Kan ni kvinnor säga något om det!
En man som öppet vågar visa sin sårbarhet och känslighet.
En man som berättar om något han mår dåligt av och börjar gråta i berättelsen.
Vad tänker nu om honom?
Jag gillar att min man kan visa sig sårbar för mig. Kanske är det för att jag själv är känslig, vad vet jag.
Men jag har alltid gillat det.
beror lite på hur mycket det blir... jag vill absolut inte ha någon som är matcho eller förstoppad och inte kan prata känslor. min förra pojkvän var sån, han kändes som en vägg av is när det kom till den biten. men någon som vill prata känslor och gråter stup i kvarten skulle jag nog tycka var överkänslig.
Njae, det låter inte så attraktivt faktiskt. Oavsett om det är en kvinna eller en man. Den bilden jag får av personen när du beskriver att man sitter och berättar hur dåligt man mår och gråter är inte positiv någonstans.
Det är något helt annat med en trygg, stabil och stark person som gråter vid något särskilt känslosamt tillfälle eller vid någon traumatisk händelse.
Nej, det är inte riktigt min typ av man.Har faktiskt svårt med både kvinnor och män där det ska lipas i tid och otid. Känner mig obekväm med dessa människor.
Det är väl skitbra om man kan öppna munnen berätta och samtidigt visa vad man känner.
Livet blir ju så mycket enklare med rak och tydlig kommunikation.
Igår berättade jag för maken att jag vill skiljas och jag fick ingen reaktion alls!
Inget snarlikt:
Ja, det kanske är så det får bli eftersom vi inte får vår relation att fungera.
Eller:
Nej, jag vill inte skilja mig. Jag älskar dig och är beredd att kämpa för oss!
Eller:
Oj, menar du verkligen det?
Eller:
Det har jag också funderat på.
Ingenting!
Han satt där lika nollad som alltid.
Jag frågade varför han inget sa eller kommenterade kring det och fick inget svar. Jag frågade vad han kände, men fick inget svar.
Jag sa att du måste väl veta och känna om du är glad att äntligen bli av med din värdelösa skata till fru eller om du blir ledsen för att du älskar din fru och tycker hon är bra och inte vill att hon ska gå.
Då svarade han i alla fall att jag inte var någon värdelös skata.
Ska jag då tolka det som att han är ledsen och inte vill skiljas eller vad menar han?
Vet inte hur många gånger under samtalet (på några timmar) som jag påpekade att jag faktiskt inte är telepatisk och inte kan veta vad han vill om han inte säger det.
Han började rabbla en massa och allt är alltid mitt fel för jag borde ha gjort si och jag borde ha gjort så. Jag hävde hela tiden att hur ska jag veta att han är inkapabel till att ta några som helst beslut kring vår familj och vår relation när han inte ber mig om hjälp? Hur ska jag vet att jag måste sparka honom i baken hela tiden för att det ska hända saker om han inte ber mig att spraka honom i baken hela tiden?
Och ska jag behöva sparka en vuxen karl i baken hela tiden för att han ska prioritera familjen någon gång istället för att jobba hela tiden?
Hur ska jag veta att det är mitt ansvar och min skyldighet att alltid vara glad och nöjd oavsett vad han gör om han inte talar om för mig att jag ska vara glad och nöjd hela tiden utan att han ska behöva lyfta ett finger för att göra mig glad och nöjd. Att jag ska vara glad och nöjd över att han tar mig för given och att jag får ta hela lasset själv med barn och hem?
Hade han öppnat mun och sagt det hade jag vägrat skriva på det anställningsavtalet!
Det är väl skitbra om man kan öppna munnen berätta och samtidigt visa vad man känner.
Livet blir ju så mycket enklare med rak och tydlig kommunikation.
Igår berättade jag för maken att jag vill skiljas och jag fick ingen reaktion alls!
Inget snarlikt:
Ja, det kanske är så det får bli eftersom vi inte får vår relation att fungera.
Eller:
Nej, jag vill inte skilja mig. Jag älskar dig och är beredd att kämpa för oss!
Eller:
Oj, menar du verkligen det?
Eller:
Det har jag också funderat på.
Ingenting!
Han satt där lika nollad som alltid.
Jag frågade varför han inget sa eller kommenterade kring det och fick inget svar. Jag frågade vad han kände, men fick inget svar.
Jag sa att du måste väl veta och känna om du är glad att äntligen bli av med din värdelösa skata till fru eller om du blir ledsen för att du älskar din fru och tycker hon är bra och inte vill att hon ska gå.
Då svarade han i alla fall att jag inte var någon värdelös skata.
Ska jag då tolka det som att han är ledsen och inte vill skiljas eller vad menar han?
Vet inte hur många gånger under samtalet (på några timmar) som jag påpekade att jag faktiskt inte är telepatisk och inte kan veta vad han vill om han inte säger det.
Han började rabbla en massa och allt är alltid mitt fel för jag borde ha gjort si och jag borde ha gjort så. Jag hävde hela tiden att hur ska jag veta att han är inkapabel till att ta några som helst beslut kring vår familj och vår relation när han inte ber mig om hjälp? Hur ska jag vet att jag måste sparka honom i baken hela tiden för att det ska hända saker om han inte ber mig att spraka honom i baken hela tiden?
Och ska jag behöva sparka en vuxen karl i baken hela tiden för att han ska prioritera familjen någon gång istället för att jobba hela tiden?
Hur ska jag veta att det är mitt ansvar och min skyldighet att alltid vara glad och nöjd oavsett vad han gör om han inte talar om för mig att jag ska vara glad och nöjd hela tiden utan att han ska behöva lyfta ett finger för att göra mig glad och nöjd. Att jag ska vara glad och nöjd över att han tar mig för given och att jag får ta hela lasset själv med barn och hem?
Hade han öppnat mun och sagt det hade jag vägrat skriva på det anställningsavtalet!
Det är när en i vanliga fall stabil och stark man gråter man älskar honom som mest..
Jag älskar det!
Tänker inget speciellt förutom "jaha, det är så han är/så han känner just nu" och inget mer.