Oro i väntan på abort ????

Hej! Jag behöver skriva av mig lite, tankarna bara snurrar. Jag och min man blev oplanerat gravida (plussade för ett par dagar sedan) och detta trots att jag äter minipiller. Vi är helt överens om att vi verkligen inte vill ha fler barn och av flera olika anledningar är det inte alls ett alternativ just nu. Jag blev nog lite lätt chockad.

Ringde abortmottagningen och har en tid om ca 1,5 vecka. De här dagarna fram tills aborten känns som ren tortyr. Jag oroar mig så otroligt mycket. Anledningen är att mellan mina två döttrar så hade jag ett utomkveds år 2006. Tyvärr så hade jag några dagar innan det hela hände varit på gynundersökning eftersom jag fått en blödning. Läkaren konstaterade att jag haft ett missfall och jag fick åka hem. Några dagar efter det small det till i magen och min ena äl hade spruckit. Dessvärre så var det ingen på gym som förstod allvaret. När jag ringde in sa de att det var "psykiskt efter missfallet" och att jag skulle ta ett par Alvedon och försöka vila. Jag blev väldigt medtaget direkt så jag orkade inte protestera. Var dessutom ensam hemma. För att göra en lång historia kort, så kom jag in till sjukhus morgonen efter kl 07 (detta hände runt 18-tiden kvällen innan) Tack vare en sjuksköterska på sjukvårdsråsgivningen som skickade en ambulans. Då hade jag legat hemma med blödande äl i ca 13 timmar :( Som ni förstår var det rätt allvarligt när jag kom in till gynakuten, men de opererade bort vänster äl och det blev bra. Ett år senare föddes min andra dotter. Veckorna fram till att man kunde konstatera att graviditeten satt i livmodern var hemska. Trots att risken att det skulle hända igen är väldigt liten.

Hur som helst, nu är jag där igen, 12 år senare och lika jäkla orolig. Händelsen har såklart satt spår och jag oroar mig nog i onödan men jag kan inte släppa det. Vill bara dra en filt över mig tills allt är över! Är i v. 5 nu enligt sista mensen första dag. Jag har starka graviditetssymptom och det ska tydligen vara ett bra tecken, men minsta magvärk som känns annorlunda gör mig kallsvettig (att det händer 100 saker i kroppen just nu gör ju inte saken bättre när man känner av minsta lilla händelse i kroppen). Skulle jag få en blödning hade jag nog blivit hysterisk... ????

Långt blev det - någon som har någon liknande erfarenhet eller bara något peppande att säga?

Kärlek! ??