Anonym (Släkting) skrev 2018-12-31 00:44:00 följande:
Hon var ganska vanlig som barn men har haft en lite jobbig uppväxt med en förälder med lite problem. Som ung vuxen var hon som jag beskrev ovan. Lite bossig fast blyg. Kunde "göra slut" med en bra kompis över någon pyttegrej. Erkände aldrig att hon hade fel. Men då tänkte man att hon var omogen. Men det gick som inte över. Hon verkar också ha en känsla av att hon bara borde få allt. Hon borde få ett jobb och om de hon känner inte fixar det åt henne är de elaka med mening. Lite så. Som ett barn ungefär.
Hon var mellan 20-25 när hon fick diagnos; minns inte exakt. Hur gammal är du?
Hon fick först en social fobi-diagnos men när hon fått behandling (grupp kbt) och det inte alla funkade för henne men för alla andra i gruppen började behandlaren misstänka att ngt annat låg bakom. Man utredde för autism/asperger men det var inte det. Jag kände till denna diagnos och pratade med henne om det. Hon tyckte det lät passande och tog upp det med sin behandlare som höll med och så gjordes en utredning.
Kbtgruppen var stundtals jättejobbig för henne när andra i gruppen inte tyckte det- De tyckte det var lättare att gå och fika på stan som en grupp medan hon tyckte det var hemskt att sitta och småprata med behandlingsgruppen. En annan gång skulle de bara gå igenom stan själva. De andra tyckte det var hemskt medan hon tyckte det var väl inget.
Hon tycker bekanta är jobbigast medan okända man inte behöver interagera med är helt ok. Inga problem med att tex gå ut en promenad, gå genom en folksamling, äta ute med någon hon känner och är bekväm med.
Hej, tack för att du tog dig tid att svara igen. Kan känna igen mig i en del av hur du beskriver din väninna som ung, samtidigt som jag inte precis vet om jag känner igen mig i exakt alltihop av det. Blyg men samtidigt väldigt bestämd och bossig, skulle man nog till exempel kunna beskriva även mig som. Man skulle nog även lugnt kunna säga att jag kan jättelätt bli förkrossad och upprörd för minsta lilla typ, dessutom har jag väldigt svårt för att förlåta och lägga bakom mig när det gäller konflikter och sånt. Men sen vet jag inte precis om jag känner igen mig det där med att inte tycka/vilja medge att man har fel eller att verka vilja få allt, men samtidigt har jag kanske en viss känsla av att vissa personer som känner mig/har träffat mig kanske skulle beskriva mig som väldigt mycket sån, iaf i vissa situationer (jag menar som jag förstått är ju självinsikten inte alltid den bästa hos den som har en personlighetsstörning och ibland lider man kanske då av flera saker i sin personlighet än vad man är medveten om/inser).
Jag är i 20-25årsåldern nu, så jag är ju alltså i samma ålder som hon var när hon fick sin diagnos. Dock känner jag för min del det lite som att jag haft drag i personligheten som påminner om denna diagnos ända sedan jag var liten, när jag tänker efter och har läst om den och så. Har hur som helst förstått det som att personlighetsstörningar antingen börjar visa sig redan i barndomen eller när man är ung vuxen, så då började det väl antagligen i tidig vuxenålder för henne då. För min del tror jag det satte igång typ när jag var sju år och började förste klass, antagligen för att jag blev medveten av saker då på ett annat sätt då i takt med att jag blev äldre men även för att jag då började känna en annan slags press i och med att jag kände en annan slags krav där med skolarbete, annan atmosfär osv, än i förskolemiljön. Jag började liksom i och med skolarbetet att känna en massa starka känslor av otillräcklighet och oduglig samt av att vara sämre än alla andra. Dessutom kände jag det även som att de flesta tyckte illa om mig och tyckte att jag var konstig. Redan i lågstadieåldern såg jag även vissa av mina skolkamrater som fiender även om jag i efterhand har insett att de inte alls var det. Jag började även, ungefär i lågstadieåldern att känna en viss slags skamkänslor, som jag nu i efterhand är ganska säker på att inte var helt normala. Som liten var jag även väldigt känslig för kritik (vilket jag fortfarande är) och kunde bli helt förkrossad och otröstligt sårad och förtvivlad för minsta lilla tillsägelse, tillrättavisning eller påpekande. Trodde även ofta att vuxna var arga på mig för allt möjligt, även när de förmodligen inte var det.
