Anonym (Zolo) skrev 2018-12-24 10:31:42 följande:
Är skild och spenderar just nu en del tid med en man som är ?perfekt? från ett yttre perspektiv, han är skild, har barn i samma ålder, liknande fritidsintressen som mig, liknande grundvärderingar. Vi trivs i varandras sällskap. Vi är båda ganska ensamma då i princip alla våra vänner har respektive. Vi är båda runt 50.
Vi ses och gör då något praktiskt som kan vara knepigt att göra helt själv, typ såga ner ett träd eller fixa något hemma, eller så gör vi något lite kul förströelse som bio eller lite musik i stan och nån öl efter. Vi planerar att åka skidor och skridskor nu i vinter.
Han är fin och har en fin personlighet och så men jag känner inget sådär speciellt när vi ses. Vi kan kramas när vi ses, jag tycker om det men blir det för mycket backar jag undan.
Till saken hör att jag bara varit skild ett år. Jag vet egentligen inte om jag inte vågar låta honom komma närmare mentalt och fysiskt av rädsla för att bli sårad, att jag liksom inte vågar känna efter vad jag känner egentligen.
Om ni orkat läsa ända hit, kan man bli kär så småningom om man umgås mycket med någon? Att det växer fram sakta? Tiden lär utvisa tänker jag men vad är era erfarenheter?
Så du har skaffat dig en kompis och undrar om du kan få dig själv att blir kär och kåt på han?
Kan kan det säkert, men jag tror att det är väldigt tveksamt, attraktion känner man ju oftast med en gång, det betyder inte att man genast måste dra av sig brallorna men oftast märker man på en gång om man tycker personen är attraktiv eller inte. Om du redan nu inte tycker han är attraktiv dvs någon du skulle vilja ha sex med så lär det nog inte komma med tiden heller.
Sen tycker jag man också måste fundera lite över vad man utsätter andra för. Om han är attraherad av dig men du inte är attraherad av honom så känns det lite fel att låta honom tro att du också är de så du i lugn och ro kan bestämma dig för om du kanske i framtiden kanske möjligen kan tänkas bli det. I så fall tycker jag det är schysstast att köra med öppna kort och säga som det är så får han själv ta ställning till om han vill vänta eller ej.
Strax efter min skilsmässa blev jag väldigt kär i en kollega, hon var nog inte kär i mig, ville mest ha mig som vän men det fattade jag inte då utan trodde / hoppades att hon kände likadant, vi åt tex ofta lunch tillsammans och pratade om allt mellan himmel och jord. Jag försökte hela tiden komma henne närmare, men hon gled undan, vilket gjorde mig väldigt frustrerad. Sen gjorde hon något väldigt bra, hon förklarade klart och tydligt för mig att hon tyckte om mig som vän men inget mer än så. Självklart var det inte vad jag ville höra, men jag uppskattade hennes ärlighet och vi fortsatte vara vänner. Det är bättre att vara ärlig och säga som det är även om det kan kännas hårt än att leka med andras känslor eller inge falska förhoppningar.
I efterhand insåg jag att det bara var en tillfällig förälskelse pga att jag var i känslomässig obalans efter min skilsmässa som var väldigt jobbig och uppslitande vilket gjorde att jag stängde av alla känslor och bara fokuserade på det praktiska och barnen. Och när jag blev förälskad i min kollega så var det nog mest för att jag omedvetet saknade mänsklig värme, bekräftelse och sex. Och eftersom jag hade stängt av så kom allt på en gång och jag blev totalt överrumplad och agerade helt irrationellt. Vi hade inte alls passat som ett par, vi är väldigt olika, med väldigt olika intressen. Men jag tycker fortfarande om henne som en vän.
