Barndomens drömmar

Är inte drömmar hemska säg? Som när man var barn. Man drömde om att när man blir stor så ska man bli skådespelare, man ska sjunga, spela instrument, man ska vara någon. När man är 30 ska man vara känd och ha barn. Man ska vara fullvuxen och ha kommit långt. Om inte kändis så kanske läkare, lärare, delfinskötare eller hunddagis.

Nu är man närmare 30. Inte ett dugg vuxen. Man har några barn men man har inte ens gymnasieutbildning och den där karriären man var ute efter är långt borta då man aldrig kom över blygheten. Eftersom man är närmare 30 så är karriären inom musik och skådespeleri borta och helt omöjlig.

Hela barndomen var bara en hemsk lögn. En långdragen utbildning för att få ett liv värt att leva. Ändå så ledde den där utbildningen inte till någonting. Visserligen hade jag en hemsk barndom, men kan tänka mig att alla andra känner likadant ändå. Är ni inte besvikna på vuxenlivet? Ångrar att jag skaffat mina fina vackra barn till denna hemska värld så att de får återuppleva den hemska besvikelsen att bli vuxen. Livet lekte och var värt som barn. Man blev lovad guld och gröna skogar. Som vuxen försvann allt. Allt blev skit. Är bara att ge upp.