Hjälp mig!
Mitt första inlägg här, kommer efter att jag mer eller mindre brutit ihop. Jag ska dra en förkortad variant som förmodligen ändå kommer bli ganska lång, jag hoppas någon vill komma med tips, råd och stöttning.
Jag är en man på 30+, två barn under 10-år och en sambo som förmodligen inte kommer vara min sambo så länge till.
Jag har betett mig illa det vet jag. Hjälper inte till speciellt mycket hemma eller heller varit speciellt kärleksfull. För några år sedan kom jag på min sambo med att prata med andra killar på nätet och via en app. Jag blev självklart sårad men hon förklarade allt om hur hon mådde osv. Jag inser att jag hade en stor del i det hela och vi pratar ut och kommer överens om att jag ska skärpa mig och bli en mer kärleksfull sambo som hjälper till med sysslorna i hemmet.
Det går bra ett tag men sedan faller jag ur igen. Till saken hör den att jag har mycket psykiska problem både nu och då. Jag har gått i KBT för en del problem, äter antidepressiva för andra problem. Har mycket svårt för att komma igång och göra saker hur mycket jag än vill.
Första gången vi pratade ut så lovade hon att prata med mig om hon mådde dåligt igen. Vi hade ett samtal för ett par veckor sedan där jag ännu en gång tog tag i saker. Men idag fick jag reda på att hon ännu en gång pratat med andra killar, en som hon haft telefonkontakt med och pratat om allt möjligt. Fick reda på detta då den hon pratat med skrev till MIG och på så vis avslöjade allt. Hon erkände efter extremt långa samtal, innan det blånekade hon precis som första gången.
Jag vet som sagt att jag varit en kass sambo, men jag har aldrig gått bakom ryggen på henne. Varför inte bara säga att man vill flytta och vara själv? Istället ska hon gå bakom ryggen på mig två gånger för att hon själv har mått dåligt då.
Jag är ganska säker på att det den här gången kommer bli separation. Jag känner mig totalt nere och ser ingen framtid. Eller jo det gör jag, mina barn kommer jag alltid att ha och de gör mig alltid glad. Men förstår inte hur jag ska gå vidare nu? Två barn och 10-år tillsammans som nu tar slut. Jag vill aldrig mer leva med en partner då jag aldrig mer vill bli sårad eller ännu en gång inse vilken usel sambo jag är.
Jag tänker på barnen och att det kommer bli en vecka där jag inte kommer ha dem, inte kan krama dem godnatt. Jag är totalt nere och vet inte hur jag ska komma vidare.
Snälla hjälp mig. Ni som separerat, oavsett anledning, hur har ni hittat tillbaka till ett lyckligt liv igen? Känner mig så grymt misslyckad då mina barn inte kommer ha sina föräldrar på samma ställe.
Jag själv vill verkligen inte ha en tjej igen. Däremot oroar jag verkligen mig för om min sambo träffar en ny. Tänk om han tar över och ungarna älskar honom mer än mig? Eller om han visar sig vara ett svin som ger sig på barnen, läst att den risken ökar om det inte är den biologiska pappan.
Känslan är att jag aldrig kommer känna mig riktigt hel igen.
Dessutom är jag arbetslös så hur ska jag kunna få en lägenhet någonstans? Allt är skit just nu och jag behöver höra från människor som kommit vidare. Vare sig du är kvinna eller man.