Dumpad
Hej
Efter en ca 4år lång relation tog det slut, det var hennes beslut.
Jag kände att jag var precis där jag ville vara i livet, hittat världens bästa tjej som jag bodde tillsammans med och ville bilda familj med.
Vi hade samma intressen, gård, hus, djur, familjeliv, resor Allting kändes rätt.
Vi hade byggt om i stallet tillsammans så att hennes hästar och hennes föräldrars kor skulle få plats.
Nästa steg skulle bli att bygga ut huset som hon hade velat ända sedan hon flyttade in.
Hon hade börjat skissa upp hur hon ville ha det bla 2 st barnrum, större kök, badrum och allrum.
Började med detta projekt i våras för det var ju hon som ville detta. När det plötsligt hände, hon tyckte att vi var för olika och lämnade mig mitt upp i det som skulle bli våran gemensamma framtid....
Jag ser min skuld i det hela, under åren vi var sambos var det väldigt mycket att göra hemma blå nystart av djurhållning , div renoveringar av hus/gård.
Jag som person måste göra klart ett projekt i taget, hon är den typen av person som ville ha flera projekt igång samtidigt.
Jag visste att om det blir för många projekt samtidigt för mig så skulle jag gå in i väggen (och detta var jag livrädd för). Kanske var jag påväg att göra det också....
Kände att jag blev mer och mer irriterad på småsaker, detta gick tyvärr ut över henne.
Ångrar saker jag sakt och gjort mot henne.
Tyvärr är jag en sån person som vägrar släppa taget om saker som har hänt och sårat mig.
Dom första dagarna efter uppbrottet bröt jag ihop, visste inte vad jag skulle göra.
Jag ringde till henne och frågade vad jag skulle ta mig till (det är ju hon som alltid har varit min stöttning) hon sa att jag skulle fortsätta som vanligt med att renovera och greja hemma som jag alltid har gjort och att det tillslut skulle bli bättre.
Och detta gjorde jag!.
Kände dock att jag började må sämre och sämre men ville absolut inte bryta ihop totalt (detta var antagligen chock perioden).
Jobbet fungerade ju fortfarande och att greja hemma gick fortfarande ganska bra.
Tänkte mig inte låta knäckas av ett relationsuppbrott och fortsatte med utbygget av huset.
Sen kom alla tankar/funderingar ifatt mig, kände mig återigen sämre och sämre hela min framtid som jag hade byggt upp på en person var ju borta!
Fann helt enkelt ingen mening med allt som jag grejade med då detta hade tagit upp nästan all ledig tid och glömt att värdesätta det viktigaste i mitt liv som var hon.
Helt plötsligt en morgon så hade jag svårt att komma upp ur sängen (detta har aldrig hänt tidigare i mitt liv, har alltid varit en morgonpigg person) arbetslusten och motivationen var totalt borta. Slutade helt av med att sysselsätta mig hemma. Tog dagarna istället lite som dom kom men kände ingen lycka / livslust längre.
Kände att jag var tvungen att börja gå tillbaka till mitt gamla liv, hänga med kompisarna och gå ut på fest igen.
Sen kom den absoluta kollapsen.
Hon kom hem för att hämta sina sista saker som jag hade hittat hemma. (detta var några månader efter uppbrottet) trodde att jag skulle klara av att träffa henne igen.... Men jag hade fel, jag bröt ihop totalt....
Det blev givetvis inte bättre av att hon berättade att hon redan hade träffat en ny... Och inte nog med det, det var en av mina kompisar, en kompis som jag alltid har jämfört mig med och sett upp till.
Så helt plötsligt så fanns varken min framtid eller min räddning kvar (kompisarna).
Jag lovade att inte berätta om deras förhållande för någon av mina kompisar då hon inte visste hur seriöst det var.
Sov inte på hela natten men åkte ändå till jobbet på morgonen (jobbet måste man ju gå till i alla lägen tänkte jag)
Slutade med att jag åkte hem igen, det gick inte.
Låg i soffan, stirrade in i väggen och bara grät i en hel vecka.
Åt nästan ingenting och gick ner 6kg i vikt.
Konstigt nog så känner jag inget hat mot varken mitt ex eller min så kallade "kompis" utan tyckte att det var bra att hon hade hittat en ny kille som antagligen är bättre en mig.
Så nu är jag totalt nere då jag inte vågar lita på någon, är rädd för att bli sårad.
Har varit i kontakt med psykologer men känner att detta inte hjälper.
Testat saker som att promenera, läsa böcker, åka iväg för att se nya saker, börjat sakta sakta greja lite hemma igen men känner att inget hjälper.
Att försöka hitta en ny partner är inte aktuellt alls då jag inte kan sluta tänka, glorifiera mitt ex än.
En sak som hjälper lite är att läsa om personer på nätet som har varit i samma sits (helt otroligt hur många som råkat ut för det)
Orkar inte bara vänta ut det här och tro att allt skall bli bra igen.
Har lyckats börja jobba igen och det funkar hyfsat.
Så nu är frågan som alla ställer vad ska jag hitta på för att må bättre?.
Hur ska jag hitta mig själv igen?