Fler som separerat med småbarn?

Jag har separerat från min ex-sambo för några månader sedan.

Det började med att jag först träffade en kille som var spontan, lite spännande och som sa vad han tyckte och tänkte. Vi var tillsammans i ca. ett år innan det tog slut. Honom gick det inte att ha en vardag med.

När jag sedan träffade min ex-sambo så kändes han så snäll och trygg. Det var ingen riktig förälskelse som med den andra killen utan mer lugnt och stabilt och kärleken växte av det. Det visade sig sedan att han var livrädd för att säga ifrån om vad han tycker och ljög om en sak ibörjan. Var inget allvarligt så fortsatte relationen. Tänkte att han säkert skulle bli bättre på att öppna upp sig längre fram i förhållandet.

Tiden gick och efter 1,5 år frågade jag om att flytta ihop. Tänkte att ska det vara så ska det, kände att jag ville komma framåt i förhållandet. Han bodde hos sina föräldrar i ett hus på landet och 2 m ifrån det huset så låg hans farmors gamla hus som han höll på att renovera och var på gång att flytta in i. Jag var väldigt skeptisk till att flytta ut på landet först men övervägde det hela och bestämde mig för att satsa. Tyckte ju om honom och vi fungerade bra ihop trodde jag.

Hans föräldrar släppte inte in mig för fem öre till att bo där och hade ett väldigt udda och svårt sätt. Ex-sambon reagerade inte på deras beteende och ställde sig mer på deras sida.

Det här med att öppna upp sig från hans sida blev inte bättre med tiden utan han stängde mig ute mer och mer ju mer irriterad jag blev därhemma. Då blev jag irriterad över det och det gick bara runt som i en ond spriral.

Som sagt så tyckte jag ju om honom så vi började att diskutera barn. Tänkte lite att vi då skulle vara en familj och att han skulle investera och ge allt i den.

Ack så fel jag hade, allt blev bara värre såklart.

Jag sa till honom att för att jag ska kunna må bra och inte gå och störa mig på hans föräldrar så fort jag ser dem så vill jag flytta och att vi bygger upp vår egen familj. Det ville inte han, det var mer värt för honom att bo kvar där.

Vi började bråka mer och mer och en separation för allas skull var sista utvägen.

Känner mig så dum som inte lyssnade på min mamma att inte skaffa barn när man har det svajigt i förhållandet, även om hon är det bästa som hänt mig.

Så nu är vi separerade med ett barn på 1 år och det känns fruktansvärt att familjen har splittrats och att hon får åka fram och tillbaka mellan oss. Klarade dock inte av att hon fick höra oss bråka. Jag gör allt för henne.

Känns bara så jobbigt att inte ha henne jämt. Vi har henne halva tiden var.

Känner bara att tänk sen om han skaffar en ny också, som ska börja träffa min dotter och lägga sig i i vardagen.

Usch, hur har ni andra klarat det vid separation med små barn?

Känner igen mig lite i din text, även om det inte är samma. Min sambo kan säga ifrån, men han kan inte planera något överhuvudtaget.. Vi har två barn och det gör det värre, hade det varit bara vi hade jag separerat för länge sedan! Hans föräldrar är väldigt snälla dock, hans mamma är jättebra att prata med, hon har till och med frågat varför jag inte flyttat - min sambo är tydligen väldigt lik sin far och det är väl det hans mamma tänker på och tycker synd om mig för.

Vi kan inte ens planera semestrar till sommaren, eftersom han lever dag för dag. Jag sa till hans mamma att jag velat åka till ett ställe med honom och nämnde det för honom när vi träffades. Snart 20 år senare har vi fortfarande inte åkt dit.. Barnen är inte speciellt noga med vad vi gör på sommaren, de älskar att bara få åka till Leos lekland.. Men visst vill man komma hemifrån lite. Ett barn har diagnos och behöver planering för att må bättre.. Hur går det då när barnen är hos sin pappa? Vi har helt olika rutiner t.ex på morgonen inför skolan, pappans är stressig (för att han själv är så trött) och då är i skolan precis när de går in. Jag väcker tidigare, äter frukost, borstar tänderna, klär på sig i lugn och ro.. De hinner leka eller läsa om de vill innan det är dags att åka. Jag väcker 45-60 minuter tidigare.

