Är något "fel" om man är ointresserad av människor?

sv.m.wikipedia.org/wiki/Schizoid_personlighetsstörning

Kanske är du schizoid.

Det kändes som att jag precis läste om mig själv, haha. Har också i hela mitt vuxna liv haft svårt att intressera mig för att lära känna människor närmare. För andra verkar det vara en självklarhet. Ser alltid samma mönster om jag t.ex. börjar en ny kurs eller kommer till någon annan typ av ny gemenskap där ingen känner varandra sen tidigare. Människor börjar snabbt para ihop sig med varandra och verkar fastna för varandra på en gång. Men för mig går det liksom  bara inte. 

Samma sak i min klass på högskolan. De flesta ha hittat vänner att umgås med utanför studierna, men inte jag. För mig är skolan som ett jobb typ. Jag går dit, gör det jag ska och hem. Jag har inget problem att samarbeta med andra i grupparbeten och tycker till och med att det är kul för det mesta, så helt osocial är jag inte på det sättet heller. Jag fungerar på mitt jobb också, är omtyckta av och har kul med kollegorna även om vi inte har någon djupare relation privat.

Har även, som du, gått i en sport under ett par års tid. Samma sak där. De flesta människorna i föreningen är vänner, firar födelsedagar och umgås med varandra på sidan om, men jag går bara dit och gör det jag ska, kanske småpratar lite med några som max. 

Slutligen, ungefär som du beskriver, är jag egentligen väldigt intresserad av människor. Jag är intresserad av människors berättelser och historia, och har bland mina närmaste ofta rollen att lyssna och komma med råd. Tycker även det är intressant med hur människor fungerar. Jag har till och med, bland annat av den anledningen, valt att utbilda mig till socionom. 

Om det är något "fel" på oss är svårt att säga, haha. Ingen har sagt till mig att jag är konstig rätt ut, men jag kan ibland känna att en del ser lite snett på mig som "den osociale och tråkiga" kanske. Jag tror väl att de flesta människor har behov av någon form av socialt liv, men en del kanske inte lika stort. Jag känner väl egentligen att de personer som finns i mitt liv räcker. Jag har min familj, har ett fåtal vänner som jag känt hela livet och som jag har roligt med, jag har en partner.. Mina bästa vänner är egentligen mina syskon, då vi ofta hittar på roliga saker samt kan prata om allt. Kanske känner "min hjärna" att det räcker så och att jag därför inte intresserar mig för att lära känna fler. Ingen aning om det är så, men en teori :D 

Är dock ganska säker på att det är vanligare än vad man tror. Förut trodde jag att jag var någon extrem och nästan unik person med detta, men jag har istället börjat se detta mer och mer. 

Hej! Jag är exakt likadan! Har själv alltid undrat lite om det är nåt fel på mig och varför jag är som jag är. Men jag tror också att jag kan ha fått det från min pappa som är precis likadan. Vi älskar att vara ensamma, eller med väldigt nära vänner eller familj! Precis som ni är jag inte asocial, pratar med folk på min arbetsplats eller när jag är ute. Och för övrigt är jag väldigt intresserad av människor och psykologi. Men jag är liksom inte intresserad av nåt djupare. När jag analyserar mig själv så ser jag att i hela mitt liv så är det som att jag alltid bara kunnat lägga fokus och min energi på en person i taget. I skolan hade jag alltid en bästis som jag umgicks med (fast olika bästisar genom åren), sen efter det har jag haft olika partners som jag har lagt min tid och fokus på och känner på nåt sätt som att jag inte har ork och lust att skapa ytterligare relationer till människor. Mina bästa kompisar är mina syskon. Det låter ju rätt tråkigt när jag skriver det men jag är väldigt nöjd med mitt liv, det känns självvalt. Det är inte som att jag inte har erbjudanden och skulle lätt kunna få vänskaper om jag bara satsade lite på det. Men jag vill ju inte. De gånger jag krystat försökt umgås med folk så har jag inte så jätteroligt, och det känns lite som bortkastad tid. Jag är också en person som älskar att vara effektiv, tex om jag går och shoppar så föredrar jag att gå själv för då kan jag välja vilka affärer jag går in i och hur länge jag ska stanna. Med en annan person så måste jag också gå in affärerna som den personen vill. Jag har lite olika teorier om varför jag är såhär. Jag kan tänka mig att mitt ointresse av människor kan bero en del på att jag tycker om att diskutera djupare saker och liksom brainstorma och de flesta människor som jag träffar pratar om saker som egentligen inte intresserar mig, så då väljer jag att vara själv istället. Sen tror jag att det kan vara ett bra tecken också att man inte söker efter vänskaper, det kan ju betyda att man är nöjd med sitt liv som det är, och att man också är såpass säker i sig själv att man inte har några problem med att vara ensam och att man struntar lite i vad folk tycker (som jag, jättemycket). Sen undrar jag inte om det inte är nåt fel på mig ändå om jag ska vara ärlig, tex det här med att jag är så totalt ointresserad av umgänge och att jag t.o.m ser det som nåt krävande, det kanske nånstans har att göra med att jag egentligen är osäker på mig själv och inte kan slappna av? Ingen aning men intressant iallafall!

Människor är ointressanta, äckliga, egocentriska och bara jävligt påfrestande.

Att träffa andra människor och prata kan det vara mest bortkastade som finns. Ensam är stark.

Kan delvis hålla med.

