• Anonym (Gnällig bitch)

    Han tycker att jag trycker ner honom

    Att leva i relation är sannerligen inte lätt!
    Har en relation med en man sedan 20 år, drygt. Det har varit berg och dalbanor genom åren. Vi är väldigt olika som personer och det både tilltalar och irriterar.

    Ett återkommande tema som tyvärr leder till bråk är när jag uttrycker åsikter om saker han säger eller gör. Det får jag inte göra, då upplever han att jag vill trycka ner honom. 

    Exempel: Han blir irriterad på någon och säger att personen är en idiot. 

    Då säger jag ifrån och tycker att det är onödigt att säga så, tyck att det personen gör är idiotiskt men säg inte att den är en idiot. Då är det jag som är idioten. För han får faktiskt TYCKA VAD HAN VILL! 

    Han ser ner på folk som är "tramsiga" "utanför boxen". "Herregud, män som kavlar upp byxorna och har långa skägg är sååååå skrattretande". Jag kontrar med att, vad är det att skratta åt? Det behöver du väl inte kommentera? Låt dem kavla upp byxorna utan att ha en massa åsikter om det. 

    "Men vad har hon på sig? Hon ser ju ut som en jävla pajas". Sagt vid tv tittande.

    Jag har så svårt för att han ska kommentera hur folk är/ser ut hela tiden. Faller de inte inom hans norm ska det skrattas åt/skällas över.

    Han får självklart tycka att det är tramsigt, fjantigt eller vad det än är men han måste inte hålla på att reagera på sina åsikter hela tiden. Jag uppfattar det som att han ser ner på såna som inte är som han och eftersom vi är så olika tänker jag att det ibland också rör mig. 

    Jag vill inte ha den typen av kommunikation, tycker inte att det är schysst. Sedan har vi barn, jag vill inte att de ska tro att det är okej att säga så. Därför säger jag ifrån.

    Vi har barn med särskilda behov, barn som verkligen "avviker" och är så smärtsamt medveten om det och mår dåligt av det. Jag försöker påpeka att det maken säger även noteras av barnen, att de snabbt lär sig hur normformen ser ut och att de inte passar in där. Det enda jag vill är att han inte uttrycker sig så oschysst eller nedsättande. Jag skulle önska lite mer öppenhet, mindre dömande attityd från maken men han tycker att jag går för långt.

    Det hus i helvete när jag säger ifrån eller ifrågasätter det han sagt/gjort och han förvandlas till en jättekränkt person, som inte har rätt till egna åsikter och alltid gör fel. Han kan uppenbarligen aldrig göra något rätt och lever med en fru är så elak och bara vill bestämma, bara vill ha rätt och vill trycka ner honom. Hatar honom gör jag också vid dessa tillfällen.  Han kan dessutom lika gärna ta livet av sig eftersom han är så fruktansvärt värdelös.

    Min man upplever ofta att jag är ute efter att trycka ner honom och att jag försöker få honom att utplåna sig själv. 

    När vi hamnar i dessa lägen blir han, som annars är väldigt lugn, arg och menar att han pga mitt triggande har rätt att säga dumma saker och vara högljudd även om det skrämmer barnen. Sedan är det tre dagars silence treatment och så går vi vidare som om inget hänt. Tills nästa gång jag tycker att han säger något osnällt och påpekar det. Men vissa saker vill jag inte låta vara osagt, jag vill inte att barnen ska få för sig att det här är ett snällt/okej beteende. Man kan tycka att personer beter sig konstigt, men man behöver inte säga att de är konstiga! Men den skillnaden går maken förbi, han tycker att det är samma sak.

    Hur ska vi göra för att komma runt detta? Vi har varit på familjerådgivning och det blev bättre ett tag men så kom vi tillbaka ur spåren. 

    ÄR det så elakt och hemskt av mig att reagera på när han säger/gör saker som inte är snälla? Ska jag bara acceptera det? Jag tänker att genom olikheter och diskussioner utvecklas man som par och individer, men så fort han känner sig kritiserad blir han helt svart i ögonen. En gång försökte jag ge honom tips när jag såg att han inte riktigt fick ihop en majonnäs som han vispade. Då åkte bunken i vasken, han skrek att det var han som lagade maten och då skulle jag inte lägga mig i. Sedan var han tyst i flera dagar. 

    Allt detta tar ganska mycket energi och det känns så jäkla onödigt. Är han en mansbebis och/eller är jag en gnällig bitch?

  • Svar på tråden Han tycker att jag trycker ner honom
  • Anonym (rrr)

    Har ni levt ihop så länge tror jag det är väldigt svårt att förändra. NI har byggt upp era roller under lång tid. 

    Jag skulle också reagera på det han säger, den typen av saker och främst inför barnen då. Att han inte kan ta till sig iaf det är ju verkligen trist. 

    Går det att ni kommer överens om att han i af inte säger saker bara rakt ut utan att se om barnen är inom hörhåll? Eller är han av sorten som spelar på sina "rättigheter" och att "alla andra får bara ta mig som jag är"?

  • Anonym (Gnällig bitch)
    Anonym (rrr) skrev 2019-02-26 11:35:44 följande:

    Har ni levt ihop så länge tror jag det är väldigt svårt att förändra. NI har byggt upp era roller under lång tid. 

    Jag skulle också reagera på det han säger, den typen av saker och främst inför barnen då. Att han inte kan ta till sig iaf det är ju verkligen trist. 

    Går det att ni kommer överens om att han i af inte säger saker bara rakt ut utan att se om barnen är inom hörhåll? Eller är han av sorten som spelar på sina "rättigheter" och att "alla andra får bara ta mig som jag är"?