Som riktigt litet barn kan jag inte minnas att jag kände av speciellt jättemycket som passar in på denna personlighetsstörning (även om jag kommer ihåg ganska mycket sen jag var liten, mer än vad man vanligtvis brukar göra tror jag), var väl autistiska svårigheter som märktes då tror jag. Dock var jag väldigt rädd, orolig och ängslig redan som mycket liten och typ rent ut sagt livrädd för jättemånga saker (skälet till att jag började bli utredd för funktionshinder redan som mycket liten, samt huvudsakliga orsaken till att jag diagnosticerades med autism, utefter vad jag förstått).
Är detta något du tycker du känner igen hos henne som liten (eller som äldre också för den delen)?
Under i princip hela min skolgång fortsatte jag sedan att känna en stark otillräcklighet och oduglighet gällande skolarbetet, kände det ungefär som om att hur jag än gjorde dög det inte och att jag därmed inte dög som människa heller. Hade hela tiden (och har fortfarande) väldigt höga krav på mig själv, hela tiden jätterädd för att göra något fel/att andra skulle tycka att jag gjorde något fel och att alla då skulle tycka att jag antingen var jätteslö och lat eller dum i huvudet och värdelös. Kände mig även ofta äcklig och motbjudande gentemot andra samt hittade typ alltid någon anledning till att nedvärdera mig själv att grubbla på, jag känt typ alltid något skäl till att tycka jag var mycket sämre än andra, ungefär så känner jag fortfarande, nästan ännu mer nuförtiden och jag mår verkligen jättedåligt på grund av detta. Känner exempelvis ofta att jag är helt ovärdig att leva och hittar tecken överallt på att hela min existens är ett stort misslyckande.
Har även hela tiden varit och är fortfarande väldigt, väldigt känslig för kritik, minsta lilla negativa omdöme, eller påpekande - kan bli riktigt djupt sårad, förkrossad och jätteupprörd av dessa grejer, även av minsta lilla upplevelse av dessa, läser exempelvis in kritik och nedvärderande av mig och hela min existens i det mesta folk säger, bland annat på grund av detta kan jag knappt umgås med andra för jag blir typ förkrossat sårad och förtvivlad (och är det sedan i evigheter efteråt av näst intill allt de säger), även komplimanger kan jag tolka om och få de till att folk i själva verket nedvärderar rent undermedvetet utan att de är medvetna om det själva. Under min skoltid tyckte jag på grund av detta att utvecklingssamtalen var rent ut sagt fruktansvärda, och det tyckte jag redan på lågstadiet och såg då typ nästan allt som läraren sa som kritik och klagomål. Ändå upp i gymnasiet fortsatte jag sedan att tycka att utvecklingssamtalen var jätteobehagliga, tyckte typ att de bara gick ut på klaga och bedyra hur dålig man var, och var därför helt förkrossat ledsen efteråt och grät floder. Även än idag är jag fortfarande jätteledsen över saker som lärarna sagt på utvecklingssamtalen.
Jag har även hela tiden fortsatt att ha jobbiga skamkänslor som maler som jag liksom nästan aldrig kan slappna av från. I vissa perioder har jag exempelvis knappt ens klarat av att gå på toaletten eftersom jag skämts så mycket över det, fast nu sen jag börjat med antidepressiva (egentligen främst på grund av stark akut ångest) går iaf det numera lite bättre, det har liksom blivit som en bieffekt helt enkelt. Dessutom har jag typ alltid, och har fortfarande, väldigt svårt för att helt och hållet slappna av fullt ut och för att riktigt njuta av saker eftersom att jag typ känner att jag inte förtjänar det samt på grund av starka obehagliga skamkänslor som jag inte kan skaka av mig. Nu sen jag börjat med medicinen har det blivit lite bättre, men helt bra/normalt är det nog inte (tror jag inte iaf). Men jag kan till exempel inte lyssna på min absoluta favoritmusik på grund av att jag känner ungefär som så att jag inte förtjänar att lyssna på den, att jag inte är värd att lyssna på den och att jag typ smutsar ner musiken om jag lyssnar på de samt för att jag känner stark och ångest och skam över mig själv av att lyssna på den. Ligga riktigt bekvämt och sova som andra gör kan jag inte heller göra eftersom att jag känner för starkt obehag och skamkänslor av det (och har egentligen gjort i många år, insåg jag jag rätt som det var i efterhand), jag kan klarar till exempel inte av att krypa ner riktigt i en säng för det tycker jag är jätteobehagligt utan jag måste istället antingen sova typ på soffan eller i bästa fall ovanpå överkastet i sängen. Bekväma stolar på offentliga platser tycker jag också att är obehagliga, för dem får jag också skamkänslor om jag sitter i - kan även tillägga att ifall någon påpekar detta och ifrågasätter detta lite frågande tar jag detta som nån slags kritik och klagomål på hela den jag är, vilket jag då sedan ältar länge efteråt och är ledsen över och känner mig jättekonstig och fel. Jag känner mig typ nästan alltid konstig, jätteonormal och som ett enda stort fel och typ att i princip alla tycker det, och hela tiden överallt hittar jag fler och fler anledningar och bevis på detta.