Det är tufft men du gör både dig, din sambo och barnen en tjänst om ni separerar. Barn är som öppna spröt och känner av direkt om det är stelt, kallt och känslolöst mellan föräldrarna även om ni inte bråkar rakt ut och försöker att dölja det för dem. De förstår mer än vad man tror och lider av det. Mår inte ni bra, så gör inte barnen det heller. Du vill nog inte att de ska komma när de är vuxna, som jag vet många barn gjort och ifrågasätta varför ni fortsatte ihop även fast det inte fungerade. Många som får jättelångest sen när de inser hur många år de kastat bort av sitt liv på fel partner för barnens skull och ?bästa? tror de. Så kommer barnen senare och ifrågasätter på det också.

Samtidigt vad ger man för syn till sina barn av hur ett förhållande ska vara? De kommer göra precis likadant och bli olyckliga säkert de också för att de tror att det ska vara så sen och det är det som de är vana vid.

Nej jag vet att det är jättetufft men du måste åtminstone tänka på barnen och göra det bästa för dem.

Ja tack för stöttning!

Jag är expert på att tänka worst case scenario tyvärr. Är som ett skydd för att jag blivit sårad mycket.

Ja ett skydd, men också nåt som stryper livsglädjen lite? 

Går det att ta en sak i taget och helt enkelt ta det jobbiga när du kommer dit?

Kram, känner så igen mig i dig.

[quote=79236641][quote-nick]Anonym (Känns igen) skrev 2018-11-24 08:39:40 följande:[/quote-nick]Jag är en sån som måste ha koll på allt, och sambon är värdelös på att berätta saker.. Hur blir det då när barnen är hos honom och jag inte får reda på något om barnen? Sambons föräldrar bor ihop och kommer säkert göra det hela livet.. Jag gillar de båda väldigt mycket, jag kan prata och diskutera saker med båda.. Men inom familjen pratar de inte med varandra. Pappan var sjuk för ett tag sedan och han och jag pratade en del om det. Sedan skulle han iväg. Då frågar flera i familjen mig hur det är med honom... Herregud, fråga honom själv???? Jag blir tokig på dem.. Men de säger att han inte svarar när de frågar, vet inte om det är så.. Men då försöker man väl igen tills man får svar och visar att man bryr sig?!! Mamman säger att min sambo, ena syrran och pappan är precis lika och det håller jag med om.. Har sett min sambo gråta kanske 5-6 gånger under våra år.. Hans pappa ingen gång. Syrran en gång när det tagit slut med partnern.. Hon stod med ryggen emot men jag hörde och såg att hon grät. Efter ett tag så blev det bättre och jag sa att det var så skönt att se lite känslor. Hon är bra att prata med, men det är just det att man inte ser några känslor.. De är liksom neutrala i allt.[/

Jag är också en sån, men för barnens skull så måste man försöka att släppa på kontrollen så att barnen och pappan kan få en bra relation också. Jag lovar att skulle ni separera så skulle din sambo vara tvungen att ändra på sig. Nu tänker han att det inte gör något för att du ändå planerar och tar tag i allt. Skulle han tvingas att bli själv med barnen halva tiden så skulle han inte riskera att bli av med vårdnaden om dem, vilket han då kan bli om han missköter dem. Så det ska du inte oroa dig över, det löser sig. Då fixar han helt plötsligt allt för att han måste ska du se. Min ex-sambo har t.o.m. börjat att baka nu vilket han ?inte klarade av? enligt honom när jag bad honom om att göra när vi var tillsammans.

Min ex-sambo och hans familj pratar heller aldrig om saker och är öppna med varandra. Är någon sur på något så lägger de locket på och går och surar istället för att ta upp det. Jag är väldig rak, ärlig och öppen och det krockade en hel del med min sambos sätt där man fick dra ur honom saker. Likadant så sa inte hans mamma varför hon gick runt och var sur på mig och inte hälsade stundvis när jag bodde därute, utan jag fick konfrontera henne om det och då kläckte hon ur sig att det var p.g.a. att hon hört när ex-sambon och jag bråkade.

Försökte få min sambo att ändra på sig och öppna upp sig mer, men det var lönlöst. Det måste komma från personen själv att vilja förändras och har de vuxit upp på detta sätt så är de så vana med det och känner sig så trygga i det att det är svårt att förändra tror jag. Går inte att ändra på någon.

Så känner igen mycket av det du beskriver.

Likadant det här med att ta tag i saker. I min familj så har vi rest och det händer lite saker. Min ex-sambo och hans familj är så sega och det tar 300 år för dem att få saker att hända. Så blev ju knappast några spontana överraskningar från ex-sambon där och skulle man resa någonstans så tog det tid innan det blev av.

Skulle man träffa någon som var likadan i framtiden så är det bara att säga tack och hej. Det fungerar inte att man är för olika tyvärr.