Mitt barn vill sluta med alla sina aktiviteter

När man är 13 har man ganska bra koll på vad som gäller. Fysisk aktivitet är viktig och att ersätta detta med telefon/spel är inte bra i längden.

Med det sagt så behöver barnen uppskatta sina fritidsaktiviteter och det kan ju vara aktuellt att testa nya aktiviteter.

Ibland när mina barn får en dipp avseende fritidsaktiviteterna brukar jag göra klart att det inte är aktuellt med spel just den tiden. Att då får vi göra annan träning då, exempelvis gå promenade, simma, spela basket/fotboll osv. När de inser att själva tiden inte kommer frigöras brukar de ganska snabbt inse att fritidsaktiviteten med kompisarna faktiskt är riktigt skoj .

Jag har barn som varit i liknande sits och det har handlat om att det sociala samspelet blev så jobbigt just när man kommer in i tonåren/puberteten och då är det ibland så att man hellre undviker. I mina barns fall kom det under högstadiet fram att båda hade viss grad av autism. Inte så mycket men tillräckligt för att det skulle ställa till problem socialt. När man är yngre är det sociala samspelet enklare men från puberteten och uppåt utvecklas det här "osynliga" samspelet som inte alltid är så lätt att hänga med i. Om man inte riktigt är med i det så tar det mycket mer energi från en, än för en person som inte har de problemen. 

Sedan är vi alla olika också, alla är inte supersociala och det låter det inte som din son är. Man kan inte tvinga fram det om man inte har det så att säga. Man kan lära sig att vara social i korta stunder, tex i skolan, men sen orkar man inte när man kommer hem. Då vill man vila upp sin hjärna genom sånt man gillar. Just för denna typ av personlighet så ÄR datorn kanske det enda man har och där fungerar de sociala kontakterna. När man spelar online med andra så är man social men man slipper den här närheten som blir IRL. Ens energi räcker längre, man kan skypa och snacka och ha kul!  Min erfarenhet är att det inte är dåligt med den typen av kontakter och idag räknas detta som en fullt normal typ av social samvaro. 

Däremot är det förstås bra om din son gör något utanför hemmet också, så jag föreslår att ni sätter er ner och har ett samtal där du inte säger vad du tycker och tänker utan du ber honom verkligen förklara varför han vill sluta på aktiviteter, hur känner han när han ska dit, hur känns de medan han är där osv. Han ska känna att du lyssnar.
När han sagt sitt, kan du säga att du vet att det är bra att man har lite kontakter utanför hemma + skola och att det inte är ok att man sitter vid datorn dygnet runt (anklaga inte). Sen säger du att ni får komma fram till en kompromiss- tex att han har kvar EN aktivitet och du går med på att han slutar/pausar övriga. Det är ganska normalt i den åldern att man inte hinner med fler än en aktivitet för att skolan tar alltmer tid ju äldre man blir. Som motkrav kanske du säger att om han slutar med övriga aktiviteter, ska ni ändå bestämma ett upplägg med stopptider hemma så att han inte sitter ända från han kommer hem från skolan till läggdags. 

Jag tänker att fokus egentligen inte ska hamna på hur mkt han sitter vid datorn utan mer fokus på hur han vill ha det i sitt liv. Vad gör honom glad, vad ger energi - vad tar energi. Vad är det som gör att han känner sig pigg och orkar med skolan osv. 

Tycker dock inte du ska vara rädd för "den digitala världen". För mina barn har det varit räddningen under perioder. Speciellt mitt ena barn fick en depression under tonåren och hade han då inte haft tillgång till vänner via nätet tror jag faktiskt att han inte hade funnits bland oss längre. 

Bra tips att inte tiden ska frigöras för att kunna sitta längre vid dator/mobil. Men hur gör jag för att tvinga ut henne på andra aktiviteter? Jag kommer sent hem från jobbet och hen har alltid skött sina aktiviteter själv. Blir svårt att få ut om hen inte känner för det?

Jag har barn som varit i liknande sits och det har handlat om att det sociala samspelet blev så jobbigt just när man kommer in i tonåren/puberteten och då är det ibland så att man hellre undviker. I mina barns fall kom det under högstadiet fram att båda hade viss grad av autism. Inte så mycket men tillräckligt för att det skulle ställa till problem socialt. När man är yngre är det sociala samspelet enklare men från puberteten och uppåt utvecklas det här "osynliga" samspelet som inte alltid är så lätt att hänga med i. Om man inte riktigt är med i det så tar det mycket mer energi från en, än för en person som inte har de problemen. 

