Att leva med återkommande depressioner.
Jag närmar mig 40 och har återkommande depressioner av fördjupande karaktär som det så fint står i diagnosen.
Detta leder till att jag har självmordstankar, ångest, socialfobi mm.
Jag har läst att många här lever i liknande situation och tänkte därför skriva lite om mina erfarenheter.
Kort sagt, det blir bättre och bättre med åren! Visst blir skoven djupare och djupare och svårare att bryta men ju äldre jag blivit desto mer har jag lärt känna mig själv. Jag har lättare att känna igen tecken på hur jag fungerar och anpassar mitt liv när jag riskerar att få ett nytt skov. Själv passar det mig att strukturera upp mitt liv mycket, fasta tider att äta och sova osv. Se till att aldrig ha disk ståendes och sköta hygien och tvinga ut mig själv på åtminstone en promenad varje dag.
Märker jag att jag börjar må sämre ser jag till att helt avstå från alkohol då det snabbt ökar ångest och tar för mycket energi. Jag är också hårdare mot mig själv när det gäller att hålla dygnsrytmen och försöker minska stressen på jobbet och i privatlivet. Det gör att jag har möjlighet att undvika vissa av de mörka perioderna.
Min närmsta omgivning är informerad av min problematik vilket gör att jag har förståelse från jobb och närstående.
Det jag märkt är dock att alla är väldigt oroliga så fort jag inte håller regelbunden kontakt och min närmsta familj försöker ibland, i all välmening, begränsa mig. Trots att det är i all välmening så gör det att jag mer och mer "blir" min diagnos. Jag har märkt att många fokuserar på vad som inte fungerar istället för vad som jag faktiskt kan.
En del risker är värda att ta, att låta sig stoppas av andras oro eller rädsla för den egna diagnosen är enligt mig direkt farligt. Vi ska alla leva våra liv till fullo och inte avstå från att våga göra det vi vill. Vill jag ensamsegla runt jorden, då gör jag det. Trots att det medför ökade risker. Vill jag göra förändringar i jobbet som ger ökad stress, då gör jag det. Men jag gör det med vetskap om att det kanske inte kommer att fungera för mig i längden.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med denna tråd mer än att säga till alla som har det svårt i livet, våga leva era liv som ni själva önskar. Ta tillvara på det positiva, det negativa kanske kommer ändå men låt det aldrig begränsa er.
Till alla närstående, stötta men begränsa inte. Jag vet att det är oerhört svårt att som närstående se hur de man tycker om hamnar i situationer där de riskerar att må dåligt, men får de inte leva sina liv så begränsas de och då utvecklas enligt mina erfarenheter mer negativa beteenden och fobier.