Funderar på skilsmässa

Vi kan ta varandra i hand du och jag. Jag är i samma sits och har varit ett tag. Det är bara så jävla tungt att ta det där klivet och våga lämna även om jag vet att det skulle bli bättre för alla i slutändan.

jag tror på parterapi - även när det tar slut!

oavsett om det löser några problem kan det i alla fall hjälpa er förstå varann och komma överens om hur ni ska gå vidare.

så jag föreslår att ni sätter er ner, säg att du inte mår bra av ert förhållande, att du funderar på skilsmässa och vill att ni går i terapi tillsammans.

Jag vet känslan. Det finns alltför många män som inte kan DISKUTERA dylika djupare saker. Försökte flera ggr. Så vi separerade för 2år sedan (18år tisammans) utan att jag vet vad han tyckte tänkte kände. DET är ju helt otroligt egentligen. Ingen närhet el sex på 3år före det. Ett gemensamt barn. Hon bor vv o dom här 2åren har jag mått sååå mycket bättre. Man lever bara en gång, har alltid känt det är patetiskt att fortsätta ihop "bara för att"...., eller ännu bärre - för barnens skull. Våga kvinnor!

Jag känner precis som du ts!
Det är nog nu! Kan inte enbart vara en persons ansvar att en relation och en familj ska fungera som ett gemensamt team istället för separata enheter som bara ses vid middagen.

En fundering som jag har är hur man gör kring det här med matvaror vid en separation
Jag vet vilka möbler och vilken inredning jag har köpt och det tar jag så klart med mig när jag flyttar. Kommer dock vara snäll och lämna en del...
Men det är jag som köpt allt vad som finns i kyl, frys, skafferiskåp osv.

Maken kan på sin höjd köpa godis och fikabröd till sig själv och det är inte så att han betalar andra rörliga utgifter för vårt gemensamma liv med sin lön utan han har hela sin lön till att leka fritt med...

Det tror jag på också.

Känns som det kunde varit jag som skrivit inlägget, är i samma sits

En till som känner samma, vi är dock inte gifta så det kanske gör det lite lättare?

Vi har två barn. Jag vill verkligen bo kvar här, men vet inte om jag har råd att ta över alla lån. Men jag älskar vårt boende - jag har till och med tankar på hur det ska se ut gällande inredning och möblering, och det kan väl inte vara normalt?!! Vi har haft det dåligt i massor av år, men nu börjar jag få nog - mer än förut. Kanske känner jag så för att jag varit långtidssjukskriven och klättrar på väggarna och har en liten tanke om att när jag väl jobbar igen så blir allt bra? Men det var inte bra innan jag blev sjukskriven heller. Något jag lärt mig av min utbrändhet är att inte hamna i samma spår igen, jag måste ta hand om mig först och sedan alla andra. Jag måste liksom bli lite mera egoistisk.

Han värdesätter inte familjen och din briljanta lösning är så att slå sönder den helt? Fint. Gör inte det. Var den som tat ansvar och låt barnen f behålla sin familj. Hjälp din man att ta hjälp själv.

Men alltså, va? Så hon ska ensam hålla ihop en relation de är två i?

Det där låter som min sambo. Skiter i allt, behandlar mig som skrot. Och när jag vill lämna är det jag som ger upp för snabbt. HUR kan jag bara kasta bort allt och inte ens ge honom en chans? Och så ger jag honom en ny chans, och dagen efter behandlar han mig lika illa igen. Är det då verkligen jag som kraschat familjen? Är det då jag som ska fortsätta försöka?

I nöd och lust. Idag har vi helt glömt bort det förstnämnda. Det är inte okej att släppa allt ansvar bara för att den andre gör det. Sedan bör man försöka hjälpa/tvinga partnern till bättring. Det är inte alltid som den hårda vägen är den rätta där. Allra bäst gör man förstås i att skynda långsamt i en relation och inte binda sig fören alla värderingar har kommit i öppen dager och man fått prov på den andres ansvars- och pliktkänsla.

Din sambo må ha förstört innerligheten i er relation, men det är fortfarande du som bryter upp.

Du kan ju inte mena allvar? Så han ska få fortsätta köra sitt race och jag ska ta emot skiten år ut och år in?

I nöd och lust, javisst! Det är även det han hävdar när jag velat lämna honom. Men det gäller bara åt ett håll. När han är sjuk, minsta lilla, så förväntas jag ställa upp. Och det gör jag så gärna, för att det är så det ska vara i en relation! Men när jag varit jättesjuk och fått stränga order om att ta det lugnt och inte bära något alls, då har han suttit framför sin dator och ignorerat mig när jag bett om hjälp. Men självklart! Jag ska ta emot det och inte lämna honom.

Men hon tar ju ansvar! Ingen mår bra i ett dåligt förhållande, varken föräldrar eller barn!

Ingen här verkar ha andra perspektiv än ts. Det finns fler perspektiv. Det handlar inte bara om ts situation. Det finns barn inblandade. Barn som har rätt till en familj. Ger en upp får inte den andra göra det. Sedan bör man såklart försöka ändra situationen trots att man stannar. En människa som plötsligt ändrats mår ofta inte bra. Att ändra den situationen är en start. Var han ett as från början får man skylla sig själv. Skynda långsamt är som sagt min melodi.

Håller med

www.instagram.com/p/Bo8zJ1AA2yv/