåligt. Känner att jag till och med skulle kunna mörda folk utan att ha det minsta dåligt samvete. Egentligen är enda anledningen till att jag aldrig mördat någon att jag inte vill åka fast.

    Jag kan dock gråta till filmer eller realityinslag som handlar om att någon har en sjukdom de vet de kommer dö av (typ cancergalan), kan tycka lite synd om djur när de blir skadade eller är sjuka osv. Får oftast dåligt samvete om jag sårar någon och jag förstår hur andra personer känner när de mår dåligt, har råkat ut för något eller har ont.

    Låter detta normalt?

  • Svar på tråden Har jag kanske någon sorts empatistörning?
  • Anonym (Ung?)

    Kan det vara så att du är väldigt ung och inte har varit med om så mycket? Ofta växer empatin med år och erfarenheter.

  • tankfull

    Du motsäger dig själv. Känner du empati eller inte? I övrigt låter det inte normalt, nej. De som inte känner något för människor kan ha lättare att känna för djur, men inte du. Det värsta jag vet är folk som behandlar djur illa, fattar inte varför man skaffar djur alls då. Låter lite som att du är ute efter att provocera igång en tråd här...

  • Anonym (Jo)
    Anonym (Ung?) skrev 2018-10-11 13:26:49 följande:
    Kan det vara så att du är väldigt ung och inte har varit med om så mycket? Ofta växer empatin med år och erfarenheter.
    Så är det
  • Anonym (Trådstartaren)
    Anonym (Ung?) skrev 2018-10-11 13:26:49 följande:

    Kan det vara så att du är väldigt ung och inte har varit med om så mycket? Ofta växer empatin med år och erfarenheter.


    Jag är 27 år och de senaste 4 åren har jag varit med en otroligt lång rad väldigt jobbiga saker. Det har bara gjort min empati lägre än vad den redan var innan.
  • Anonym (Trådstartaren)
    tankfull skrev 2018-10-11 13:27:52 följande:

    Du motsäger dig själv. Känner du empati eller inte? I övrigt låter det inte normalt, nej. De som inte känner något för människor kan ha lättare att känna för djur, men inte du. Det värsta jag vet är folk som behandlar djur illa, fattar inte varför man skaffar djur alls då. Låter lite som att du är ute efter att provocera igång en tråd här...


    Men snälla, vad är det jag ska provocera om? Jag har i flera år funderat på om detta verkligen är normalt och tänkte nu be om lite åsikter utifrån. Om jag säger emot mig själv så gör jag väl det, det jag beskrivit i trådstarten är den exakta situationen.
  • Anonym (Hmmm)

    Hmm jag är lite likadan faktiskt. 

    Har väldigt svårt att känna genuint med andra, jag förstår att jag borde känna något men det kommer liksom inte.
    Som när en kollega gick bort i en olycka, alla var ledsna, jag tyckte mest det var spännande att det hände något utöver det vanliga, även om det såklart är tråkigt också, särskilt för hans föräldrar. 

    En annan sak jag märkt är att jag utan minsta dåligt samvete kan göra elaka saker mot andra (otrogen exempelvis) men om min partner skulle göra samma sak mot mig skulle jag nog bryta ihop. 

    Inte så sympatiskt med andra ord..

  • Anonym (Trådstartaren)
    Anonym (Hmmm) skrev 2018-10-11 13:33:30 följande:

    Hmm jag är lite likadan faktiskt. 

    Har väldigt svårt att känna genuint med andra, jag förstår att jag borde känna något men det kommer liksom inte.

    Som när en kollega gick bort i en olycka, alla var ledsna, jag tyckte mest det var spännande att det hände något utöver det vanliga, även om det såklart är tråkigt också, särskilt för hans föräldrar. 

    En annan sak jag märkt är att jag utan minsta dåligt samvete kan göra elaka saker mot andra (otrogen exempelvis) men om min partner skulle göra samma sak mot mig skulle jag nog bryta ihop. 

    Inte så sympatiskt med andra ord..


    Okej. Ja jag känner ingen som verkar vara som jag bortsett från min brorsa som många gånger uttryckt att han känner liknande som jag. Jag tror dock han har mer empati än mig för i alla fall nära anhöriga. Han blir mer påverkad när någon mår dåligt, är sjuk, när det är bråk osv. Än vad jag blir.
  • Anonym (Trådstartaren)
    Anonym (Hmmm) skrev 2018-10-11 13:33:30 följande:

    Hmm jag är lite likadan faktiskt. 

    Har väldigt svårt att känna genuint med andra, jag förstår att jag borde känna något men det kommer liksom inte.

    Som när en kollega gick bort i en olycka, alla var ledsna, jag tyckte mest det var spännande att det hände något utöver det vanliga, även om det såklart är tråkigt också, särskilt för hans föräldrar. 

    En annan sak jag märkt är att jag utan minsta dåligt samvete kan göra elaka saker mot andra (otrogen exempelvis) men om min partner skulle göra samma sak mot mig skulle jag nog bryta ihop. 

