Aldrig känt något positivt om livet
Så länge jag kan minnas har jag aldrig uppskattat livet. Alltid haft tankar om ensamhet, sist vald i skolan. Retad. Obehag, klantig, åtlöje m.m. Rädslan vad andra ska tycka och tänka. Att ta bort mig har följt mig i minst 20år nu (är 34år i skrivande stund).
Ska försöka sammanfatta mina tankar och vad jag varit med om. Känns som jag fick ett litet lyft av träning och med lite alkohol i kroppen på helgerna kunde man slappna av mer. Jag fick större umgängeskrets och hittade flertalet tjejer. Dock har känslan alltid varit att det är något fel på mig. Då tjejerna varit tillfälliga.
Efter några års "lek" så hittade jag tillslut min tjej. Redan tidigt blev det som att jag följde med i hennes planer, eftersom jag uppenbart inte har några planer själv och framtiden skrämmer mig. Vi skaffade 2 barn trots jag inte tänkt ha det. Vi köpte hus. Vi renoverade konstant.
Problemen började smyga sig fram. Jag blev ännu mer osäker i mig själv pga den höga självkritiken/ perfektionisten inom mig samt att det alltid fanns ett tillägg eller ett "men" i det man gjort. Ekonomin var hela tiden ansträngd pga höga lån och blev inte bättre att båda var oansvariga med överkonsumtion.
Detta blev ohållbart och för 1år sedan separerade vi (blev 9år totalt tillsammans). Jag hade allt, fin tjej och familj men jag var inte nöjd. Jag bröt ihop och grät och ville ta bort mig stundtals när vi bodde ihop. Är jag nöjd nu? näe verkligen inte. Jag saknar stunderna vii haft men jag vet hur dåligt jag mått också.
1-2 sista åren med min sambo sökte jag mig mot vården pga mitt mående efter påtryckningar. Jag var helt slut. Hade ingen ork. Det enda jag vill är att sitta still. Jag blev konstaterad djup depression och hög utbrändhet. Sjukskriven 6mån och både ekg, blodtryck m.m. gav utslag.
Känner vården är ett skämt med psykolog och kbt samtal. Jag har än idag inte hittat någon ro och svart och vitt vet jag mina problem men jag kan inte göra något. Om jag då ändå slapp känna denna jäkla tycka synd om mig själv känslan och rycka upp mig och försöka få någon harmoni. Var nära att bli inlagd på psyk när det var som värst.
Nu är jag singel och är som en berg och dalbana känslomässigt. Till och med mina egna barn som jag saknar ibland får mig och känna mig "kvävd" bitvis. (har dom i princip varannan vecka).
Spelar ingen roll vad jag gör. Jobbet hatar jag, sökt nya utan lycka. fritiden ger mig obehag för jag har ingen att vara med längre / inget som tilltalar mig. Alla är upptagna med sitt och denna känsla av att ingen bryr sig gör sig mer påmind då också.
Vad ville jag med detta inlägg då? jaadu. Skriva av mig först och främst men diskutera med andra som känt tomhet hela livet.. Kan tillägga att det dykt fram psykisk ohälsa överlag i min släkt med bla bipolära sjukdomar osv och just nu är jag så less vården så jag står utan medicin och vet inte riktigt vars jag ska ta vägen. Känns som andra har det så mycket värre än mig men det är en klen tröst när man inte har någon lust på livet alls.
Hela kroppen skriker efter sjuskrivning men är helt körd ekonomiskt så blir totalkrock där. Känns som man levt på konstgjord andning i många år nu.