Hur stärker du ditt barns självförtroende och självkänsla?

Nu har jag ett barn som jag gissar är yngre än ditt. Det ÄR svårt att komma ifrån duktig och fin och allt det där, men jag tror mycket på att betona hur barnet får mig att känna i olika situationer. Hur glad jag blir när hon hjälper mig, hur mysigt det är att sitta och prata i soffan, hur roligt det är att göra diverse saker tillsammans. Nämna att jag är så stolt över henne i en situation som inte handlar om prestation. Bara rakt ut vid middagen eller vad som helst. Förstärka bra beteende, t ex om hon är en schysst kompis. Och lyssna, vara intresserad, ställa följdfrågor om det hon berättar. Få henne att känna sig sedd och viktig.

Jag har en femåring och här försöker vi uppmärksamma neutrala saker hon gör, så man inte bara kommenterar prestationerna oavsett om man undviker ord som duktig och bra. Lite som "fem gånger mer kärlek", tänker att vi visar att vi alltid ser och uppmärksammar henne, oavsett situation.

När min dotter jämför sig med andra, att hon inte kan saker brukar jag försöka sätta det i ett större perspektiv. Saker som hon kan och är bra på som andra kanske inte kan, sånt som är bra med just henne. Och säga att man är bra på olika saker, vissa saker kan man träna på för att lära sig om man tycker att det är viktigt. Det är ju inte kul om alla är likadana. Att det inte finns någon anledning att vara avundsjuk på någon som kan cykla eftersom den antagligen fått öva för att kunna det, det är kul för denne att den till sist klarat det. Vill hon lära sig cykla så får hon också öva.

Men där blir det ju fokus på prestation igen, men i det sammanhanget är det barnet som lagt fokuset där, och det blir konstigt att skifta fokus istället för att bemöta det känner jag. Poängen är väl att barnets prestationer inte är allt eller viktigast, men det är ändå något som finns och som barnet bör bli sedd för också. Det blir så snedvridet och galet annars, det blir överdrivet åt fel håll.

Så tänker jag i alla fall.

Jag själv hör till gruppen som har i i princip noll självförtroende och noll självkänsla, men eftersom jag vet hur min uppväxt var så gör jag allt för att mina egna barn ska känna sig älskade för vilka de är som personer.
Jag är noga med att de ska veta om att jag finns där för dem och att jag stöttar dem i vått och torrt och att jag faktiskt vet deras kapacitet och aldrig skulle kräva mer än vad jag vet att de klarar av.
Vi kramas i mängder varje dag!

Jag säger alltid att jag älskar dem för att de är sig själva och även om jag är arg på dem så är det saken de gjort jag är arg på och jag slutar inte älska dem för att jag blir arg när de gör dumheter.
Det är okej att göra fel och misstag och jag slutar inte älska dem för det!

Jag säger att jag är stolt över att det går bra för dem i skolan, men jag säger även att jag hade älskat dem även om de inte hade haft alla rätt på provet.
Det viktiga är att man gör sitt eget bästa! Och det gäller i alla lägen. Fusk och slarv är inte okej, man gör sitt eget bästa.

Jag är noga med att berömma dem när de klarar av saker som de inte trodde de skulle klara.
Jag frågar dem hur det känns i magen/hjärtat när de själva uppnår ett mål och försöker få dem att inse att det är en skön känsla och att de ska kämpa för att nå sina mål och drömmar.
Ingen får någonting gratis.
Zlatan blev inte fotbollsproffs över en natt utan han började lira boll flera timmar om dagen redan som 3-åring...

Om de påbörjar något nytt som de inte gjort tidigare och de utvecklas bra så frågar jag dem hur det känns. Om de kommer ihåg första gången hur det gick då och hur det går nu när de kämpat på några gånger. Känns det inte lättare nu?
Jag vill, jag kan, jag vågar.

Jag är noga med att tacka dem när de gör saker i hemmet eller om jag ber dem om hjälp med något personligt åt mig. 
Ibland är jag även sådan att de kan få en liten present om de gör något för att visa dem uppskattning.

Vet inte om jag gör rätt, men jag har i alla fall två otroligt kärleksfulla och självständiga söner på 11 och 14 år som det går bra för i skolan. Får väl se hur det ser ut när de är 30...

Det är väldigt svårt att inte uppmärksamma prestationer...de finns överallt! Jag undrar ändå om inte vissa föds med mer vinnarskalle än andra dessutom vilket gör att de inte bara nöjer sig med att kunna en sak - de vill vara bäst och är inte nöjda om de inte är det. Men att lära sig något genom att öva är i alla fall något som är möjligt att uppnå, utseende däremot är ju svårt att ändra. Min dotter är liten, späd, ljushårig och utan synfel men hon vill ha långt, rakt, mörkt hår, vara lång och ha lite bröst samt glasögon - för så ser bästisen ut och hon är ju så härlig tycker min dotter! Jag kan bara säga till henne att hon är den hon är - men det är hon ju missnöjd med trots att hon är jättesöt. 

Jag ger beröm säger att de är duktiga och jag säger antagligen alla fel i boken men jag anser att det inte är något fel i det.

Visst kan man börja analysera sönder allt om vad ordet "bra" och "duktig" kan ge för effekter men jag tror att det för något gott med det också.

Men jag tycker det är viktigare att prata om att lära barnen när det går fel, att den biten uppmärksammas. Där försöker jag alltid få mina barn att  om de misslyckas med sin sak att prova igen. Att det är ok, lära dem analysera vad som blev fel och göra annorlunda val och går det inte ändå så får man träna för de  kan inte "vad det nu är" ÄN.

Försöker ge dem uppdrag jag vet att de klarar av, en del lite svårare så de får klura till det lite. Men de växer med kunskap och erfarenheter.

Lite så tänker jag