Så enkelt men så jobbigt

Jag är gift sedan 10 år tillbaka, men varit ihop med maken i 16 år. Vi bor i UK, men träffades då jag fortfarande bodde hemma i Sverige, men jag var då på väg till UK för att plugga. När jag pluggat klart blev jag kvar här, vilket jag till o från ångrat, men det har aldrig varit någon diskussion om det.

Vi har två barn 6 o 8 år gamla. Han har ett höginkomst job o jag har visserligen en bra utbildning, men inget jag någonsin kommer tjäna stora pengar på. Så när barnen kom var det liksom naturligt att vi tog den traditonella familjeformen där jag jobbat minst o tagit hand om hem o barn. Vilket jag stundtals har tyckt varit jättejobbigt, är ingen naturlig leka mamma utan behöver liksom ha mitt eget för att funka.

Som person är jag ganska känslosam o pratar gärna. Mannen ganska jämn, aldrig jätteglad eller jätteledsen mest mitti emellan.

Jag har under livets gång haft ett antal tragedier m dödsfall i familjen, psykiskt sjuk mamma, hade en jobbig förlossnings depression etc. Sånt där som man verkligen kan säga att ? det man inte dör av, gör en starkare?.

Mannen har dock haft nästan förvånansvärt lite motgångar att ta sig igenom. Ett ensambarn som är dyrkat av båda sina föräldrar ( som fortfarande är ihop) högsta betyg, fantastisk karriär o inte några allvarliga relationer innan mig ( träaffades när han just fyllt 23). Dessutom är kulturen i hans familj verkligen att ? problem låtsas man inte om?. Hans föräldrar är betydligt mer involverade i vårt liv än jag är bekväm med, men har liksom inte haft mycket att säga till om där..

I vår relation har jag altid varit den drivande, allt ifrån att faktiskt gifta oss till dejter o så. Har nog gjort det väldigt bekvämt för honom....

Dagen efter vårt bröllop ( som var fantastiskt) kände jag den värsta ångesten, o mycket tankar om att jag nog gjort värdens misstag o borde skilja mig. Men kände att det var idiot tankar o försökte koncentrera mig på förhållandet. Känslan fortsatte, jag spelade lycklig o hoppades det skulle gå över o sen blev jag gravid m dotter nr 1 o sen har det rullat på med bra o dåliga perioder. Stundtals har jag känt mig jättekär o stundtals helt nere.

Det som varit riktigt jobbigt är när jag mötts av mina motgångar....

- sjukskriven i 4 månader för allvarlig depression när jag var gravid m barn nr2. Ville ta livet av mig o grät hela tiden. Likförbannat började maken de flesta dagar m ett glatt ? njut nu av din ledighet? innan han försvan till jobbet....

-bröt foten innan vi skulle på semester, han blev arg på mig för att jag förstört hans semester ( fick inte flyga med gipset som vi åkte inte till Italien som planerat)

-förra sommaren utredes jag för ledgångsreumatism, jag hade mycket smärta o stela händer. - jag var rädd att inte kunna jobba osv. Han klagade på att jag inte strök skjortorna ordentligt

- tog för nått år sedan upp att jag tyckte det var jobbigt när han liksom låtsas som det regnar när jag är ledsen för något. Alltså det är sin sak att han tycker det är jobbigt, men att totalt ignorera är minst sagt märkligt. Han blev förbannad ( vilket händer väldigt sällan) o röt till att jag skulle hålla mina problem för mig själv! Vilket jag försökt!

Så i våras planerade vi för flytt till en annan stad. Han har fått ett superjobberbjudande och vi har fått råd att köpa en fantastiskt villa. Jag kände förväntan men ändå oro över att rycka up barnen från skola o kompisar o för mig som inte hade fått job i nya staden o känner ingen. Makens attityd var ? det blir jättebra, o speciellt för mig ( han har ju sitt fixat). För mig blev dessutom ännu jobbigare när min styvfar drabbades av aggressiv cancer o var döende o sedan dog precis innan flytten. Så jag reste hem till Sverige mer än vanligt för att stötta mamma. Två gånger sprang jag på ett ex till mig i hemstaden. Mitt 2 åriga förhållande ( för 20 år sedan) var inte speciellt bra o slutet var hemskt. Vi har dock hållit en sporadisk kontakt ( typ gratulerat när barn fötts eller födelsedagar) men verkligen inte tänkt på honom annars. Nu däremot... han var ( givetvis) jättegullig o visade alla de där sidorna jag blev kär i då.ramlade dit o hånglade lite ( sorg o sprit är en idiot kombination) men har inte sets mer, men dock messat lite ( ingen flört men mest stöd när styvfar gick bort o det jobbiga med att stötta mamma osv). Började känna mig kär....men vill ju ändå inte vara otrogen så bröt kontakten...som jag saknar, mest att nån stöttade o såg mig för en gångs skull när allt kändes skit! ( oavsett om det är exet sätt att försöka få till det eller inte).

Nu har vi flyttat o jobb o socialt liv har börjat fixa sig. Men min kärlek för min man...känner jag inte. Vi bråkar i stort sett aldrig, men börjar liksom lägga sig ett moln av av irritation över hemmet. O det märker barnen också av. Även om mina kids kan vara ganska stökiga, tycker jag ändå det är lättare när jag är själv med dem. O märker att så är det för honom också. Men försöker jag prata om dessa problem så försöker han verkligen undvika o låtsas att det regnar. Börjar tänka att en separation nästan är oundviklig...

Jag är ju dock själv här i landet ( han har sin familj). Jag kommer ju bli ordentligt opoppis för en skillsmässa innebär säkert att vi måste sälja den nya fantastiska villan ( som vi precis flyttat in i!). Och orsaka mycket förändring för barnen som precis fått lämna kompisar o gamla skolan ( de trivs dock jättebra i nya skolan o har nya kompisar, men det är som sagt så nytt). O så det ekomiska, hu ( för jag kommer ju ha rätt till en ganska stor del av hans inkomst, besparingar o pension. Kommer dock inte bli populär om jag kräver min rätt). Men jag kommer aldrig ta barnen ifrån sin pappa o vill bo nära även om jag personligen helst flyttat hem igen.

Men känns som att jag dör inuti. O man blir ju inte yngre ( är 42) och man har nu bara ett liv

Suck...

Nån som har nått klokt råd efter att äsyt mitt långa inlägg ( o tack för att du läste!)