Barnen mår inte bra hos pappan

Jag tycker du ska låta barnen göra det som de vill då faktiskt verkar uttrycka ganska bra varför de vill ändra.

Det du ska vara noga med är att direkt se till att fullt barnbidrag för dessa 2 ska gå till dig samt att pappan ska betala underhåll till dig (kommer man inte överens är det 1573:-/barn och månad).

Är dom så gamla så får dom bestämma själva, tycker jag.

Jag tycker du skall låta ungarna bestämma. De är stora nog. Eftersom pappan inte har lust att prata om något alls, så låt det vara. Låt barnen avgöra. Lyssna på barnens skitsnack, men gör som nu - snacka inte skitsnack själv om honom. Säg till barnen att "ni får själva bestämma om ni vill ha varannan helg hos pappa". 

Om barnen känner sig tryggare med att bo större tiden hos er, där det finns struktur och trygghet, så skit i att kommunicera med pappan. 

Det handlar om barnen, inte om pappan. Vill barnen bo mer hos er, så låt dem bara få göra det. Protesterar pappan, så säg bara att vi kan ordna det, men enbart via familjerätt och samarbetssamtal. 

Grattis till att ha uppfostrat barnen så de klarar av att stå upp för sig själva. Lyssna på dom nu, det verkar vara förnuftiga barn.

Jag hängde inte med, vad är det du behöver lösa? 11- och 13-åringen får det de vill ha, du får det du vill ha, barnens pappa tycker att det är ok.

Den mannen är som han är, släpp honom.

Tack för kloka tankar och svar!
Ja, ni har rätt i att jag borde släppa honom helt, och släppa strävan efter att "göra upp om hur det ska vara". 
11-åringens psyke har på de två månaderna som gått sedan hon ändrade sin situation, förbättrats avsevärt. Hon är lugnare och gladare. 
13-åringen å sin sida slits mellan sin egen vilja och empati för pappan. "Han blir ju helt ensam om vi andra flyttar" menar hon. Jag har sagt på ett försiktigt sätt att han är vuxen och om han inte kan uppfylla sin skyldigheter som förälder så får han skylla sig själv. 
Igår kom hon till mig efter skolan och tog en time out. Hon hade gråtit hela natten och sovit dåligt. På kvällen före hade hon frågat om han kunde tänka sig att skjutsa henne, och se på, en match i innebandy. Hans svar: "nej det är mammas projekt". 
Hon blir ledsen av att alltid mötas av detta. I helgen spelade båda flickorna cup, totalt 11 matceher, han sket i att se på samtliga. det är obegriplig människa på många sätt. Jag är glad att de har världens bästa bonuspappa som behandlar dem som hans egna barn. 
tack för att ni lyssnade och kommenterade. 

Det är väl bara att barnen gör som de vill. Vad är problemet? Kräv underhåll av honom, bara. Du behöver inte stämma honom på vårdnaden (vioket inte skulle göra någon skillnad på umgänget i ala fall).

Detta får mig bara att må så dåligt för dina barns skull. Att vägra komma eller skjutsa när barnet ber om det med motiveringen "det är mammas projekt" är så illa!

Låt barnen bestämma själva vart de vill bo och hur ofta de vill träffa pappa. Han gör ju knappt skäl för att få kallas pappa som det känns.

Nej du har helt rätt i det. Det är sorgligt och helt bedrövligt. Men allt som på något sätt är kopplat till mig ska förgöras. Innebandy var det jag som uppmuntrade till, det var det stora "misstaget". Men även teater, som de spelar tillsammans med sin morfar. Den ser han ned på också. Han deltar heller aldrig i föräldramöten eller kvartsamtal. Han ägnar sig åt sådant han själv har nytta av. Anledningarna till att jag lämnade honom börjar bli kännbara även för barnen eftersom de upplever samma förödande brister hos honom.

Beklagar att ditt ex är en idiot som inte förstår hur han skadar sina barn genom att straffa dem för att han hatar dig. Han har ju full rätt att avsky dig men det ska ju inte påverka barnen alls! Iom sitt beteende så straffar han ju bara ut sig själv när det kommer till barnens förtroende och vilja att umgås med honom. 

Bra, exakt detta jag skulle skriva, se till att få hela barnbidraget och underhåll ts!

Jag tycker inte att du och din nya man (som verkar vara rena motsatsen) ska behöva stå för alla kostnader. Du måste stå på dig mer och kräva ekonomisk ersättning. Pengar för bensinen, maten etc. De bor ju mer hos dig och de är under 18 år. Det finns juridisk hjälp att få. Ryck upp dig! Det finns mycket roligt du kan göra med barnen för de pengarna. Ännu mer familjelycka för dem.

