Tredje barnet. Abort?

Med tanke på de svårigheter ni haft med att få barn och att du som kvinna faktiskt inte blir yngre och det därmed kan bli ännu svårare så hade jag åtminstone resonerat som att vill jag ha barn så hade detta barn varit mycket välkommet. Jag har tre tätt födda barn och det är en fantastisk gåva. Särskilt trean känns typ som det bästa vi har gjort. En sådan glädjespridare för hela familjen. Nu väntar jag en sladdis och från att ha haft väldigt lätt för att bli gravid tidigare (första försöket på alla tre) så var det med fyran mycket svårt. Så svårt att det krävdes IVF.

Hur gammal är du förresten?

Tack för svar!

Jag är 30.

Vi bor i villa, har fasta jobb.. allt är ordnat och rent praktiskt är det nog inga problem. Är mest känslomässigt tror jag.. har alltid varit barnkär och älskar mina barn mest av allt såklart!! Men den yngsta är väldigt pigg ;) jag är en nära förälder som vill ge mina barn allt! Har man tid att ge tre stycken egen tid? Uppmärksamhet och hur hittar man ork så inte tålamodet tryter? Kram

Hej igen.

Det låter ju som era förutsättningar är mycket goda. Jag tycker ärligt talat att den stora skillnaden var mellan ett och två barn. Inte mellan två och tre. Jag är också en nära förälder, långtidsamman, burit i sjal, samsovit.

Du är 30 nu. Om fem år är du 35. Jag tror du inte kan känna dig så säker på att det kommer funka då, särskilt om det redan varit svårt.

Jag hade som sagt mycket lätt att blir gravid med de tre första. Pang bom första försöket bara. Jag födde dem vid 23, 26 och 28 års ålder.  När jag var 36 började vi försöka på fyran. Då hände ingenting. Utredning visade inga fel. Tvärtom mycket bra värden för åldern vad beträffar äggreserv etc. Men.....jag blev inte gravid och den mest sannolika förklaringen var ändå ålder. Fyran jag har i magen nu blev till på andra IVF-försöket.  Privatfinansierat förstås. Med facit i hand borde vi inte alls ha väntat med det fjärde barn vi så gärna ville ha. 

Jag tänker även att du måste tänka på hur du skulle känna om du gör abort nu och så försöker ni sedan men det inte går. Kommer det kännas OK eller kommer du ångra aborten då?

Kram på dig förresten. Jag förstår att du står med ett svårt beslut. 

Tack för input!

eftersom vi ?räknat? med ett barn till även om vi inte är så sugna just nu känns det egentligen inte som att abort är ett alternativ. Dock är ingen av oss sugen på barn nu. Men om vi blir om några år och tåget då gått? Troligen skulle vi ju ångra oss att vi inte behöll..

är bara rädd att det ska kännas övermäktigt eftersom vi redan är trötta och räknat med några ?lättare? år nu..?

Vi sa senast igår att vi känner oss kompletta som familj, att vi är nöjda - just nu.

Men vi har sedan tidigare liksom räknat med ett till.. så svårt :/

Jag förstår att du har det tufft nu. Jag har två barn och jag och min man har ett stabilt förhållande, bra jobb och bra ekonomi. Barnen som är 5,5 och 2,5 år är friska och härliga (om än rätt intensiva och krävande).

Jag hade gått under av ett barn till. Jag hade lidit. Mitt äktenskap hade lidit. Mina barn hade fått en mamma som inte orkar vara närvarande.

Jag tänker att det är omöjligt att ge råd eftersom vi alla har så olika erfarenheter, förutsättningar och såååå olika upplevelser av föräldraskapet.

Att ta sina egna känslor på allvar kan vara svårt när andra säger att man kommer att ångra sig om man inte ?accepterar gåvan?. För mig hade det inneburit en katastrof med stor risk för depression/utmattning.

Inget bra råd har jag. Ville bara ge en annan vinkel och berätta att det finns flera olika sorters tankar/känslor/reaktioner som alla är okej.

Ta hand om dig.

Har du blivit klokare? Hur går tankarna?

Känns inget vidare idag heller, det har inte direkt klarnat.

Ringde kvinnokliniken för info/tid för abort. Grinade genom samtalet och en stund efter.

Samtidigt känner jag/vi noll sug efter fler barn (just nu) :/

Känns så jobbigt när båda alternativen känns så fel. :(

Vad säger din man? Är valet upp till dig? Resonerar ni ihop? Känner du att ni är två i det här eller känner du dig ensam?

Vi är absolut två om detta som tur är!

Han liksom jag lutar mot abort samtidigt som vi båda inte kan säga att det är till 100%. Vi pratar/skojar/är allvarliga och vänder och vrider.. han har alltid vetat att jag aldrig skulle fixa en abort men nu när det är skarpt så ver vi varken ut eller in.

Jag tänker mkt på våra två barn vi redan har. Vad skulle de tycka? Känna sig försummade? När alla tre om några år har aktiviteter/tävlingar och vi är två föräldrar på tre barn, och alla kanske har något samtidigt? Kommer någon känna sig åsidosatt?

Kan vi ge dom så mkt de förtjänar? Kommer vi kunna unna oss/dom? Sånt som går runt.

En annan sak jag tänker mkt på är att eftersom vi inte längtar och är sugna nu.T k om det sitter i och vi blir bittra sen när barnet är här..? Klart vi kommer älska det lika mkt som de andra men att vi mest känner att det försvårar det mesta?? :(

Ja, vilket oerhört svårt beslut! Jag får ångest av att tänka på det. (Inte illa menat, menar mer att du har mina sympatier)

Det enda jag vet är att livet aldrig blir som man tänkt sig - men att det kan bli bra ändå.

Är du rädd för skuldkänslor om du gör abort eller är oron mest kopplad till om du senare inte kan få det önskade tredje barnet?

Tack snälla för att jag får bolla med dig!

Tror det är en blandning. Och att just nu är vi ju inte sugna utan känner mer att det blir jobb och att förskjuta livet ett par år till liksom. Det är så fruktansvärt jobbigt att inte veta hur man känner och hur framtiden blir. Kommer vi kanske alltid känna oss nöjda med två? Eller ångrar vi oss direkt efter aborten? Maken kommer troligen inte ångra men risken att jag gör det känns befintlig. Och skulden att avsluta något vi faktiskt skapat.

Det är precis som om jag hade skrivit ditt inlägg själv. Är i precis samma situation med två små barn (3.5 och 2) med precis samma tankar som går åt alla håll. Så nu undrar jag - vad hände och hur blev det? :)

Otroligt svårt detta och det jobbigaste beslut jag har stått inför i hela mitt liv.