    Inte så sympatiskt med andra ord..


    Det där med att mest tycka det är spännande när något hemskt händer, så kan jag känna vid naturkatastrofer, masskjutningar, terrorattacker osv. Att det är spännande, intressant och kul att följa. Känner inget särskilt för offren, även om andra gör det och jag vet att jag borde det också.
  • Anonym (Hmmm)

    Har fått höra av en person att jag kan ha drag av narcissistisk personlighetsstörning, och mycket av det stämmer in på mig, och där ingår även bristande empati.

    (Precis nu noterar jag för övrigt att mina inlägg i den här tråden handlar bara om mig själv och inte alls om TS... I rest my case...) 

  • tankfull
    Anonym (Trådstartaren) skrev 2018-10-11 13:32:44 följande:
    Men snälla, vad är det jag ska provocera om? Jag har i flera år funderat på om detta verkligen är normalt och tänkte nu be om lite åsikter utifrån. Om jag säger emot mig själv så gör jag väl det, det jag beskrivit i trådstarten är den exakta situationen.
    Men det du beskriver i trådstarten är ju det som är motsägelsefullt, när du mot slutet säger att du förstår hur andra känner det när de mår dåligt? Hursomhelst, du verkar ha en störning och jag hoppas att du avhåller dig ifrån att skaffa djur, barn eller förhållande. Kanske har du inte känt dig älskad som barn och vet därför inte hur det känns att vara knuten till någon på det sättet? Asperger är en diagnos som innebär empatistörning, och man kan tydligen lära in rätt sätt att reagera på om man vill. Du kanske har Asperger eller så är du psykopat. Att inte känna något särskilt vid en katastrof som inträffar långt bort och med människor man inte känner är nog vanligt, men inte att man tycker det är spännande att folk dör. Hoppas att du går i terapi, eller åtminstone inte skadar någon.
  • Anonym (Trådstartaren)
    tankfull skrev 2018-10-11 17:04:23 följande:

    Men det du beskriver i trådstarten är ju det som är motsägelsefullt, när du mot slutet säger att du förstår hur andra känner det när de mår dåligt? Hursomhelst, du verkar ha en störning och jag hoppas att du avhåller dig ifrån att skaffa djur, barn eller förhållande. Kanske har du inte känt dig älskad som barn och vet därför inte hur det känns att vara knuten till någon på det sättet? Asperger är en diagnos som innebär empatistörning, och man kan tydligen lära in rätt sätt att reagera på om man vill. Du kanske har Asperger eller så är du psykopat. Att inte känna något särskilt vid en katastrof som inträffar långt bort och med människor man inte känner är nog vanligt, men inte att man tycker det är spännande att folk dör. Hoppas att du går i terapi, eller åtminstone inte skadar någon.


    Alltså det jag menar är att jag förstår hur folk känner när de mår dåligt, varit med om något osv. men att jag inte bryr mig och normalt inte känner något kring det. Det är som att min empati är både låg och selektiv. Jag kan känna empati ibland men det är sällan och inte så starkt.

    Tror inte att jag har aspergers. Känner inte igen mig i beskrivningen av det. Har t.ex. alltid haft lätt att känna av andra och förstå vad folk tänker, känner, säger utan att de säger det rakt ut, visar med kroppsspråket. Har inga särskilt starka intressen, behöver inga särskilda rutiner, har inte svårt för nya saker osv. Och psykopati känns inte riktigt rimligt heller, de har väl inte någon empati alls någonsin? Eller jag kanske har missförstått det.

    Narcissism som någon annan nämnde vet jag inte. Har många gånger fått höra av familjemedlemmar att jag är egoistisk och bara bryr mig om mig själv. Däremot tror jag inte att jag är bättre än alla andra, värd särskild behandling osv.

    Jag skadar ingen och har aldrig gjort. Och du nämner att jag inte borde skaffa förhållanden osv. men jag har haft två förhållanden och båda killarna tyckte jag var den bästa tjejen de varit med, en sån typ man vill gifta sig med, tyvärr tog det slut dels av praktiska skäl som avstånd och dels för tappade känslor. Vi är vänner fortfarande. Så jag har ju inte problem på det sättet att jag borde hålla mig borta från folk och relationer!
  • tankfull
    Anonym (Trådstartaren) skrev 2018-10-11 18:39:39 följande:
    Alltså det jag menar är att jag förstår hur folk känner när de mår dåligt, varit med om något osv. men att jag inte bryr mig och normalt inte känner något kring det. Det är som att min empati är både låg och selektiv. Jag kan känna empati ibland men det är sällan och inte så starkt.

    Tror inte att jag har aspergers. Känner inte igen mig i beskrivningen av det. Har t.ex. alltid haft lätt att känna av andra och förstå vad folk tänker, känner, säger utan att de säger det rakt ut, visar med kroppsspråket. Har inga särskilt starka intressen, behöver inga särskilda rutiner, har inte svårt för nya saker osv. Och psykopati känns inte riktigt rimligt heller, de har väl inte någon empati alls någonsin? Eller jag kanske har missförstått det.

