Tabu med missfall?

Anledningen till att man vill vänta med att berätta är väl främst att det är jäkligt smärtsamt när "alla" som man berättat för kommer och frågar hur det går och hur man mår och man måste berätta att tyvärr finns inte bebis kvar i magen längre..
Efter typ v 12 så anses väl chansen större att allt kommer gå bra så därför vill man vänta tills den gränsen har passerats!

Det behöver inte vara den enda anledningen för exakt alla. Jag vet inte om jag missuppfattar utropstecknen, men det känns som att du blev upprörd?
Menar du att det inte alls finns någon tabu kring missfall, utan det handlar enbart om smärtan precis efter det hänt?

Jag säger absolut inte att du har fel, men jag undrar om det ligger mer bakom än smärtan precis när det hänt. För det är trots allt ingen i min närhet som pratat om missfall ens år efter det hänt.

Inte upprörd, men tycker ändå att det är konstigt att du frågar eftersom det är väl väldigt naturligt att det är smärtsamt att få ett missfall och inget som man vill prata med vem som helst om? Vilket man indirekt blir tvingad till om man har berättat att man är gravid och sedan inte är det längre. Det är väl så de flesta av oss reagerar, inte för att det skulle vara tabu att prata om.

Om man vill prata om det är säkert individuellt. För egen del känner jag ett det är min ensak och något som jag kan prata med när vänner om, precis som andra jobbiga saker som kan hända i livet! Men inget som jag skulle känna för att ta upp på fikarasten på jobbet liksom! Skulle inte heller ta upp en diskussion om en näras dödsfall eller min skiljsmässa med ytligt bekanta. Är säkert en fråga om integritet också..

Jag tror precis som Citrontulo att det handlar om det jobbiga/ledsamma i att behöva berätta att det trots allt inte gått vägen om man berättat tidigt. 

Jag vet inte om det finns tabu kring missfall, jag har i alla fall pratat öppet om missfall och vet flera kvinnor som berättat öppet att de fått ett eller flera missfall. Däremot tror jag att smärtan över ett missfall kan vara olika. Om man fått många missfall, sena missfall, inte kunnat gå en hel graviditet ut så är nog ett missfall mer smärtsamt än ifall man fått två barn, en graviditet slutar i ett tidigt missfall och strax därefter blir det en graviditet som går som den ska. 

Om man fått ett missfall som inte var så smärtsamt eller känslomässigt jobbigt så finns det kanske inte heller nån anledning att prata om det. Om 15-20 graviditeter sluta i missfall, och de allra flesta innan vecka 12 så är det ju oerhört vanligt att få missfall under sina barnafödande år. Sett någon siffra på att 25% av alla kvinnor får ett eller flera missfall under sitt liv. 

Varför tror du att de i din närhet inte pratar om missfallen de varit med om? Eller bara inte med dig?

För mig handlar det om integritet, något som sker med min kropp som är så pass privat att jag inte vill dela det med andra.

Det finns en trend nu att man ska prata om allt. Alla vänder ut och in på sig själva och berättar om övergrepp och missfall och trasiga uppväxter. Jag tycker att det är positivt om man bryter ner tabun och folk som känner ett behov av att prata kan göra det men jag tror också att vi är många som inte alls vill dela med oss av privatsaker.

Jag ser inget behov av att dela med mig av mina missfall till kollegor, grannar och bekanta. Jag har haft två missfall och mina närmsta vet om det, dvs mamma, syster och min man. Det räcker för mig. Jag ser inte på vilket sätt jag skulle bli hjälpt av att andra människor har den informationen. Det handlar inte om skam eller misslyckande utan om att det är något jag inte vill gräva ner mig i. Vissa känner sig kanske lättade av att prata men jag har ganska stor integritet och håller helst det privata privat. Det gäller även andra saker i livet. Kanske är det ett sätt för mig att ta kontroll över situationen. Då vet jag att jag inte kommer att överraskas av välmenande frågor som bara gör ont och påminner mig om något jobbigt.

Det beror på. Jag förlorade barnet nästan halvvägs in i graviditeten. På ett sätt var det skönt att kollegor och släkt visste om det, så att de hade förståelse för att mitt humör var på topp. Å andra sidan var det inte så kul att springa på folk som hört på omvägar att jag var gravid och de ställde frågor om bebisen och liknande.

Men fördelen övervägde helt klart. Är glad att folk omkring mig visste vad som hänt och kunde visa hänsyn.

Det är lite konstigt att det talas så tyst om det, om man jämför med andra jobbiga saker som händer i livet.

