Jag får ångest av barnen, vart kan jag söka hjälp?
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Har aldrig skrivit här innan. För fem år sedan träffade jag en underbar man och blev kärare än jag någonsin blivit. Han var skild och hade två barn som då var 4,5 och 2. Vi tog det lugnt och dejtade länge bara på de veckorna han inte hade barnen.
I början när jag träffade barnen gick allt jättebra. De var så gulliga och mysiga. Jag tror att de verkligen tyckte om mig och jag tyckte om dem. Vi hade en bra relation och jag såg fram emot barnveckorna.
Sedan kom deras mamma in i bilden. Hon kom på att mannen hon lämnat min kille för inte var så underbar och då började hon bråka med oss. Hon ville ha en vänskapsrelation med min kille och att de skulle umgås som en familj utan mig. Han var inte intresserad av det och sedan dess har hon hatat mig.
Nu är barnen så pass stora att de börjat snappa upp detta. Äldsta barnet har en komplicerad relation med sin mamma, kanske eftersom hon hela tiden påpekar hur bråkigt detta barn är och hur bra det vore om hen bodde hos oss på heltid. Jag kan inte ens gå in på hur hon särbehandlar dem, det får bli ett eget inlägg.
För att komma till saken. Ända sedan vi flyttade ihop för snart 4 år sedan har det blivit sämre och sämre hemma. Det är bråk om ALLT. Jag vet inte om vi haft en enda bråkfri dag de senaste åren. Det är fel på allt vi gör.
All mat är det fel på, även om man själv valt den i affären, allt vi gör och säger är fel och vi får ofta höra saker som ?Ni gör aldrig något kul med oss? trots att vi dagen innan varit på både lekland och McDonalds. Vi får ofta höra hur mycket bättre det är hos mamman,
Ibland kan jag tycka att vi har en bra dag och att vi haft trevligt om vi t.ex varit i lekparken men direkt när de ringer mamman på kvällen gnäller de om hur tråkigt det varit, att de fått sååå äcklig lunch, att de vill bli hämtade etc.
Sedan får min sambo ett sms där hon påpekar hur dålig bonusmamma jag är. Och han blir stressad och försöker komma på saker jag ska ändra i mitt beteende.
Detta har hållt på i så många år och jag har varit sjukskriven i två omgångar på grund av utmattning och nedstämdhet. Mycket har berott på barnen, deras mammas ständiga kritik och att jag känner att min man inte tycker att jag är bra med barnen.
Jag känner inte längre att det är kul när de kommer hit. Jag skäms och känner mig misslyckad över att jag känner så. Men de är så otroligt nonchalanta mot mig och har noll respekt. Härom dagen slängde ett av barnen ett glasspapper på golvet och när jag bad hen ta upp det blev jag ignorerad.
Jag kommer ofta sent till jobbet eftersom de aldrig kan stänga av iPad och dator på morgonen, jag kan inte ta hem vänner eftersom de skriker och bråkar så mycket så att jag skäms och om jag kan inte åka hemifrån på kvällarna eftersom vi har en liten bebis. Jag tassar på tå hemma för att ingen av dem ska få utbrott och skrika.
Jag känner mig hela tiden bevakad hemma eftersom de hela tiden påpekar allt jag gör fel och rapporterar till mamman. Jag får inte tillrättavisa barnen för min sambo eftersom han vill sköta uppfostran men ibland brister det och jag säger ifrån. Då blir han besviken för han vill att barnen ska gilla att vara hos oss.
Det har gått så långt att jag får hjärtklappning, ångest och migrän när de är här. Jag sover dåligt på grund av bebisen och är bara så ledsen. Jag känner att jag behöver prata med någon men vet inte vart hag ska vända mig.
Vart ringer jag och säger att min familj ger mig ångest? Att jag mår dåligt varannan vecka? Att jag funderar på om jag och min bebis skulle ha det bättre själva även om jag älskar hans pappa? Att jag inte vet hur jag ska orka längre?
Och alla ni som tänker kommentera att jag aldrig borde skaffat barn när det var dåligt kan låta bli. Jag har varit klassad som steril och egna barn var ute ur bilden för mig. När jag blev gravid var det ett mirakel och jag kunde inte tänka mig att göra abort. Min bebis är det enda jag känner riktig glädje över i livet och jag ångrar inget.
Men hur ska jag göra för att må bättre?