Bry sig om varandra?

Usch, så hemskt. Jag skulle aldrig stå ut med att leva med någon som så uppenbart bara bryr sig om sig själv. Det är ju så, vad man än säger om saken. Han har säkert andra bra sidor men det här med att "orka" bry sig om någon annan sitter ju liksom i ens inre. Att det kanske inte fastnar i hans hjärna saker du tydligt talat om att du gillar, men sen har han "glömt" det. Det är ju nåt med personligheten. 

Är han sån mot alla eller bara mot dig? 
Ibland tror jag vissa som lever länge tillsammans blir så hemmablinda att de helt enkelt inte "ser" de här sakerna. Tar personer för given. Men det handlar till syvende och sist ändå om den personens ego. 

Helt ärligt så tror jag han har någon störning eftersom han inte kan bry sig om någon annan än sig själv i första hand. 
Han har aldrig anpassat sig efter barnens mat och sovrutiner utan vi har varit tvungna att anpassa oss efter honom och hans jobbande hela tiden.

Det har alltid varit han och hans grejor. Även när han jobbar är det så. Han saknar empati helt enkelt skulle jag vilja påstå.
Han bryr sig inte ett dyft om vad andra tycker om honom för han är ju nöjd så är andra missnöjda är det deras problem. 

Och bäst är ex när han säger till mig att han kan ju ändå inget göra för att muntra upp mig eftersom det är honom jag är arg/besviken/ledsen på.
Att försöka sätta sig in i vad det är som gör mig arg/ledsen/besviken och se om han kanske kan ändra på något för att undvika det är inte aktuellt. Han är ju glad och nöjd, så varför är då jag missnöjd?

Försök då förstå hur detta har ätit upp mig inifrån och fått mig att tvivla på mig själv hela tiden.
Att jag nog bara inbillar mig att jag blir behandlad som skit, att jag bara inbillar mig att jag blir tagen för given. Att jag också borde vara glad nöjd och tacksam. Vad har jag att gnälla över egentligen? Han är ju en perfekt make...

Han förstår inte varför jag gnäller hela tiden för han gnäller ju inte på mig.
Jag brukar då svara med att om jag kunde komma och gå som jag ville, ha mat i kylen, komma till dukat bord, rena underkläder i byrån, städat hem, barnvakt osv dag ut och år in så skulle jag inte heller gnälla. Jag skulle förstå att om jag skulle gnälla skulle jag åka på en propp!

Sedan skulle jag aldrig klara av att utnyttja en person så mycket och sedan försöka vända det till att det är personens eget fel.

Mitt ex var likadan. Så frustrerande!  Jag tror att ett sånt förhållande passar vissa människor, men inte alla. Mig passade det inte alls eftersom jag behöver den bekräftelsen för att känna mig sedd. Så när han svarade att det var mitt ansvar att se till mina egna behov blev jag sårad.

Men ah, igenkanningsfaktor pa det dar! Jag vet att jag at typen som gillar att ge presenter och alltid "go the extra mile" for nan. Tanker pa hur nagon at o vad de kan tycka om, innan jag skaffar det. O garna nagot som at lite orginelt o svart att fa tag pa. Lite som en hobby for mig. O kraver absolut inte att min man skall vara likadan.

Tycker inte heller jag har nagon udda smak nar det galler mat, godis, film eller vad det nu kan vara. Likval efter 16 ar sa har han inte en aning. Vi ser sant som han vill se pa, ater sant han tycker at gott osv. hur jag vill ha mitt kaffe blir alltid ratt....men det at for att vi har samma smak!

Fodelsedagar o julklappar ger han mig oftast sitt kreditkort o sager att jag ju kan leta up nagot fint som jag vill ha, o har inget emot om det blir lite dyrt....Pratar garna om vilken kanonman jag har som get mig dyra presenter!

Alltsa jag har givetvis inget emor markes klader osv :D. Men att fa nagot som inte kostar nagot/lite men som visar att han tankt pa mig hade betytt SA mycket mer. Nar jag papekat detta ser han mest forvanad ut.......o ger mig kortet igen nasta gang