Blev lite mycket det här, med är det någonting av detta som jag beskrivit som du känner igen hos din väninna?
I det där sista du berättar om din väninna/släkting, angående om hur hon var och kände jämfört med vissa andra som var diagnosticerade med social fobi, känner iaf jag igen mig väldigt mycket. Har på tal om social fobi också funderat lite på om det kan vara detta jag har, men jag tycker inte riktigt jag känner igen mig i det jag läst och hört om det, känns liksom som om det är något med det som inte alls går ihop med mig som jag inte helt och hållet kan sätta fingret på. Men men, hur som helst känner jag verkligen igen mig det du skriver om din väninna när det gäller henne och dem hon träffade med social fobi. Exempelvis tycker jag också att det är jättesvårt och obehagligt att sitta och småprata med folk i en grupp, exempelvis vid ett bord och fika, såvida det inte är några som jag känner mig riktigt bekväm och litar på, samt är säker på att inte tycker illa om mig och det är väldigt, väldigt få människor jag känner så kring för de allra flesta människor klickar jag verkligen inte alls med och klarar nästan inte alls av att exempelvis vara nära och samtala med. Är mycket, mycket få människor som jag känner mig bekväm med och som jag kan umgås med utan att känna obehag, skam och rädsla. Men att däremot bara gå genom en stad själv utan att prata med någon tycker jag inte alls låter speciellt svårt jämfört med att sitta några stycken i en grupp och prata. Inte heller tycker jag väl det är jätteproblematiskt att gå på en promenad där man möter människor som man på sin höjd säga hej till eller gå igenom en stor folksamling eller sitta på ett fullsatt matställe tillsammans med någon jag känner och är bekväm med. Skulle antagligen till och med tycka det vore lättare att hålla ett föredrag inför en stor publik eller att dansa och sjunga på en scen än att sitta och prata i en liten grupp med människor jag inte känt mig bekväm med, givetvis skulle jag inte frivilligt med glädje ställa upp med de första sakerna jag skrev heller utan att tycka det var jättejobbigt, men fortfarande lika hemskt som att sitta nära människor som jag inte varit bekväm med runt ett bord och fika och prata tror jag inte jag skulle tycka att det var.
Puuuh...vet att det är mycket jag skrivit nu, men skulle verkligen uppskatta om du orkade läsa och sända iväg ett svar när du orkar och har tid, på om dessa saker jag beskrivit på något sätt känns igen angående din väninna släkting. Jag undrar även lite si så där allmänt om du utefter det jag beskrivit skulle tippa på att jag kan ha någon personlighetsstörning? Eller någon annan diagnos/störning? Personligen tycker jag ärligt talat inte riktigt det verkar som att jag är helt frisk nu när jag skrivit ihop så många exempel på hur jag är och har varit, trots att jag antagligen skulle gått i taket typ förut ifall någon påpekat dessa saker tycker jag inte att mitt beteende låter särskilt friskt nu när jag tänker efter och överblickar det hela.
För övrigt hoppas jag att ingen tror att jag hittar på, ljuger, trollar eller överhuvudtaget ens på något vis överdriver i detta jag skriver. För allt jag har beskrivit här är verkligen sant även om det kanske kan låta jävligt sjuk, otänkbart, överdrivet, ihopfantiserat osv.