    Narcissism som någon annan nämnde vet jag inte. Har många gånger fått höra av familjemedlemmar att jag är egoistisk och bara bryr mig om mig själv. Däremot tror jag inte att jag är bättre än alla andra, värd särskild behandling osv.

    Jag skadar ingen och har aldrig gjort. Och du nämner att jag inte borde skaffa förhållanden osv. men jag har haft två förhållanden och båda killarna tyckte jag var den bästa tjejen de varit med, en sån typ man vill gifta sig med, tyvärr tog det slut dels av praktiska skäl som avstånd och dels för tappade känslor. Vi är vänner fortfarande. Så jag har ju inte problem på det sättet att jag borde hålla mig borta från folk och relationer!
    Ironiskt nog tyckte kanske killarna att du var den bästa tjejen de varit med just för att du är lite kall. Bryr man sig och är superkär tappar man huvudet, kanske blir klängig och emotionell...bryr man sig inte är man cool och lätt att ha att göra med. Jag kan känna som du till viss del, svårt att bli kär eller väldigt involverad i random folk...men jag känner aldrig skadeglädje eller tycker det är spännande med terrorism. Min dotter är min stora kärlek, skulle lätt dö för henne, och efter jag fick henne har jag blivit mer känslosam när det gäller andra barn också - och djur eftersom vi skaffat det. Nej, om du inte skulle vilja skada någon på riktigt så kan du säkert ha förhållanden. Frågan är om det ger något i längden, men det kan ju bara du avgöra. Du kanske ändrar dig, man vet aldrig!
  • Anonym (poppis)
    Anonym (Trådstartaren) skrev 2018-10-11 13:30:39 följande:

    Jag är 27 år och de senaste 4 åren har jag varit med en otroligt lång rad väldigt jobbiga saker. Det har bara gjort min empati lägre än vad den redan var innan.


    Jag känner precis det samma. Mina svårigheter har gjort mig mindre empatisk. Dessutom upplever jag att stress och trötthet gör att min energi inte räcker till mer än för det mest nödvändiga. Är jag riktigt trött orkar jag inte se tiggaren utanför ica. Orkar inte läsa nyheterna. Och orkar inte engagera mig i något.
  • tankfull
    Anonym (poppis) skrev 2018-10-11 21:35:15 följande:
    Jag känner precis det samma. Mina svårigheter har gjort mig mindre empatisk. Dessutom upplever jag att stress och trötthet gör att min energi inte räcker till mer än för det mest nödvändiga. Är jag riktigt trött orkar jag inte se tiggaren utanför ica. Orkar inte läsa nyheterna. Och orkar inte engagera mig i något.
    Fast ditt sätt att avskärma dig från tiggare och nyheter är kanske just för att det är känslomässigt tunga saker - hade du inte brytt dig så hade du inte..brytt dig. Att vara trött och inte orka engagera sig är inte detsamma som att tycka det är spännande med våldsbrott eller inte bry sig att man stänger in ett djur i en liten bur i en evighet där den står med tassarna i sin avföring och urin... Tycker det är stor skillnad!
  • Anonym (poppis)
    tankfull skrev 2018-10-11 21:46:34 följande:

    Fast ditt sätt att avskärma dig från tiggare och nyheter är kanske just för att det är känslomässigt tunga saker - hade du inte brytt dig så hade du inte..brytt dig. Att vara trött och inte orka engagera sig är inte detsamma som att tycka det är spännande med våldsbrott eller inte bry sig att man stänger in ett djur i en liten bur i en evighet där den står med tassarna i sin avföring och urin... Tycker det är stor skillnad!


    Fast jag har också blivit mer oempatisk av egna svårigheter. Är inte alls lika "mjuk" som tidigare.
  • tankfull
    Anonym (poppis) skrev 2018-10-11 21:58:38 följande:
    Fast jag har också blivit mer oempatisk av egna svårigheter. Är inte alls lika "mjuk" som tidigare.
    Okej, får hoppas dina svårigheter går över då. Själv har jag det väldigt tufft med kronisk migrän, dålig ekonomi och barn på heltid, så jag kan också känna att jag inte orkar höra nyheterna ibland. Men jag känner aldrig som du och ts, så där är vi olika. Tycker fortfarande det är skillnad på att stänga av och att känna skadeglädje eller spänning när det går dåligt för andra. Inte min grej.
  • Anonym (Kajnina)
    Anonym (Trådstartaren) skrev 2018-10-11 18:39:39 följande:
    Jag skadar ingen och har aldrig gjort.
    Hur kan du säga att du aldrig har skadat någon när du har skadat kaninerna?! Det är bara avskum som du som ger sig på försvarslösa djur och sen skryter om att du inte ens tyckte synd om dom när dom led. Fy fan för människor som du! Kräks {#emotions_dlg.djavulsk}
Svar på tråden Har jag kanske någon sorts empatistörning?