Orosanmälan från psykolog

Alla inom sjukvården om dom så är psykologer eller överläkare har anmälningsplikt om dom känner oro för barnen. Det är den största anledningen till att jag aldrig pratar med en psykolog, dessutom antecknar dom allt man pratar om i journalen. Jag brukar prata med prästen när jag mår dåligt och präster är dom ända som har fullkomlig tystnadsplikt.

Man ska öht inte berätta något känsligt för någon inom vården. Jag blev också anmäld för att jag sa till min psykolog att jag "är trött". De två orden gjorde henne orolig över huruvida jag klarar av att ta hand om mina barn som trött och hon valde att göra en anmälan om oro. Detta trots att hon visste att vi redan stod i kontakt med socialtjänsten av en annan anledning och att vi hade stödinsatser i familjen och därmed regelbunden kontakt med tillhörande bedömningar och hembesök av soc.

Min soc. Sekr. Sa tom att hon avrådde psykologen från att göra en anmälan då hon (soc.sekr) kunde intyga att det inte fanns någon oro för barnen. Psykologen insisterade dock på att anmäla ändå. Det enda min soc.sekr. gjorde var att fråga om jag ville ha hjälp med att hitta en ny psykolog då hon tänkte att jag inte längre hade något förtroende kvar för min dåvarande.

Tack och lov för underbara människor vid soc som vill hjälpa och ge rätt stöd! Man läser så mycket ont om socialtjänsten så jag delar gärna med mig av min berättelse som tar fram de goda sidorna. Min soc.sekr. är en god människa och hon har alltid haft barnens bästa i åtanke i allt hon gör. Idag har vi inte längre någon kontakt då behovet inte finns inom familjen, men jag skulle inte dra mig för att ringa och be henne om hjälp om det skulle behövas.

Angående din situation ts.. Din psykolog kan och kommer säkert att gära en anmälan om oro. Prata med soc och var ärlig och rak i din kommunikation. Om dina barn mår bra har du inget att oroa dig över. Och byt psykolog eller låt bli att prata om problem inom familjen som de kan tänkas tro att kan påverka barnen. Det var ändå en form av våld du angav att hade inträffat och det ser vårdpersonal alltid allvarligt på när det finns barn i familjen. Så din psykolog gjorde enligt min mening mer rätt i sin bedömning än vad min fd psykolog gjorde. Hoppas det ordnar sig för er.

Tack för svaret, känner mig så besviken ändå. Nu har jag ett till problem att hantera (inte bara utmattniingsymdrom). Som sagt känner mig säkert om att barnen har det bra men ändå bara tanken att ha detta framför mig gör mig illamående.

Jag tycker psykologen gjorde helt rätt för barnets bästa. De är skyldiga att anmäla om de känner oro. Även om barnet inte är medvetet om era bråk just nu, betyder det inte att situationen inte kan eskalera och då kan barnet bli lidande. Så är det ofta med fysiskt våld, när någon väl gått över gränsen och tagit till fysiskt våld kan det snabbt eskalera och bli värre och värre med tiden.

Se det som en lärdom om att aldrig någonsin prata med varken psykolog eller annan vård eller myndighetspersonal. Helst inte privatpersoner utanför möjligtvis allra närmsta familjen (om de är normala och pålitliga) heller. Det gäller att ha en perfekt fasad inför vården, dagis och skola annars riskerar man att bli anmäld och saker och ting hamnar i ens journaler. Jag har gått igenom flera år av extremt svår depression, ångest, ptsd, självmordstankar och försök osv. och mår fortfarande inte helt bra, men jag har inte sökt hjälp för detta just för att jag vet att det kommer hamna i journalerna och eventuellt ligga mig i fatet när jag väl får barn. Det finns inte en chans att jag skulle riskera att ge vård och myndigheter något i min historik att gotta sig åt och se som anledning att hålla extra koll för att göra eventuell anmälan eller på något sätt få soc inblandat. Skulle jag dessutom i framtiden vilja adoptera skulle chanserna vara minimerade med den historiken i mina journaler. Har inga planer på att adoptera men jag vill ha möjligheterna öppna.

Tack för ditt svar. Om jag skulle vetat att de inte är sekretesspolicy på mina samtal skulle inte sagt ngt igen med tanke att detta är en engångssak under många mångavår tillsammans samt att barnen är inte involverade. Nu har jag lärt min läxa ....och hoppas det går bra mär de väl hör av sig...

Hej. Det jag lärt mig, är att aldrig säga något till någon. Ord kan oftast misstolkas, och blossas upp från en fjäder, till en hel höna. Sedan är man inne i karusellen, och får förklara sig mycket tydligare, så myndigheter förstår att det inte var så farligt, det man sa. Mitt råd är, att inte prata med psykolog, eller annan myndighetsperson. Bättre du ringer jourhavande präst, eller någon kvinno linje.

Tack - nu vet jag som ni flera säger - prata inte med ngn. Bäst om jag vill undvika misstolkningar... Fram till nu har inte hört ngt från soc så misstänker de kommer skicka brev eller ringa på Julafton...typ Får ändå en bra känsla när jag tänker på hur barnen har (och jag menar BRA) och hoppas att min och partners situation ska inte påverka på hur socialen tänker relaterad till barnen. Vi (vuxna) kommer lösa allt och vill inte dra barnen i detta - de ska få leva i sin "rosa" värld. ..