Tack!
Jag barnens bonuspappa har inga beröringspunkter alls med biopappan. De är motpoler i allt. 
Vad gäller ekonomin hade vi först ett konto dit pengarna gick och jag handlade allt för dessa pengar. Inget tjorv. Efter ett par åt fick han för sig att jag var opålitlig så han tog pengarna som gisslan varje månad, dvs förde över dem till hans konto. Och så fick jag "ansöka". Patetiskt, ja. Upprörande, ja. 
Då ansökte jag om delad barnbidrag och vann genom det en del frihet. Men hans halva, 1800 kronor per månad, går direkt till hans golf, resor etc. 
Jag ska absolut söka att få hela barnbidraget för det barn som bor hos oss mer. Storasyster har än inte gått den vägen men säkert snart. Det enda jag är rädd för att han då kommer hindra det yngsta barnet och/eller handgripligen förhindra de andra två att åka till mig på hans vecka. I dag åker mellanflickan efter sin innebandyträning på söndagen till mig. Eftersom han vägrar hämta henne så blir det jag som gör det och då åker vi hem till mig helt enkelt. 

Tyvärr vet jag fler som är så. Känner en vars barn började med fotboll i somras. Pappan tyckte då det var "mammas ide" (det var barnens egen ide men det var en prova på-gång på hennes vecka) och pappan har konstrat oerhört sen dess. Först skulle de bara kunna spela på mammans veckor och hon fick betala matchställen själv. Sen gick han med på att de kan spela om det är match på hans helger, men när han förstod att man som förälder måste tex stå i kiosken och sånt, nej då skulle HON stå i kiosken trots att det var hans helg och trots att han själv var där. Han lät barnen spela några gånger på sina veckor, sen tyckte han väl helt enkelt det blev för jobbigt så han sa till barnen att nu är det slut med fotlboll på mina veckor och "det är mammas fel att det blir så här". 

TS, låt barnen ha det som det är. Vill pappan något mer ligger det ju på honom att aktivt ha kontakt med barnen och visa dem att han verkligen vill vara med dem. Du kan förhålla dig lite passiv. 
Barnbidraget ska du givetvis ansöka om. Han kommer nog bli arg men det är inte hans sak. FK kommer ta reda på var barnet bor och så blir det så. 

Här har vi en tonåring som inte bott alls hos sin mamma på ett år och det lär inte ändras. Han orkade verkligen inte längre. Hon gapade och härjade men man kan knappast tvinga ett så stort barn. 13-åringen (nr 2) vill inte alltid heller dit men det är bara varannan helg så hon gör det men man märker ibland hur humöret sjunker nån timme innan de ska iväg. Yngsta som är ca 10 vill dit men det är nog en tidsfråga även där, då det är många problem med mamman. 

Skulle han fysiskt försöka hindra barnen då är det DU som gör en anmälan till soc om hur han beter sig

Känner igen mig både i det du själv skriver och det som drabbat din bekant. Samma retorik: Det är mammas idé det där. 
Så tröttsamt. 
Tack för tipsen. Jag har inget att förlora på att söka barbidraget eftersom han inte betalar något alls i dag.

Försökte du prata med pappa Innan du anmälde och uppmuntrade till aktiviteterna?

Om du bara anmälde så förstår jag han anser det är ditt projekt. Vi har tvärtom här. Mamman anmälde till en aktivitet som min sambo sa blankt nej till (andra aktiviteter sa han ok till men just denna tar alldeles för mkt tid och pengar..) slutade med massa bråk osv. Mamman får ta alla kostnaderoch skjutsande kring aktiviteterna. Varför? För man kör inte över den andra föräldern hur som helst.

Nu verkar dock ditt ex lite extrem och vill inte prata alls.. Vilket är ett problem. Då är det kanske bäst du har hela boendet och han betalar underhåll..

Jodå jag checkade av med honom men fick aldrig något svar då han agerar som att jag inte finns. Så det blev aldrig någon diskussion alls. Och barnen kan inte vänta på svar och besked kring allt. Det är ju ett maktspråk från hans sida. Men tidigare år har han uttryckt ett generellt missnöje kring aktiviteter - han anser inte att de behövs alls. Dvs han orkar inte lägga tid på dem. 
När barnen började med innebandy tog jag alla kostnader och all ideellt jobb, har aldrig bett honom om det. Och all skjuts. Problemet är ju att barnen är så pass stora att de reagerar på detta upplägg. De blir såklart ledsna och tycker det är både pinsamt och jobbigt när jag kommer med min bil till hans hus för att hämta dem, och han sitter med armarna i kors framför teven och tjurar. 
Och vad gäller matcher så frågar de själva honom. Och får nej.
Jag har personligen aldrig bett honom om något kring sporten.