Jag tycker inte att det är tabubelagt alls och det är väldigt öppet. 
Men när det kommer till svåra ämnen så vill man själv välja tillfälle när man vill prata om det. Har man berättat för alla man känner tidigt och man får ett missfall så kommer alla personer fråga hur det går när man träffas, eller pratar. Och då kommer man behöva berätta. Ett missfall är oftast ett trauma och varje gång man behöver berätta om det tar man och återupplever det traumat. Då vill man gärna välja tillfällena där man vet att man är stark nog mentalt att prata om det så att säga.

För mig, som blir väldigt sluten när jag mår dåligt, hade det definitivt inte underlättat att prata mer om det. Och jag visste redan att jag var långt ifrån ensam och att 1 av fem graviditeter slutar med missfall.

Jag pratade med vänner om mitt missfall. Var många som genomgått det själv men ingen hade sagt ngt förens jag berättade om mitt. För mig är en sån angelägenhet privat. Känslorna efter missfallet var svåra att beskriva och inget jag ville dela med vem som helst.

Vi berättade efter det första och fick inget stöd direkt. Efter några månader fick vi istället höra att det "är dags att komma över det där nu". Jag hade dessutom svårt att ens bli gravid. Andra missfallet sa vi inget, inte tredje heller. 4:e var sent, v.14 och jag fick åka in på sjukhus. Fick vi nåt stöd? Nej, inget alls som vanligt. Så ni alla som ivrar för att man ska berätta- varför då liksom om ingen bryr sig?!  Samma släkt grattade inte ens när vi fick andra barnet. Så personliga problem som infertilitet och missfall är bättre tiga om för folk som inte upplevt det fattar ändå inget och 99% av hela befolkningen bryr sig inte.

Påminner om min upplevelse när jag fick mitt första missfall. Jag kände _ingen_ som berättat för mig att de haft missfall, så jag kände mig totalt ensam med det och eftersom jag inte hade berättat för folk att jag var gravid eller ens att vi planerade barn, kändes det svårt att veta hur jag skulle dela min upplevelse med min omgivning. Jag mådde extremt dåligt, både fysiskt och psykiskt några veckor. När jag vågade berätta för ett par vänner visade det sig att den ena faktiskt också haft missfall själv. Men i övrigt är missfall något som det är helt och hållet tyst om i min bekantskapskrets/yrkesliv. Jag hade velat berätta för fler, men det starka tabu som råder har hindrat mig. Jag förmodar att det går runt massor med kvinnor som inte vågar/vågat prata om sina missfall av olika skäl, men att prata om det skulle göra det lite lättare att uthärda. Inte minst när det drabbar en, så förstår man bättre att det är normalt, ifall man hört att andra drabbats. En oerhörd förlust är det förstås oavsett, men jag skulle så önska att det blev lite mindre tabu.

Nej, jag håller inte med om att det skulle vara tabu.

Tror att de flesta som väljer att vänta med att berätta gör det för att det är känslomässigt jobbigt om man måste berätta för alla att det blev missfall sen. Inte pga att man "misslyckats".

Jag har haft två missfall, och det kändes väldigt skönt att bara ha berättat om graviditeten för väldigt få personer då. Kändes lättare att gå vidare när inte många visste vad som hänt.

Har inga problem att prata om det nu, när jag lagt det bakom mig.

Jag upplever det som att de flesta är öppna och pratar om att de haft missfall när ämnet kommer på tal.

Men det är inget det pratas mycket om annars, därför att många har nog lagt det bakom sig och går inte runt och tänker på det.

Jag fick ett missfall den 15e december. Innan hade jag valt att inte berätta för så många om graviditeten just för att man ju inte vet hur det kommer gå. När jag väl fick missfallet så funderade jag en del över om hur öppen jag skulle vara och då kändes det helt plötsligt ganska jobbigt att så få visste. Det kändes liksom dumt att berätta BÅDE att jag hade varit gravid OCH dessutom fått missfall. Efter ett par veckor bestämde jag mig för att prata om det på min blogg och jag fick väldigt fin respons där. Ångrar verkligen inte att jag gjorde det utan kommer fortsätta ventilera missfall/graviditet där.

Baserat på responsen jag fått så tror jag det är jättebra att dom som känner sig bekväma att prata om det gör det, men jag förstår absolut att alla inte vill det och det är inget jag pushar för. Jag har försökt hitta andra som bloggar om missfall/att bli gravid igen men inte lyckats hitta någon som är aktiv nu så oavsett anledning så pratas det inte så mycket om det.

Själv så tycker jag att det pratas väldigt öppet om problem: psykisk ohälsa, "personliga tragedier" osv så jag trodde faktiskt inte att missfall var så vanligt som det är innan jag själv råkade ut för det. Jag trodde helt enkelt att folk skulle ha pratat om det på samma sätt som att folk pratar öppet om depressioner och liknande. Jag säger inte att det är "tabu" kring det, men uppenbarligen är det en av få saker som folk helt enkelt inte känner sig bekväma att dela med sig av..