En vuxen person i min närhet ska jämt avbryta mig när jag pratar. Mitt i en mening börjar hen prata och avbryta. Hur hanterar ni dylika situationer?
Jag har sagt att hen avbryter när jag pratar, Hjälper inte.
Förut har jag tystnat när hen börjat prata. Eftersom hen satt i system att avbryta orkar jag inte vara artig längre. Jag fortsätter prata och dessutom lite högre. Har hittills inte hjälpt.
Sluta vara i hennes närhet.
Gå iväg och börja gör något annat när personen avbryter. Eller om ni sitter ner så det är svårt att gå iväg, ta upp mobilen och ring någon, eller börja kolla på fåniga kattvideor eller nåt.
Gå iväg när han avbryter dig.
En fråga bara... avbryter personen hela tiden och pratar om något annat eller engagerar sig hen bara lite för mycket i diskussionen? Jag har märkt på mitt jobb att det finns en smått extrem kultur av att få tala till punkt, (som skiljer sig från mina tidigare jobb och övriga sammanhang), vilket gör att det blir trista monologer utan input. De tycker säkert att det är respektfullt men jag hinner glömma vad jag tänkt säga om jag måste vänta en lång stund, och ämnet redan passerat. Jag saknar verkligen de engagerade dialogerna från tidigare. Om hen bara avbryter (och du inte ens är särskilt långrandig) så är det förstås inte ok och då måste man ju få säga ifrån ordentligt. Men jag gissar att det är en närstående såsom en svärmor vilket gör det hela komplicerat?
Oj!
Det låter som min sambo det där.
Han avbryter mig jämt och ständigt. Jag kan berätta något allvarligt eller personligt och mitt i en mening avbryter han och säger något totalt meningslöst som inte har med ämnet att göra ens. Det gör mig så ledsen.
Har försökt prata med honlm om detta flera gånger men lyssnar man inte så kvittar det vad jag säger... suck
Han påstår att hela hans familj är likadana. Vill jag ha något sagt så får jag avbryta honlm eller säga ifrån tycker han. Nu har jag börjat göra det. Fortsätter bara prata fast han avbryter. Jag vet att han inte lyssnar ändå så båda pratar i mun på varann tills han kommer på sig själv med att han ?gjort det igen?. Nu skriver du att det inte funkar ens, alltså får du ställa dig frågorna:
Vad betyder den här personen för dig då? Klarar du dig utan den här personen i ditt liv eller måste du träffas och prata med han eller hon?
Vad finns det för alternativa lösningar? Kan du maila, sms:a, skriva en notis? Teckenspråk?
Vilka samtal avbryter personen dig i? Kan det vara ämnen som denne inte finner intressanta men som du kanske pratar lite för mycket om? Har du rannsakat dig själv menar jag? Jag tycker tex det är trist att lyssna på folk som bara vill ha bekräftelse eller alltid pratar om samma ämnen. Jag avbryter inte för det, men undviker att ställa följdfrågor för att uppmuntra samtalet. När tillfälle ges så byter jag ämne.
Jag har en arbetskamrat som bara gnäller om samma 2-3 saker jämt!!! Blir galen. Undviker personen så mycket det går men är jag tvungen att prata med honlm så lyssnar jag men håller mig kort i tonen och hoppas att jag Jan gå ifrån så snabbt som möjligt.
Pratar du inte om något som intresserar han/hon så borde du kanske fundera på om du borde byta ämne istället. Prata om den personen ett tag och se om han/hon avbryter dig då.
Vet du om det en man eller kvinna?
Sluta vara i hennes närhet.
Gå iväg och börja gör något annat när personen avbryter. Eller om ni sitter ner så det är svårt att gå iväg, ta upp mobilen och ring någon, eller börja kolla på fåniga kattvideor eller nåt.
Gå iväg när han avbryter dig.
En fråga bara... avbryter personen hela tiden och pratar om något annat eller engagerar sig hen bara lite för mycket i diskussionen? Jag har märkt på mitt jobb att det finns en smått extrem kultur av att få tala till punkt, (som skiljer sig från mina tidigare jobb och övriga sammanhang), vilket gör att det blir trista monologer utan input. De tycker säkert att det är respektfullt men jag hinner glömma vad jag tänkt säga om jag måste vänta en lång stund, och ämnet redan passerat. Jag saknar verkligen de engagerade dialogerna från tidigare. Om hen bara avbryter (och du inte ens är särskilt långrandig) så är det förstås inte ok och då måste man ju få säga ifrån ordentligt. Men jag gissar att det är en närstående såsom en svärmor vilket gör det hela komplicerat?