Hjälp! Pappa gör skillnad mellan barnen och väljer bort vårt son

Prata med honom om detta.

Välj ett lugnt tillfälle när barnen sover och ni har lite tid att prata.

Förklara hur du ser på det.

Han kanske inte har tänkt på det, det kan vara gamla mönster som spökar.

Det är ju också ganska vanligt att pappor favoriserar sina döttrar. Men det får ju absolut inte vara så extremt som du beskriver, det kommer ju inte bli någon bra stämning i familjen.

Det ärheller  ingen bra lösning att du kompenserar sonen med extra kärlek, men det skriver du ju också själv.

Det är ganska lustigt, jag har ofta noterat detta, män längtar ofta väldigt mycket efter en son, men sen när de får en son är många pappor alldeles för tuffa mot sonen, det blir ofta mycket maktkamper och konflikter. En söt dotter lär sig däremot snabbt linda pappa kring lillfingret. Gäller naturligtvis inte alla pappor, men helt ovanligt är det inte, enligt min erfarenhet.

Han gör fel. Låter stereotypiskt på något sätt. Gammaldags. Ska man vara hårdare mot pojkar. Hade han det så när han växte upp?

Klart han ska vara lika kärleksfull mot alla barnen oavsett om de har olika temperament osv. 

I mina öron låter inte bra alls. Tycker han är konstig. Kan bli eller blir en spricka mellan er. Hoppas han är den lyhörda typen. Annars får du det jobbigt.

Ja, vad ska du göra? Om han inte vill ändra sig blir det svårt för dig att göra så mycket, man kan tyvärr bara ändra på sig själv och inte på andra.

Sluta bråka och tala mer med din man , försök att förstå och få framför allt honom att förstå varför han gör som han gör.

Det är naturligtvis jätteviktigt för en son att ha en god relation till sin far.

Hur är din mans relation till sin egen far, hur är han uppfostrad?

Kan ni tänka er familjeterapi?

Du ska inte acceptera att han vägrar terapi, om det är det som måste till! Det är inte hans val att vägra eller inte, om det är det som kan rädda er familj, tänk på det. (eller ja, valet kan ju då göra att du välja att lämna, för att hellre rädda sonen) 

Ni får väl prata mer om det, du kanske tom kan filma när han är med barnen så att det syns tydligt hur han behandlar dem olika? Då kan ni vid tillfälle titta på detta tillsammans och påvisa vad som inte känns ok. Han behöver nog hjälp med att få syn på det. 

Han är i en sån ålder, så det behöver inte alls vara någon diagnos men det är klart att du kan ringa BVC och rådfråga dem om vad de tror.

Däremot tror jag att det kan handla om att pojken känner att flickan blir behandlad annorlunda! Då reagerar han utåt, bråkar med syrran, bråk med pappan. Kan vara pojkens sätt att visa att han inte mår bra i de här situationerna och eftersom han är så liten är det här det enda sättet han kan visa hur han känner. 

Man kan läsa en hel del om barns utveckling och lite grovt kan man säga att det finns 2 typer av barn; en typ som speglar och tar efter förälderns beteende och en annan typ som gör precis motsatsen. Om barnen gör motsatsen upplever föräldrar det ofta som "besvärligt" men förstår inte att det beror på ens eget beteende i grunden. Den första typen uppfattas ofta som snäll och "duktig" , det är ett sätt att klara av att vara i sin miljö (i vissa fall är ju det inte bra heller. Ska man prata om spädbarn tex så kan barn tystna och verka avtrubbade om mamman inte tar hand om det på rätt sätt, dvs inte bryr sig om när barnet gråter för att det är hungrigt, inte har nära kroppskontakt, värme osv. Barnet kan bli närmast apatiskt = barnet gör som mamman gör, man speglar mamman. Barn som är av typ 2 fortsätter grina och göra väsen av sig för att få uppmärksamheten.

Ett sunt barn i en sund miljö utvecklar förstås flera olika sidor, men jag tänker att detta kan få dig att reflektera lite djupare över er miljö hemma, hur pappan beter sig och varför barnen beter sig på olika sätt. Visst har barn sin personlighet också, det måste förstås vägas in men eftersom du uppenbarligen ser ett problem och ett mönster hos pappan så är det superviktigt att ni tar tag i detta. 

Om du googlar på barn och spegling, anknytning så kan du läsa lite mer. 

Att lämna löser ju tyvärr ingenting i såna här fall idag, när barnen oftast bor varannan vecka. Det skulle knappast förbättra situationen för barnen med en skilsmässa.

Att pappan förlorade sin egen far vid tio års ålder är en varningsklocka, han behöver kanske egen terapi. Han har inte haft en manlig förebild i de känsliga tonåren.

Barn vill ha kontakt med föräldrarna, om de inte får tillräckligt med uppmärksamhet är det vanligt att de agerar på ett negativt sätt för att de då får uppmärksamhet. Negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet, för barnet.