Har gett upp - hur stå ut tills man kan lämna allt?
Tänker inte gå in på allt i detalj, men jag har på många sätt haft ett tufft liv. Jag hade egentligen rätt bra förutsättningar att lyckas här i livet, men tyvärr har min psykiska ohälsa hela tiden satt käppar i hjulet.
Det var länge sedan jag kände lycka, och numera kan jag bara känna något som kan liknas vid lycka om jag dricker alkohol. Har dock inte blivit alkoholist, men hade nog tillåtit mig att bli det om det inte är så att min kropp inte klarar av det. Efter ett par dagar i sträck får jag inte ner en droppe och om jag skulle få det mår jag inte ens bra av alkoholen.
Hur som helst, jag är snart 40 år. Min psykiska ohälsa gjorde att ett 10-årigt förhållande gick i kras. Förlorade hela min framtid där som var helt utstakad egentligen. Men det gick inte, och jag förstår att hon inte orkade leva längre med mig. Jag faller ner i sådana djupa hål och där nere är jag ingen rolig människa att leva med.
Tyvärr har det dom senaste 5 åren varit en regel snarare än undantag att jag varit där nere på botten. Jag har sökt hjälp, mediciner av alla de slag har provats men ingenting har hjälpt. Det enda som jag fått ut av vården är ett beroende av bensodiazepiner. Men dom hjälper inte heller längre och nu vill läkaren trappa ut dom så ännu ett helvete att vänta.
Fick ett uppsving för något år sedan pga ett nytt jobb som jag fick erbjudande om och tog och träffade i samband med det en ny tjej. Vi lever ihop idag men det förhållandet är också på väg att ta slut pga mig. Jag är helt enkelt för självupptagen i min misär som jag alltid hamnar i förr eller senare. Har varit sjukskriven i ett år nu pga måendet och tvingas snart tillbaka till jobb, men kommer inte klara av det så kommer säga upp mig. Det blir väl socialbidrag men jag skiter i vilket.
Nu till saken. Jag vill inte leva längre och har gett upp hoppet om att kunna leva ett drägligt liv. Jag har däremot två fina föräldrar i livet som älskar mig och jag skulle aldrig kunna såra dom genom att ta mitt liv så länge dom lever. Därför tänker jag vänta ut dom. Men frågan är hur man står ut? Varje dag är ett helvete och jag vaknar upp i psykiska plågor som ingen eller inget kan lindra.
Jag vill bara veta hur man står ut tills jag kan ta livet av mig. Tack.