Jag och barnen är ensamma kvar, i oändlig saknad

Beklagar sorgen

Jag har både väninnor och släktingar som mist sina partners för tidigt, och det är en sorgens tid framför er. Det tar tid att bearbeta choken och den nya vardagen.  Men med tiden kommer du kunna finna glädje igen, när du landat och accepterat det som hänt. Ta hand om dig och barnen, rå om varandra, prata om de fina minnen ni har av pappa/man. Tänk att du är stark och klarar av att styra vardagen själv, kanske måste ni prioritera om för att få det att funka? 
Men med tiden kommer du kunna fina glädjen igen, och kanske en dag en ny kärlek.

Min historia är inte lik din men jag berättar ändå.

Mitt barns pappa, min fd man och min bästa vän, gick bort väldigt tragiskt. Från en dag till en annan... borta för evigt.
Vi var skilda men han var min själsfrände och jag älskade honom fast på ett annat sätt... vi kunde inte vara ihop men inte heller isär. Vi skilde oss, flyttade isär, ihop, isär.

Han var 40 när han lämnade oss, det är 25 år sedan och jag gråter inte längre varje dag men han finns alltid i mina tankar.
Det är så oerhört sorgligt och jag kommer inte över det.

I början satt jag på nätterna och pratade med honom, mot den svarta himlen om natten.
Jag skällde, jag grät...

Nu är vårt barn sedan länge vuxen och har egna barn. Han vårdar sin pappas minne ömt, tänder ljus på hans grav och smyckar, tvättar stenen och så. Men han har inte den stora klumpen kvar i magen, den klumpen som jag nog kommer får leva med resten av mitt liv.

DOCK, har jag gått vidare i mitt kärleksliv. Jag gifte mig igen, fick fler barn. Min man visste från start hur detta med mitt halva förlorade hjärta låg till och accepterade det.
Så det går att gå vidare, att starta om på nytt. Men kärleken till den som lämnade lever vidare och jag är övertygad om att vi ses igen.

Det är så svårt att förstå att han inte kommer tillbaks. Det värsta av allt är att vi bråkade samma kväll, och dagen efter är han borta.... vet inte om jag någon gång kommer komma över detta.

Vi har hängt ihop i många år, sedan vi var 21 och 22... hela vårt vuxna liv har vi haft. Vi har bråkat och vi har älskat varandra, men min älskade hade svårt med att från och till lida av depressioner efter en utbrändhet. Det har varit tufft många gånger men vi har hängt i, det skulle vi gjort tills vi var gamla. Jag hade aldrig gett upp! Men det värsta nu är att på nätterna drömmer jag så mkt mardrömmar! Jag vill drömma bra drömmar men det är fel saker som kommer på nätterna.

Tror det är mkt gammalt som kommer på nätterna. Vill inte tänka på det. Jag saknar honom ju så sjukt mycket, och barnen med! Dom frågade mig idag var man kommer när man dör...

Jag tror vi kommer ses nån dag!!! Jag vill att han ska komma tillbaks idag!

Beklagar din sorg, tyvärr vet jag hur det känns när man mitt i livet drabbas av det. Mitt råd är att prata med andra dom är där. Det finns en jättebra anhörigorganisation som heter vimil, gå in där på deras hemsida och gå med.

www.vimil.se

Jag är inte där än men... min man är döende. Vi har två små barn och det är oerhört stressande med allt.
Han har blivit så personlighetsförändrad med bla mycket ilska och inget tålamod.
Nu är det ju inte jämförbart med er som förlorat era kära redan och nej jag jämför inte mig med er.
Han har själv ingen sjukdomsinsikt och chansen att han får en hjärtinfarkt är inte ett om utan ett när. När den väl kommer är chansen minimal att hans kropp orkar.
Är rädd att han tar med barnen ut och så händer det. Sådana diskussioner har vi och det är fruktansvärt att säga så till sin make och begränsa honom.

Känns som om att jag sitter i en skenande bil utan möjlighet att stiga av. Med allt som är och har varit under en lång period nu så är det destruktivt att stanna kvar. Men man lämnar ju inte någon som är så sjuk.
Min man har kanske en möjlighet att göra något åt sin hälsa så han kan bli utom fara, men med en djup depression (som fö inte heller accepteras att man har) så ser det inte ljust ut.

Jag lever i en transportsträcka där utgången kommer vara döden och jag vet redan nu att det kommer bli en lättnad och en oerhörd jobbig period där jag kommer gå sönder av allt.
Han lever som sagt var fortfarande men han är bara ett skal av den han var när vi träffades. Min make är inte den jag blev förälskad i. Han andas men lever inte.

När får livet bara vara enkelt?

Beklagar verkligen din sorg och din och dina barns enorma förlust. 

Jag förstår var du är, jag har själv varit där och jag är ungefär ett år före dig i din resa. Hjärtmuskelinflammation plus småbarn. 

Drömmar är väldigt talande, det är ett sätt att bearbeta och de säger rätt mycket om känslorna. Brukar tänka att alla känslor ska ut ur kroppen, varje tår ska gråtas förr eller senare. Bara att flyta med i den floden, det gör ont men det känns bättre efteråt. Med ensamt ansvar över barnen är det svårt att hitta space och tid att faktiskt få utlopp för sin sorg. Se till att du lägger några timmar här och där för att verkligen få tänka och känna. Kan du få terapeut via jobbet eller hälsocentralen är det guld. Om du orkar ta i känslorna när du är vaken så kanske du kommer att få sova lite bättre sen. 

Det finns en bok som heter "Hoppas på det bästa" av Carolina Settervall som nog är väldigt lik din historia. Hennes man hade också haft problem med utbrändhet m.m. och hon hade mycket ilska och negativa känslor att bearbeta. När en sån här sak händer vill man gärna hitta ett varför och söker svar på vad man kunnat gjort annorlunda. Det finns inget, det är som att träffas av en blixt. En enorm otur. Det är lätt att tro att mannens tidigare sjukdomshistoria påverkat. Det kan lika gärna ha absolut inget alls med saken att göra. Min man var ung och stark, vältränad och hade knappt varit sjuk på 10 år. Det fanns inget som pekade på att just den helgen skulle hans hjärta sluta slå. Vi hade bara otur. Mängder av människor jobbar mycket och lite, tränar mycket och lite, är förkylda, friska, glada eller deprimerade. Men några få råkar ut för det här. 

Det är svårt att hantera barnens sorg. Som mamma vill man skydda sina barn och det är tungt att veta att de man älskar mest förlorat någon så viktig. Låt dem få vara med på begravning och med på resan. Känn av var de är, ibland vill de prata, ibland vill de få slippa. Är de rätt små finns det en bok som heter "döden boken" av Pernilla Stalfelt som är väldigt bra. Den tar upp all fakta runt död och begravning på ett fint sätt utan krusiduller. Barnen behöver få allt begripligt. 

Om du vill så skicka ett PM. Jag skulle gärna vilja ha kontakt med någon som hamnat i samma båt. 

Vi förlorade våran dotter.Sökte stöd hos människor i samma sits, kände att de var de ända som kunde på någotvis förstå min sorg.

Vänner som orkar lyssna och som förstår att sorgen finns där alltid efter månader och år.

Beklagar sorgen.