Oroarmigofta
Hej!Långt inlägg, men behöver få skriva av mig och gärna få lite uppriktiga men vänliga kommentarer, inget "trash-talk" det är inget jag orkar med ikväll.
Jag och min sambo (i 30-årsåldern båda två) har varit tillsammans i 7år bor i hus sedan 3 år tillbaks och har två underbara barn tillsammans. 2 och 4år gamla.
Hon är lite av den kalla typen, den som har svårt att visa eller uttrycka sina känslor och har varit det under hela förhållandet, tar sällan initiativet i sängen eller pussen i soffan.
Jag är lite tvärtom, har känslorna näst intill på utsidan och både berättar och visar det, kanske lite för mycket ibland till och med.
Ikväll är hon på festligheter med sitt jobb, stor arbetsplats med väldigt många anmälda till festligheterna. Så för att göra henne lite extra glad nu när hon skulle iväg så slutade jag lite tidigare, åkte till blomsteraffären (Ja försäkringskassan, jag hämtade barnen innan) och köpte en stor fin bukett med tillhörande vas, städade hela huset från tak till golv.
När hon kom hem från sitt jobb så blev hon givetvis glad, men verkade inte bli genuint glad för något av det jag köpt/gjort för hennes skull. (Hon gillar inte när det är allt för stökigt och ostädat hemma)
Hon hade beställt hem kläder som hon tänkt ha ikväll men byxorna passade inte riktigt och ville då åka till en klädaffär och försöka hitta något lite snabbt, jag packade in barnen i bilen och skjutsade dit henne.
Hon kommer efter en stund ut och hade inte hittat några byxor hon gillade så vi åkte hem igen, jag ordnade middag till barnen och såg till så dom åt ordentligt, under tiden så sprang jag upp och försökte hjälpa henne att hitta ett par byxor att ha på sig ikväll.
Vi hittade tillslut ett par hon kände för att ha på sig.
Medan hon gör sig färdig för att åka så myser jag nere med barnen, leker och tittar lite på TV, de får sitt sedvanliga fredagsgodis.
Hon ropar att kollegan hon ska åka med kommer tidigare än väntat och blir väldigt stressad, springer näst intill bara förbi mig och barnen och säger hejdå fort, ilar sedan ut genom dörren.
Jag hann givetvis inte med att säga varken att jag hoppas hon får det kul ikväll, att hon ska vara försiktig eller att jag och barnen älskar henne.
Jag skriver ett gulligt och glatt meddelande till henne, som hon hittills inte svarat på, trots att jag sett att hon varit inne på messenger (facebook) flera gånger efteråt.
Jag blir så besviken när jag inte får den reaktion jag förväntat mig (lycka, tacksamhet och glädje)
När hon är på festligheter så blir hon ofta lite dragen men inte jätteberusad, hon kommer hem rätt så anständig men stannar gärna tills det stänger. Blir oftast helt ignorerad, trots att det kan vara en fråga som gäller barnen (ex var nappen till yngsta är, eller om hon såg den äldres gosedjur någonstans) vilket jag på ett sätt kan förstå att jag blir men på ett annat sätt kan jag inte alls förstå det. Det som gör mig mest frustrerad är att jag ser att hon använder sin telefon, online på facebook, lägger ut på snapchat osv. men ett snabbt svar till mig går inte.
Jag missunnar henne inte att roa sig ute med vänner/kollegor, att få koppla bort ibland kan vara välbehövligt med småbarn.
Mina tanker springer ofta, men inte alltid iväg när hon är på galej, vet inte riktigt varför? Misstänker inte att hon är otrogen men jag känner mig orolig, tänk om? Förstår ni hur jag menar? Jag tror inte hon skulle vara det, jag misstänker inte det men jag oroar mig ändå.
Hon, hon är verkligen den jag drömmer om att få spendera resten av mitt liv med, älskar henne innerligt och hoppas att vi en dag kanske kan gifta oss, bli gamla tillsammans och se våra barn växa upp, utvecklas och bli starka, självständiga individer.
Jag vet att jag inte är stereotypkillen som inte bryr sig eller rycker på axlarna åt sånt här, ja, jag kanske är lite känsligare än vad som i folks ögon är normalt men jag har känslor och så är det bara.
Tack på förhand
