10 åring med fruktansvärt humör

Min dotter är 10 år, 11 om några månader. Jag känner att jag är så trött på hennes humör. Hon har alltid varit envis och viljestark men nu blir Hon jättearg så fort jag inte förstår vad hon menar, om hon inte har någon kompis att umgås med en dag osv. Hon svär en massa också just nu och idag trampade hon mig på foten i affären för hon blev arg. Jag hämtade henne på en aktivitet idag och så fort hon får syn på mig så släpper hon loss alla känslor och det både kommer tårar, sura miner och allt. Jag förstår att hon håller inne mycket känslor hela dagarna men hur ska jag få henne att förstå att jag inte är nån skräphög hon kan dumpa allt sitt skit på? För så känner jag mig. Hon är faktiskt nästan aldrig trevlig mot mig just nu utan allt är bara fel. Det är ganska tungt att vara ensamstående mamma just nu. Hennes pappa bor i ett annat land.

Jag älskar henne och mycket är mitt fel för jag har skämt bort henne för mycket säkert. Hon har också kommit in i puberteten för nått halvår sen. Har fler det som mig? Vad kan jag göra? Hon får inte ta hem någon kompis heller denna veckan för hon har betett sig så illa mot mig när hon haft kompisar här.

Hon får gärna berätta om sina problem för mig men det är inte ok att ta ut all ilska på mig och bete sig illa..

Ja, du har nog skämt bort henne och låtit henne bete sig illa utan att säga till på skarpen. Tycker du ska säga precis just det till henne och var riktigt bestämd när hon går över gränsen. Du ÄR ingen skräphög som du själv sa. Ge henne en dagbok och säg att hon kan skriva riktigt arga saker i den boken för att få dem ur sig! 

Ibland så tror jag att vi föräldrar överanalyserar våra barn - det är lättare att se i andra än hos sig själv men jag kan absolut erkänna mig skyldig till det.

T ex detta du skriver om att hon släpper loss sina känslor osv har jag hört många föräldrar säga och det handlar alltid om dåligt beteende. Visst är det så att barn kan ha en riktigt dålig dag eller gå igenom något jobbigt och reagera med ilska men det kan ju inte vara så konstant? Ibland kan faktiskt bara ungar fastna i att de beter sig illa mot en förälder och eftersom de aldrig får någon konsekvens av det så bara fortsätter det. Och föräldrarna oroar sig ännu mer för att barnet inte mår bra.

Sen kan man ha känslor av alla möjliga slag men det behöver ju inte betyda att de känslorna är rätt - ja, jag sa rätt. Om ett barn t ex känner att mamma är dum och elak för att hon stör i leken, städar eller är allmänt trist så är det ju inte en djup och fin känsla som vuxna behöver ta massa hänsyn till. Och sånt kan barn känna lite då och då men de får lära sig att deala med den känslan.

Jag tror inte heller att det är så himla vanligt att barn går med djupa sår i själen som de enbart vågar släppa ut i aggression. De barn som verkligen går igenom trauman där de blir utåtagerande har inte heller ord för det de känner. Till skillnad från alla de barn som lärt sig vuxenspråk och berättar att de blir så arga för att de är sorgsna och allt vad de är.

Så vad tror du om att testa att släppa tanken på att det är känslor som ligger bakom beteendet ett tag och istället se det som bara ett taskigt beteende? Du är väl en bra mamma som dessutom gör två föräldrars jobb. Stå upp för dig själv och se detta som en otrevlig fas som hon kommer komma över. Du behöver inte gräva i hennes känslor så mycket tror jag nämligen, däremot vara väldigt tydlig med att hon inte ska behandla dig som skit. Det löser sig!

Ibland så tror jag att vi föräldrar överanalyserar våra barn - det är lättare att se i andra än hos sig själv men jag kan absolut erkänna mig skyldig till det.

T ex detta du skriver om att hon släpper loss sina känslor osv har jag hört många föräldrar säga och det handlar alltid om dåligt beteende. Visst är det så att barn kan ha en riktigt dålig dag eller gå igenom något jobbigt och reagera med ilska men det kan ju inte vara så konstant? Ibland kan faktiskt bara ungar fastna i att de beter sig illa mot en förälder och eftersom de aldrig får någon konsekvens av det så bara fortsätter det. Och föräldrarna oroar sig ännu mer för att barnet inte mår bra.

Sen kan man ha känslor av alla möjliga slag men det behöver ju inte betyda att de känslorna är rätt - ja, jag sa rätt. Om ett barn t ex känner att mamma är dum och elak för att hon stör i leken, städar eller är allmänt trist så är det ju inte en djup och fin känsla som vuxna behöver ta massa hänsyn till. Och sånt kan barn känna lite då och då men de får lära sig att deala med den känslan.

Jag tror inte heller att det är så himla vanligt att barn går med djupa sår i själen som de enbart vågar släppa ut i aggression. De barn som verkligen går igenom trauman där de blir utåtagerande har inte heller ord för det de känner. Till skillnad från alla de barn som lärt sig vuxenspråk och berättar att de blir så arga för att de är sorgsna och allt vad de är.

Så vad tror du om att testa att släppa tanken på att det är känslor som ligger bakom beteendet ett tag och istället se det som bara ett taskigt beteende? Du är väl en bra mamma som dessutom gör två föräldrars jobb. Stå upp för dig själv och se detta som en otrevlig fas som hon kommer komma över. Du behöver inte gräva i hennes känslor så mycket tror jag nämligen, däremot vara väldigt tydlig med att hon inte ska behandla dig som skit. Det löser sig!