Aldrig inbjuden på fest etc.

Spekulerar bara nu, men det känns inte så personligt att gå på stor fest även om det är trevligt. Blir vi bjudna på parmiddag så bjuder vi tillbaka men stor fest har vi aldrig haft, tänker dock att stor fest återgäldas med stor fest och det händer tyvärr inte. En liten förklaring kanske.

Jag tror det är en kombination av det du skriver. Och att ni tycker om fester, men många gör faktiskt inte det. Om jag blir bjuden på fest går jag ibland för att vara artig, men tackar ibland nej med någon ursäkt.

Att ses några stycken på middag tycker jag däremot mycket om och vi har många middagar i min bekantskapskrets, men det är sällan som någon blir så att säga formellt inbjuden.

Med släkt och vänner är det snarare så att man bestämmer ett datum när det passar alla, sen blir det något i stil med: -vi var hos er sist så då blir det hos oss nu. Eller med vissa blir det alltid hos oss för vi gillar att laga mat och jag uppskattar att behöva ta mig hem genom stan efteråt och de gillar inte att laga mat och har inget emot transporten.

Vad jag menar är att med vänner bjuder jag inte in någon utan vi antingen pratar eller skriver med varandra och bestämmer ett datum som passar. Och jag skulle inte bjuda någon på middag som jag inte var så nära vän med att jag inte skriver med dem eller pratar regelbundet.

Kanske för att folk inte har tid/råd/lust att anordna sådana stora fester. Det ska fungera med det liv folk lever.

Håller med de ovan. Prova att bjuda in till middag ist så bjuder nog folk tillbaka

Vi går gärna på fest om vi blir bjudna, vilket händer typ vid jämna födelsedagar. Men vi ordnar aldrig fester själv. Däremot bjuder vi hem folk, kompisar, syskon, våra familjer, någon granne osv. Men vi fixar aldrig fester. Dessutom är det nog inte många som kan bjuda hem 30-50 sittande gäster.

Hur ofta hinner ni träffa dessa människor mellan era fester? Och hur träffar ni dom?

Känns som du har en bestämd uppfattning om hur en fest ska vara? Vi har inte heller möjlighet att ha 30-50 gäster sittande, utan det handlar om att bjuda på sånt som man även kan äta på stående fot. Det blir roligare och folk som inte känner varandra börjar lättare prata med varandra. 

På din fråga hur ofta vi "hinner" träffa dessa människor så är det givetvis väldigt varierande. Vissa träffar vi varje dag på våra respektive arbetsplatser. Andra mer sällan - kanske 1 gg/år. Kanske ännu mer sällan. Men de flesta träffar man ju oftare. Jag har inte direkt fört statistik men allt från varje dag till en gång vartannat år. Finns det någon poäng i din följdfråga eller är det bara nyfikenhet? 

 

Det har vi provat, framförallt med kategori A) som är intresserade av att själva bjuda hem en. 

Det låter rimligt. Min avsikt med tråden var mest om det var andra som upplevde samma fenomen som vi gör. 

Låter också som en rimlig förklaring. Vi brakar på och folk känner att "så där vill vi inte göra! Inte ordna en fest nej, det blir alldeles för jobbigt!"

Jag tror faktiskt inte att man i någon större utsträckning tackar ja, går på fest av artighet, fast man egentligen inte vill. Det här är ju människor vi känner ganska väl, och de borde kunna sälla sig till kategori D då i så fall, dvs de som alltid tackar nej.  

Naturligtvis beror det på hur umgänget ser ut mellan festerna. Om du bara träffar dina arbetskamrater på jobbet och sedan bjuder dom på fest, så är det inte sannolikt att de bjuder tillbaka, speciellt inte om de inte brukar ha fester själva.

Men om du ändå tycker att du umgås hyfsat ofta med dessa personer, varför då gnälla över att de inte fixar fester? De gillar väl inte att fixa fester, det är väl ändå inte så konstigt att förstå? Sedan om det är ekonomin, orken eller annat, spelar det någon roll?

För det första handlar det inte bara om arbetskamrater, utan andra vänner också, både de jag har haft sen långt tillbaka, men även de som min sambo har haft sen tidigare. 

För det andra gnäller jag inte, utan är mer fascinerad av fenomenet att den stora majoriteten inte verkar ha något tänk att bjuda tillbaka, och jag var mest ute efter att höra om det var någon som kände igen sig. 

För det tredje så efterlyser jag inte bara fester, utan vanliga middagsbjudningar, parmiddagar, fikastunder eller vad som helst. Jag är inte fastlåst vid att folk inte anordnar fester, utan det handlar om att viljan och folks benägenhet att bjuda tillbaka, där det är fascinerande att se att den viljan verkar saknas hos de flesta. 

Alltså jaaa, jag känner SÅ igen mig!

Vi är inte överhuvudtaget på samma ställe i livet men samma feeling ändå!

Jag tycker själv att det är väldigt kul att ordna och planera, brukar h ett större födelsedagsfirande varje år. Dock känner jag ofta känslan att jag egentligen inte vill stå i nått sorts centrum utan vill mer alla alla mina kära vänner ska ha en kul kväll och att man får göra nått kul tillsammans. Jag tror att många tycker det är jobbigt med denna stå-i-centrum och visa upp sig grejen... men det är lite tankar.

Sen har jah alltid varit en initiativtagare, ni med kanske som individer? Jag frågar vänner om de vill följa med på det enda eller det andra, vinkvällar, picknicks, någon konsert osv. Andra bjuder som du säger aldrig någonsin in till nått eller tar initiativ. Det är s.h.i.t.t.r.å.k.i.g.t....

Jag har dock kommit fram till att i princip alla som blir bjudna på nått man ordnar blir glada. Därför fortsätter jag.

Något jag även märkt är att samma känsla råder nu som när man var tonåring. Man är rädd att ingen dyker upp. Har märkt att det är ganska effektivt att peppa folk. Typ påpeka att ?wow vilken fin terass ni har, det skulle verkligen passa så bra för en grillfest!?.

Så ni har alltså många i er krets som aldrig bjuder tillbaka? Hur kan de då ingå i er krets fortfarande, faller de inte bort då, eller fortsätter ni bjuda hem dom fast de aldrig bjuder tillbaka?

Vad skönt att någon annan känner igen sig i detta. 

Vi är, precis som du, att beteckna som initiativtagare när det gäller det mesta. Gillar när det händer saker och har oftast saker på gång, och det är väl därför vi matchar varandra så bra också. 

Visst uppfattar man det som att folk uppskattar ens initiativ. Men någonstans blir jag trött på att andra inte är lika initiativtagande.