Vad spännande att det finns fler av "oss"! :) Precis som du är jag också intresserad av psykologi och vad som driver människor. Har en speciell fascination för kriminalpsykologi, i ett annat liv hade jag nog blivit en rätt bra polis/kriminalare. Precis som du har jag också alltid lagt fokus på en person i taget, spännande att du nämnde det för jag har inte tänkt på det på det sättet! Men det stämmer, har alltid haft en bästis, som bytts ut genom åren.. Jag råkar ha ganska sociala personer i min omgivning (jag dras till den typen av människor som pratar mycket och är sociala, för då behöver jag mest bara lyssna.. och kan dras med av deras sociala utstrålning lite). Kanske är det därför folk påpekat att jag är konstig, för att jag inte är en sån som söker kontakt med andra på ett djupare plan och det är så långt ifrån deras egen världsbild.

Jag dras nog också till sociala personer utan att ha tänkt på det! Jag är gift och min man är väldigt social, men jag kan tycka att det är jobbigt ibland, för han vill träffa folk hela tiden och jag är inte intresserad av det. Han tycker såklart att jag är tråkig, men vi försöker kompromissa. Vi har två små barn också och det betyder att man krävs vara med på eller blir inbjuden till massa sociala sammanhang, och man förväntas socialisera med de andra föräldrarna och kanske arrangera att barnen träffas osv. Allt det där gör jag bara för att jag måste, för att jag ju inte vill att mina barn ska bli utanför bara för att jag är som jag är. Och jag tycker det är sååå tråkigt att småprata även fast jag blivit bättre på det med åren. Jag har undrat som sagt om det är nåt fel på mig, men egentligen tror jag bara att det är ett personlighetsdrag. Min pappa var ju likadan. När han var liten så pratade han så lite att hans föräldrar blev oroliga och tog honom till läkaren. Han undersökte honom noga och sa till slut att det är inget fel på honom alls, han tycker nog bara inte om att prata så mycket! Ni får försöka bli lite intressantare!!!;) Och så skrattade han. Och läkaren hade rätt, min pappa som vuxen lärde sig sju språk nästan flytande och var manager på ett hotell. Detta har jag också fått efter honom, jag är väldigt intresserad av språk och pluggat både språk och lingvistik. En annan grej dock som jag tänkt på med mig själv är att jag inte brukar tala om mina problem eller om jag har nåt dilemma med andra. Jag brukar inte fråga om råd, utan tänker på det för mig själv och sen bara "informerar" jag omvärlden vad jag känt och vad jag kommit fram till typ. Jag har aldrig känt ett behov av att älta mina problem med andra. T.ex när jag gjorde slut med min första pojkvän, så hade jag gått runt och tänkt på det ganska länge men inte berättat för nån hur jag kände, när jag väl gjorde slut och berättade för min mamma och syskon så fick de en chock. De hade inte fattat nånting, och de blev ledsna de hade ju ändå känt honom i fem år. Det här är också nånting som min mamma har klagat på genom åren, att jag inte delar med mig av mina känslor. Jag har som du också säger inga problem med att lyssna på andras problem och jag tycker det är trevligt att hjälpa dem och ge dem råd, men jag känner inget behov av att diskutera mina egna problem med andra (tror jag skulle bli en bra psykolog). Jag tänker ofta på om det är nån slags försvarsmekanism att jag är såhär, att jag kanske tar avstånd ifrån människor eller att jag inte vill prata om personliga saker för att jag är rädd för nånting? Å andra sidan har jag varit sån här så länge jag kan minnas, det verkar mer vara ett personlighetsdrag? Jag är lejon i stjärntecken också och jag är verkligen ett äkta lejon haha, jag är väldigt stolt och vill absolut inte framstå som svag, jag vill känna att jag är stark och perfekt i alla lägen. Då funkar det inte att snacka om problem. Men om nån skulle hoppa in här och vilja analysera mig så fritt fram, det skulle jag tycka var intressant. Ursäkta långt inlägg, vet inte ens om nån orkar läsa men det var skönt att skriva det är typ som terapi för mig

Sorry, såg precis att i mitt första inlägg så hade jag använt signaturen "känner igen mig" men nu använde jag signaturen louisa83. Förlåt om jag förvirrar alla men jag är alltså samma person

Jag är likadan. Alltid varit förundrad över att relationer alltid kommer så naturligt för andra. Känns som att jag är en utomjording som iaktar en främmande art. När jag var ung trodde jag det var blyghet, för det var standardbortförklaringen för alla som inte följde den sociala standarden. Men i övre tonåren insåg jag att jag helt enkelt inte var intresserad av andra människor. Jag får inte ut något av det, finner det ointressant och ser det som en ansträngande syssla. Samma sak med romantiska förhållanden. Ibland undrar folk varför jag inte skaffar en pojkvän eller nya vänner men jag tycker det är en så konstig fråga. Jag behöver ju ingen anledning till varför jag inte har det jag ser bara ingen bra anledning till att ha det.

Jag kan vara social med kollegor och har en vän sedan barndomen. Men det kommer inte naturligt då jag saknar det grundläggande intresset för andra som driver samtal. Då jag gillar att iakta/observera människor har jag helt enkelt memorerat samtalsämnen och frågor från andra som jag använder själv. Funkar under korta perioder men tillslut tröttnar jag och måste avlägsna mig och ladda batterierna. Några djupare relationer har jag inte utvecklat sedan lågstadiet. Bara tanken på det känns utmattande. Jag föredrar mitt egna och djurs sällskap.

Jag är som du, med skillnaden att jag gillar romantiska förhållanden (har dock mycket svårt för att bli kär). Ibland kan jag tycka om att prata med andra om samtalet rör något som verkligen intresserar mig, men i allmänhet är det mest jobbigt att förväntas ha en massa konversationer om allt och inget.