Om det framkommer misstankar om vad våld i samtal hos hälso- och sjukvårdspersonal ska dem anmäla. Och socialtjänsten är skyldiga att öppna utredning om det framkommer våld i en anmälan.

Så, psykologen gjorde helt rätt kan jag tycka! Barn hör och förstår mer än vad vi vuxna tror!

Detta är en anledning till varför jag inte litar på någon inom vården, råkar man säga något till fel person så kan det gå helt jävla fel. Men andra personer som verkligen behöver hjälp av soc och liknande, NÄ dom syns inte alls!

Jag minns en gång på BVC, jag var gravid med 2a barnet och var ca 22år.

Hon kontaktade soc för hon bekymrade sig gör mig, för INGENTING. Hon tyckte att jag behövde hjälp?!!! Med vadå tänkte jag?? Jag är inte alkolist, aldrig provat droger, har haft ett bra jävla liv, jag röker inte ens, och har alltid fått hjälp av mina föräldrar som bor nära. Varför skulle jag behöva hjälp från soc? Jag blev först chockad när hon sa det och frågade varför då?!

Hon sa något i stil med ? nä jag ser att du behöver det?

Klarar du verkligen av allt? Helt sjuk kvinna. Hon var tom min barnmorska när jag blev gravid med 1a barnet vid 18. Så jag blev riktigt arg, blev tokig hemma ju mer jag tänkte på det.

Men soc hörde aldrig av sig vad jag kommer ihåg.

Men allt kan gå helt fel, går man till en psykolog berättar man ju AV SIG!? Det är ju därför man går dit, för att berätta om saker som man kanske inte vill berätta för en närstående. Är dom psykologer så SER ju dom om personen i fråga verkligen behöver soc kontakt? Dom gör väl en bedömning, har det hänt 1 gång. Ok! Hönder det upprepande gånger, att det övergår till knuffar så man ramlar och slår sig DÅ kan jag förstå att dom kontaktar soc men inte annars om dom ser att man själv inte påverkas särskild mycket utav det.

Men men så kan det gå!!

Lycka till! Och hoppas dom inte gör så stor grej av det då det finns flera familjer som VERKLIGEN behöver hjälp från dom.

Men är det inte bra att din partner får sig en rejäl tankeställare så att det aldrig händer igen. Jag tycker det är nättre att agera innan allt går riktigt illa. Nu behöver båda två inse allvaret i det som hände.

När man tar till fysiskt våld har man passerat en skarp gräns. Du vill inte utsätta dina barn och dig själv för vad som kan bli följden om det eskalerar ytterligare.

Din partner behöver få hjälp att hantera sin ilska på bättre sätt. Se till att han tar emot den hjälpen istället för att försöka sopa allt under mattan.

Jag kan nämna min Erfarenhet av soc. Lämnade en våldsam man. Flera orosanmälningar kom in. Pga hans beteende. Han pratade bort allt. Sista gången var han våldsam vid ena barnet. Flera okända anmälde han. Soc erbjöd han en föräldrar kurs. O sedan hände inget mera. Jag anser att han behöver mediciner pga sina diagnoser istället. Men soc kan inte rekommendera han det. Så i mitt fall kan både jag o barnen drabbas, utan att någonting händer...

Tack alla för era svar. Fortfarande ingenting från soc. men förstår från min psykolog att anmälan skickades sent förra vecka - så kanske nu kommer ngt. Skönt med tiden som gick med tanke att jag och min partner har haft tid att diskutera allt runt just den händelsen samt att vi båda känner att ingenting vi gör påverkar barnen negativ. Får se om/när jag blir kallad till mötet hur det går. För mig känns ändå helt sjuk att man pratar med en psykolog - för att man ska "tomma" lite tankar och funderingar och att detta ska efteråt användas mot mig. Kommer absolut inte ha det minsta förtroendet i ngn inom vården....  

Sök på olika terapiformer och hur psykologer jobbar som så får ni se själva hur det går ut på att allt som en människa har svårigheter med i livet omtolkas av psykologen till något helt annat än den verklighet man berättar att man lever i.

Det spelar ingen roll om du skulle vara arbetslös eller bli svårt misshandlad i ditt hem eller vad som helst så tolkas allt som ditt fel, att din situation är du själv skulden till.
Det är vad terapi går ut på.
Det är en extremt farlig verksamhet det här och jag ser att fler har upptäckt det.
Jag har själv svår erfarenhet av att få allt vänt emot mig efter jag gått hos psykolog och det var tur att jag inte hade nåra barn.

Jag råder också alla andra att vara mycket försiktiga att prata om saker inom vården. Ring som sagt prästen om läget är extremt illa.
De har total tystnadsplikt.
De kan också hjälpa och råda och hänvisa en vidare i samhället.
De är alltså till för att hjälpa folk i nöd och inte stjälpa folk i nöd.

Kramar från en annan drabbad och som aldrig mera kommer att söka stöd o hjälp inom vården.