Anonym (Känner igen) skrev 2018-11-07 09:17:41 följande:
Kan känna igen mig lite. Är van sen tidigare att killar visar ganska tydligt att de är intresserade och att de uppvaktar osv. Nu träffar jag en kille som jag vet är intresserad av mig, men han säger det inte rakt ut men visst det på andra sätt. När jag väl började få känslor för honom kände jag liksom att jag höjde kraven på honom, vill få tillbaka mer av honom, att han är mer tydlig med att han gillar mig. Men eftersom han inte gjorde det gick mina känslor nästan tillbaka och jag vågar inte släppa dem fria nästan. Samtidigt vågar jag inte ge allt för mkt bekräftelse till honom för är rädd att jag inte kan leva upp till det sen... Jag känner mig så sårbar i detta och är i nåt konstigt mellanläge.
Så förstår lite hur du känner, det är jättejobbigt att inte riktigt veta vad som händer i den andres huvud. Vågar inte bli kär för jag blir så otroligt sårbar och tar illa upp om han inte svarar etc så som du beskriver. Känner mig som ett barn nästan och blir sur om jag inte får bekräftelse av honom. Och i det orkar man ju inte vara liksom, bättre då att känna sig mer frånkopplad och oberoende (det är det ju inte egentligen såklart men känns ju så). Detta blev osammanhängande kände jag men jaja, du kanske förstår lite.
Känner igen det där, vill gärna ha bekräftelse och uppvaktning. Men vill ändå inte lova för mycket, vill inte att personen ska bli besviken på mig och känna sig lurad.
Och inte vill jag känna mig lurad, vilseledd.
Men jag vet att vi tycker väldigt bra om varandra, det är inte uttalat från den andras sida och kanske tycker personen inte att jag varit tydlig heller, men ändå har vi båda visat Underförstått. Vi har en fin kontakt, på ett för mig djupare plan.
Situationen är speciell och kanske är det inte det bästa att ge näring åt detta. Men det är något som upptar mina känslor väldigt mycket.
Misstänker att personen är ganska lik mig och kanske delar mina känslor i detta.