Sedan är vi alla olika också, alla är inte supersociala och det låter det inte som din son är. Man kan inte tvinga fram det om man inte har det så att säga. Man kan lära sig att vara social i korta stunder, tex i skolan, men sen orkar man inte när man kommer hem. Då vill man vila upp sin hjärna genom sånt man gillar. Just för denna typ av personlighet så ÄR datorn kanske det enda man har och där fungerar de sociala kontakterna. När man spelar online med andra så är man social men man slipper den här närheten som blir IRL. Ens energi räcker längre, man kan skypa och snacka och ha kul!  Min erfarenhet är att det inte är dåligt med den typen av kontakter och idag räknas detta som en fullt normal typ av social samvaro. 

Däremot är det förstås bra om din son gör något utanför hemmet också, så jag föreslår att ni sätter er ner och har ett samtal där du inte säger vad du tycker och tänker utan du ber honom verkligen förklara varför han vill sluta på aktiviteter, hur känner han när han ska dit, hur känns de medan han är där osv. Han ska känna att du lyssnar.

När han sagt sitt, kan du säga att du vet att det är bra att man har lite kontakter utanför hemma + skola och att det inte är ok att man sitter vid datorn dygnet runt (anklaga inte). Sen säger du att ni får komma fram till en kompromiss- tex att han har kvar EN aktivitet och du går med på att han slutar/pausar övriga. Det är ganska normalt i den åldern att man inte hinner med fler än en aktivitet för att skolan tar alltmer tid ju äldre man blir. Som motkrav kanske du säger att om han slutar med övriga aktiviteter, ska ni ändå bestämma ett upplägg med stopptider hemma så att han inte sitter ända från han kommer hem från skolan till läggdags. 

Jag tänker att fokus egentligen inte ska hamna på hur mkt han sitter vid datorn utan mer fokus på hur han vill ha det i sitt liv. Vad gör honom glad, vad ger energi - vad tar energi. Vad är det som gör att han känner sig pigg och orkar med skolan osv. 

Tycker dock inte du ska vara rädd för "den digitala världen". För mina barn har det varit räddningen under perioder. Speciellt mitt ena barn fick en depression under tonåren och hade han då inte haft tillgång till vänner via nätet tror jag faktiskt att han inte hade funnits bland oss längre. 

Släng ut datorn och tvinga ut sonen på sina aktiviteter. Man blir deprimerad av för mycket skärmtid och det verkar som att han redan är där. Skärmtid används ofta som en verklighetsflykt när livet känns för svårt. Ingenting blir bättre av att gömma sig från verkligheten. Kanske han borde träffa någon att prata med?

Du låter som en del underliga människor i periferin av livet gjorde när jag var liten, sådana där föräldrar som tyckte att det bara blev folk av dem som sportade och att ungar som jag som satt med näsan i en bok hela tiden skulle bli grubblande och nervklena och aldrig lyckas i livet. Haha! 

Tack och lov för akademikerföräldrar.

Ja tänka sig, jag är 28 år idag och jag hade föräldrar som lät mig spela hur mycket jag ville. Jag hoppade av alla fritidsaktiviteter och till slut även skolan. Och idag kämpar jag ännu med att bli en del av samhället efter isolationen av spel i "ungdomsåren".

Det blir inte folk av de flesta som får spela för mycket. Det blir bara värre och värre. Och det är stor skillnad mot böcker och skärmtid.

När man är 13 har man ganska bra koll på vad som gäller. Fysisk aktivitet är viktig och att ersätta detta med telefon/spel är inte bra i längden.

Med det sagt så behöver barnen uppskatta sina fritidsaktiviteter och det kan ju vara aktuellt att testa nya aktiviteter.

Ibland när mina barn får en dipp avseende fritidsaktiviteterna brukar jag göra klart att det inte är aktuellt med spel just den tiden. Att då får vi göra annan träning då, exempelvis gå promenade, simma, spela basket/fotboll osv. När de inser att själva tiden inte kommer frigöras brukar de ganska snabbt inse att fritidsaktiviteten med kompisarna faktiskt är riktigt skoj .