Vi gifte oss och lovade i nöd och lust.... Men när tunga sorger och egna svåra sjukdomar drabbade mig, sa han, nu har du väll sörjt klart efter en vecka efter dödsfallen, fick tjata mig till att han följde med till begravningar, han valde ofta jobb istället. Fick aldrig en spontan kram, inte ens när jag grät över dödsfall eller sjukdom. Nu undrar han varför jag inte rycker upp mig igen och gnäller över att vi har lite sex..... Känner mig ensam.
Jag skulle inte klara av att dela mitt liv med en som inte visar sympati.
Jag skulle inte klara av att dela mitt liv med en som inte visar sympati.
Nä... Kan det vara nån diagnos? Vilken tex?
Nä... Kan det vara nån diagnos? Vilken tex?
Han låter väldigt känslokall och elak. Absolut inte ok att förminska dig och din sorg på det sättet. Att han inte själv förstår det är skrämmande.
Ush
En del män har svårt att visa känslor. Har råkat ut för en del såna killar. Inte alls ovanligt tror jag.
( Det berättigar naturligtvis inte TS killes beteende )
Skilj dig.
Jag at i samma sits o det at superjobbigt. Sa kan verkligen kanna med dig! Styrkekramar!
Nar livet gar bra at allt toppen, men sa fort nagot jobbigt hander liksom forsvinner maken kanslomassigt. Jag rakade ut for en forlossnings depression med 2ndra barnet o typ satt o grat varje dag o hade alvarliga tankar pa att ta livet av mig. Fattar jag val att det inte at sa kul att leva med, men nastan varje dag steg maken upp o sa tillglattat "njut nu av din (mamma) ledighet".....
...ett par efter brot jag foten o vi kunde inte aka pa semester da jag inte fick flyga dan efter olyckan. Maken var inte minsta sympatisk, jag fick aka till o fran sjukhuset sjalv o sen var han arg i flera dagar for att jag forstort semestern...
I somras dog min styvfar bara ett par manader efter att fatt en cancer diagnos. Givetvis mycket ledsamt o framfor allt jobbigt for min mamma, som jag forsokte stotta sa mycket jag kunde. Inte mycket stod fran maken jag fick dar da heller....
Sa har nu bestamt mig. Tror jag. For jag har inget fortroende for att fa nagot stod om det hander nagot igen, och i mitt tycke at en stor det av aktenskapet att man skall vara dar for varandra. For man lovar ju bade trohet, och att dela gladje o sorg....lika viktigt. Efter denna sommaren haller jag pa att checka ut kanslomassigt, det liksom gar av sig sjalv. Men vi har barn sa maste vara saker, men kans som om jag nog kommer vara dar om ett par manader eller sa....
Kan ocksa tillage att jag genom mitt jobb traffar en hel det manniskor med alla mojliga diagnose (ADHD, scizofreni, deppresioner osv) o aven om de Kampar med sin egn mentala halsa sa betyder inte det att de inte kan kanna empati, snarare tvartom.
Personer med ASD/Asbergers osv kan ocksa vara empatiska, men de at ofta inte sa bra pa att visa det sa man forstar; det at den social kommunikationen det at vajsing pa dar...