Att inte vilja ha ett förhållande

Ja, det låter konstigt för mig.

Vad är det som är så skrämmande med ett förhållande? Vill du ha möjligheten att ingå sexuella relationer med andra? Eller bara resa iväg på egen hand? Man kan ju faktiskt ha ett förhållande utan att skaffa barn eller bo ihop.

"Freedom just another word for nothing left to lose"

Ja det är konstigt, och omoget.

Jag vill bara inte bli beroende av en annan människa.

Så bara för att jag inte vill något som många andra vill så är det omoget?

Vill du inte ha ett förhållande så vill du inte, och du är inte konstig pga det. Däremot måste ju inte ett förhållande innebära det du räknar upp att du är rädd för.

Men strunta i de som säger att du är konstig och omogen, för det är du inte. Alla vill olika saker i livet, förhållanden är inte till för alla.

Jag vill också vara ensam, har blivit bränd så många gånger nu att jag vill bara ha mitt och bara anpassa mig efter mig själv.

Vi är alla beroende. Vi var beroende av våra föräldrar när vi var barn. När vi är gamla blir vi beroende av anställda inom äldreomsorgen, särskilt om vi inte har några anhöriga. (Den som inte vill ingå något förhållande får ingen partner.)
än
Den där fullständiga självständigheten finns inte eller finns bara så länge man är ung, frisk och efterfrågad på arbetsmarknaden. Men man är ändå beroende av mänsklig värme. Vill du verkligen själv vara fullständigt utbytbar, du tycks vilja att andra ska vara det för dig?

Undrar om den där irrationella skräcken för att bli beroende av en annan människa är något typiskt svenskt.

Jag förstår precis. Tanken gör att jag känner mig instängd och fastlåst. Är ju riktigt fast för någon så för den personens skull skulle jag ändå kunna tänka mig att betala det priset...men inte lättvindigt.

Har inget med mognad att göra för mig, kanske mer att man nästan alltid varit i relationer tidigare. Sägs ju att kvinnor trivs rätt bra som singlar efter att ha fått barn, levt familjeliv osv. 

Öppet förhållande hade kanske varit optimalt för vissa...både intimiteten i en relation fast också frihet.

Att ha förhållande innebär att göra stora avkall på den personliga friheten och hur man fördelar sin tid och sina förpliktelser. Jag förstår absolut att man kan vara tveksam inför ett så stort commitment och har svårare för det desto äldre jag blir.

Jag blir sällan kär och släpper in människor i min privata sfär men om det skulle hända med buller och bång och känns rätt på de allra flesta plan hade det kanske varit svårt att låta bli och inte plötsligt sitta i ett slags förhållande. Hade dock noggrant valt vilka delar jag ville släppa in och försökt hålla vardagen utanför, likaså samboskapet. Hade försökt hålla det på ett dejtstadium med bara de allra bästa bitarna för att bevara förälskelsen så länge det gick.

Tror människor är väldigt olika och upplever kärlek och frihet väldigt olika. Vissa är beroendemänniskor som inte kan tänka sig vara själv. Andra är självständiga och värdesätter sin kreativitet och frihet i högre grad, har större behov av äventyr och egentid. Tycker inte alls det är omoget..snarare förnuftigt och förståeligt.

I min värld/huvud och hjärta tycker jag det du säger är konstigt. Att älska någon men att vilja hålla sig borta.. Nä för mig går det inte ihop. Eller jo jag förstår vad du menar men jag ser det inte som att man är ofri eller bunden, kvävd utan får den stora lyxen att ha den människan i min närhet. Att dela sorg och glädje, upplevelser med. Stort som smått. 

Sen är båda individer förstås, man har kvar sina intressen, vänner , hobbies och klarar sig på egen hand. 

Men sen är jag i en konstig situation själv. Dejtat någon jag tycker om och upplever att det finns potential för oss, men han vill inte vara tillsammans med mig, bara träffas kravlöst. Jag har försökt bestämma mig för att avsluta eftersom jag vill ha mer- men min magkänsla är där och petar och den tycks skvallra om att han ändå tycker om mig också.. Så ja.. Jobbigt och konstigt. 

Låter som ett kk-förhållande?