Hur klara ni av att vara otrogna?

Den härliga känslan att få sätta på en ung och snygg tjej övertrumfar alltid det dåliga samvetet... Förresten har jag inte dåligt samvete. Jag sköter mina små snedsteg snyggt och diskret och det man inte vet om har man ju faktiskt inte ont av.

Det skulle jag inte kunna vara.

Bara petting & oralsex. Lite kul. Nä det är ju knappt sex.

Håller med !

Aldrig i livet - för min del skulle det kännas om jag skulle även bedra mig själv (det är ju jag som valde min man och ingen annan). Trivs jag inte med honom och saknar nåt som finns nån annanstans, så går vi skilda vägar först och sedan blir det nån annan. Så, jag kan inte förstå såna människor heller

Intressant fråga, jag har satt på två tjejer den senaste månaden fast jag är sambo.Den ena var 25 o den andra 22.Jag har inte samvete alls nästan men jag tror det beror på att min käre far splittrade familjen genom just otroheten.Har blivit nån slags trauma i huvudet tror jag.Där har du en förklaring men ingen ursäkt iaf:)

Orsaken till det uteblivna dåliga samvetet beror på att de inte har något samvete.
De är empatiskt störda. Men de vet inte det. För man saknar ju inte något man inte känner igen.

Hahahaha ja jag kan inte annat än instämma!!

Jag tycker det är ganska rimligt att folk klarar att vara otrogna utan att må dåligt.
En del mår säkert delvis dåligt, vissa inte alls. Jag tror det ligger i vår natur att hitta olika sätt att lura oss själva, att intala hjärnan saker för att rättfärdiga primitiva känslor.

det funkar likadant med andra (små) lögner, där man lurar sig själv;
Att skjuta upp livsstilsförändringar, ta tag i motion, vikt, kost, rensa förrådet...
Nej, allt självbedrägeri är givetvis inte omoraliskt men funktionen är likadan. Vi lurar oss själva, ofta steg för steg. Man hittar på ursäkter och motiv till varför det ena eller andra är ok.

Det är nog väldigt ovanligt att en lycklig, balanserad och klok person med god självinsikt och impulskontroll går från noll till total otrohet på en gång. De flesta genomgår ett antal steg på vägen dit, oftast undermedvetna och fulla av självbedrägeri:
"Vi har ju bara roligt och skrattar, jag tänker inte GÖRA något. Vi ska bara träffas och fika.."
"Det var ju bara en liten puss, ganska oskyldigt egentligen. Jag vet inte vad som flög i mig men det kändes helt rätt. Jag är nog lite förvirrad men måste ta reda på vad det egentligen står för."
"Oj vad mysigt  det var nu då. Jag hade ju bestämt mig för att inte göra något mer men vi var ju helt ostörda och det råkade bli en kyss och sedan lite mer..."

För varje litet steg går man över en nästan osynlig gräns och märker det knappt själv. Till slut är det egentligen inget steg över till sex, det blir närmast självklart med tanke på alla andra gränser man redan passerat.

Det finns säkert massor av andra sätt som det sker på. För vissa kanske det verkligen kommer som en blixt från klar himmel men då har man kanske varit missnöjd i relationen länge, man känner sig inte sedd hemma, lyssnad på, instängd och fast i en roll man inte gillar..
I rätt läge med rätt person, lite alkohol och frihet (konferensresan typ) så gör man plötsligt saker som förvånar en själv.

Jag tror att många genomför detta i en slags fantasitillvaro, man övertygar sig själv om att det knappt är på riktigt. Det känns inte som på riktigt förrän man blir upptäckt, då blir det kritiskt.. 

Hur man kan stå ut med sig själv efteråt?
Ja, det är säkert olika. Ganska många mår nog dåligt egentligen men lyckas förtränga känslan och fokusera på annat. Kanske hittar man på en massa förmildrande omständigheter och accepterar till slut att man gjort ett övertramp. Livet går vidare.

Sen finns givetvis de som inte alls har nån moral i detta, som gladeligen är otrogna så fort de får chansen. Man tänker inte så mycket mer på det, "det man inte vet har man inte ont av". Skulle det komma fram och krascha relationen så är det smällar man får ta, eller också blir man förtvivlad och lovar bättring (utan att mena det egentligen).

Människor är komplicerade.
Människor är inte nödvändigtvis särskilt moraliska.
Våra mest primitiva instinkter påverkar oss mycket mer än vi tror.

Så tror jag.

Min åsikt är den att normala människor som lever i bra förhållanden inte är intresserad av andra och är därför inte otrogna.

Om något däremot fattas i den relation man lever i så är man mer öppen och mottaglig för att söka efter bekräftelse och uppskattning på annat håll. Och då kan det säkert bli att man är otrogen.

I mitt fall så anser jag att maken har svikit mig först så varför ska jag bara sitta där och säga ja tack och amen till allt.
Han har inte varit otrogen och jag har inte varit otrogen (än), men med tanke på att maken är gift med sin arbetsplats och ägnar mig noll tid, så skulle något roligt dyka upp så är det inte omöjligt att jag hakar på.
Om nu maken inte vill ha mig så kanske någon annan vill och varför ska då jag behöva säga nej av hänsyn till honom?
Han tar ju ingen som helst hänsyn till mig och är ju inte intresserad av mig mer än som hushållerska och för att det ser bra ut utåt...