Jag växte upp i ett familjehem från 14år tills jag blev 19år. Det har alltid känts fram och tillbaka med dom. Ibland känner jag kärleken från dem och ibland inte. De har sagt några gånger att de älskar mig och ibland känns det inte som jag är inräknad i familjen. Hur har ni andra upplevt som växt upp i familjehem? Hur känner ni som varit familjehem för era bonusbarn?
Tycker alla de här känslorna sliter fortfarande i mig fast jag nu är 25år
Nu har jag egentligen inte svaret på din fråga....
Men ville bara påpeka att liknande känslor kan man få även om man är biologiskt barn i en familj, men förstår att det känns värre när man inte är deras biologiska barn eller syskon.
Har du provat att prata med någon i familjen om hur du känner dig?
Tror dock inte du behöver oroa dig, säger de att de älskar dig, även om de bara säger det ibland, så gör de nog det! Men de kanske inte vill tvinga sig på dig heller...
Tråkigt att du inte förstått detta tidigare. Men de hade dig pga den enorma inkomst du inbringade, utan den hade de aldrig brytt sig alls. De som älskar dig är dina föräldrar!
Du är en vedervärdig människa!! Du vet för det första inte varför TS var placerad! Hens föräldrar kanske misshandlade hen så det var farligt att bo med dem! Inte alla biologiska föräldrar är bra föräldrar!!! Och jag vet MÅNGA fosterfamiljer som genuint älskar sina fosterbarn. Dessutom att man skulle vinna ekonomiskt på att vara fosterfamilj är en väldig förvanskning av verkligheten.
Nu har jag egentligen inte svaret på din fråga....
Men ville bara påpeka att liknande känslor kan man få även om man är biologiskt barn i en familj, men förstår att det känns värre när man inte är deras biologiska barn eller syskon.
Har du provat att prata med någon i familjen om hur du känner dig?
Tror dock inte du behöver oroa dig, säger de att de älskar dig, även om de bara säger det ibland, så gör de nog det! Men de kanske inte vill tvinga sig på dig heller...
Fråga om de kan tänka att adoptera dig då du ser dem som din enda familj. Då får de bekänna färg. En på mitt jobb adopterade sin vuxna bonusdotter, tanken hade inte slagit dem när hon var yngre samt att det fanns en biologisk förälder i livet (om än frånvarande) sedan när biologiska föräldern gick bort så slog det henne att det här är familj och hon bör vara mormor etc även om hon så klart skulle varit det även utan adoption. Jag tycker det var fint.
Tror kommentaren om att ditt barn redan skulle ha en morfar är för att de kom på sig själva, de hade sett sig själva som mormor/morfar. Men sen kom de på att du har en pappa som du kanske hellre ser som morfar. De vill inte trampa på några tår. De menade nog inte att göra dig ledsen med det utan faktiskt ville de visa att de förstod att de kanske inte har rätten att "kräva" titeln mormor/morfar utan det är du och dina framtida barn som får besluta om de har rätten att kalla sig det!
Första familjesemestern? Har det varit andra efter det där de kunnat planera bättre så du kunde följa med? Om det är så så kanske det helt enkelt inte var helt i deras händer med planeringen. Jag och min mamma åkte ibland på resor där min bror inte kunde följa med, helt enkelt för att vi till viss del inte trodde resan intresserade honom, men också för att det var bekvämaste datumen för oss, vi hade kunnat organisera oss bättre så han kunde följt med. Men just då var inte det prioriteringen. När han berättade för oss att han blev ledsen så såg vi till att han kunde följa med nästa gång!
Jag har inte hört till en regelrätt fosterfamilj, men min mamma tog in en tjej i vårt hus som läste gymnasiet i vår stad när hela henne familj bodde på andra sidan landet. Hon hade en problematisk situation hemma men det var ingen vanlig placering även om hon bara var 17 när hon flyttade in. Hon och min bror var vänner och det var så hon flyttade in. Efter någon månad så började hon kalla mamma för mamma och min bror var hennes bror, och även om jag bodde i ett annat land så såg jag henne som en lillasyster. Och det är hon ännu i dag! Min galna och fantastiska lillasyster. Hon var däremot även fortfarande tajt med sin biologiska familj men då de var från ett annat land så kallade hon dem för orden för mamma, pappa och syskon på det språket och vi var hennes svenska familj 
Och är.... som sagt hon är min lillasyster! Men hon har fått styra vad hon kallar oss! Det var det mest naturliga då vi inte ville trampa på några tår! (och hon var inte med på min och mammas resor då hon hela tiden var ute och reste själv så hon var inte intresserad )
Att de inte vet hur de skall presentera dig för folk de möter kan höra ihop med allt de andra, det är inte lätt, för det kan i vissa fall skapa så många frågor som du inte skall behöva höra. Det kan också vara att de inte vet hur du vill att de skall presentera dig. Det är minerad mark helt enkelt.
Mitt råd till dig är att du sätter dig ner med dem och säger hur du känner, berättar att du vill få ses som en dotter, att du ser dem som föräldrar och inte bara kontaktpersoner. Är det svårt att säga det så skriv ner det. Berätta för dem att du älskar dem och vill få känna att du är en del i deras familj helt ut. Du skall se att det kommer lösa sig!