    Hej, Tack för svaret. Ja, sedan har jag med åren blivit ganska känslig för orättvisor och dömande kommentarer. Sånt klimat vill jag inte ha hemma. Han själv tycker att det är harmlöst, småsaker men jag gör det inte. Så, det är nog svårt att komma undan detta.

    Ja det är mycket "ta mig som jag är" "Jag gör som jag vill". Hans bordsskick är inte så kul, barnen och jag reagerar men han vägrar ta hänsyn till det eller ändra sig av omtanke. I mitt eget hem ska jag väl få äta som jag vill... *BLAH*


  • Anonym (rrr)
    Anonym (Gnällig bitch) skrev 2019-02-26 11:45:40 följande:
    Hej, Tack för svaret. Ja, sedan har jag med åren blivit ganska känslig för orättvisor och dömande kommentarer. Sånt klimat vill jag inte ha hemma. Han själv tycker att det är harmlöst, småsaker men jag gör det inte. Så, det är nog svårt att komma undan detta.

    Ja det är mycket "ta mig som jag är" "Jag gör som jag vill". Hans bordsskick är inte så kul, barnen och jag reagerar men han vägrar ta hänsyn till det eller ändra sig av omtanke. I mitt eget hem ska jag väl få äta som jag vill... *BLAH*
    Ja det kan han väl få göra -men i ett annat rum eller efter er, kan du ju alltid kontra med. Lika väl som han kan få ha det bordsskick han vill, lika väl har ni andra rätt att inte behöva se det när ni äter! (sen kan man ju verkligen undra varför  en vuxen person vill ha ett äckligt bordsskick?) 

    Han behöver bli varse att hans beteende påverkar er reaktioni sin tur. Det är int eatt ni bara "plötsligt" reagerar fånigt/dumt osv utan det beror ju på vad han gjorde innan. Han kan inte förvänta sig att ni bara ska köpa hans otrevligheter. 
  • Anonym (L)

    Jag förstår dig verkligen. Det blir en form av energidränage när någon måste döma och fälla negativa kommentarer hela tiden. Han verkar omogen i det avseendet. Det är dessutom ironiskt att han inte vill bli "nedtryckt" när han verkar gilla att trycka ned andra, även om han kanske inte säger det till dem.

    Jag hade en relation med en man som höll på så och jag tyckte att det var så trist att lyssna på. Sedan undrar han varför hans eget barn mobbar andra i skolan.

    Här hemma har vi regeln att om man inte har något snällt att säga kan man lika gärna vara tyst. Det gäller förstås inte saklig kritik eller att säga ifrån när man tycker att någon är dum eller orättvis men det är ju inte heller att vara elak.

    Jag har även lärt mitt barn att aldrig kommentera utseende eller fuktionsnedsättningar etc. Man uppnår ingenting med det annat än att såra andra.

    Frågan är vad som kan få honom att sluta. Det kanske är en personlighetstyp för mitt ex kunde inte heller låta bli. Kan du inte be honom fokusera på det han tycker är bra i stället? Gör det lite skämtsamt, som en utmaning för att se om han t.ex. klarar att bara se det poisitiva en hel TV-käll.

  • Anonym (Gnällig bitch)
    Anonym (rrr) skrev 2019-02-26 13:32:52 följande:
    Ja det kan han väl få göra -men i ett annat rum eller efter er, kan du ju alltid kontra med. Lika väl som han kan få ha det bordsskick han vill, lika väl har ni andra rätt att inte behöva se det när ni äter! (sen kan man ju verkligen undra varför  en vuxen person vill ha ett äckligt bordsskick?) 

    Han behöver bli varse att hans beteende påverkar er reaktioni sin tur. Det är int eatt ni bara "plötsligt" reagerar fånigt/dumt osv utan det beror ju på vad han gjorde innan. Han kan inte förvänta sig att ni bara ska köpa hans otrevligheter. 

    Vi har på olika sätt, direkt och indirekt gett honom signaler om detta bordsskicket men han hamnar direkt i prestigeläge och vägrar att ta hämnsyn, eller " vara en sjöälvutplånare och rätta sig efter andra" som han menar att det handlar om.


     


    Det ironiska i det hela är att han själv inte ser att det är otrevligt. Det är bara småsaker. Men när jag då reagerar på dessa och påpekar dem-ja då är jag elak och kränkande mot honom. Min annars så lugna, logiska och kloka make blir helt oresonlig och så kränkt. 

    Har pratat med hans mamma som säger att det är ett personlighetsdrag han alltid haft. Hon är en person som nästan slår knut på sig för att vara andra till lags och det är kanske det han är rädd för ska hända om han tar till sig av andras synpunkter...

  • Anonym (Gnällig bitch)
    Anonym (L) skrev 2019-02-26 13:57:38 följande:

    Jag förstår dig verkligen. Det blir en form av energidränage när någon måste döma och fälla negativa kommentarer hela tiden. Han verkar omogen i det avseendet. Det är dessutom ironiskt att han inte vill bli "nedtryckt" när han verkar gilla att trycka ned andra, även om han kanske inte säger det till dem.

    Jag hade en relation med en man som höll på så och jag tyckte att det var så trist att lyssna på. Sedan undrar han varför hans eget barn mobbar andra i skolan.

    Här hemma har vi regeln att om man inte har något snällt att säga kan man lika gärna vara tyst. Det gäller förstås inte saklig kritik eller att säga ifrån när man tycker att någon är dum eller orättvis men det är ju inte heller att vara elak.

    Jag har även lärt mitt barn att aldrig kommentera utseende eller fuktionsnedsättningar etc. Man uppnår ingenting med det annat än att såra andra.

    Frågan är vad som kan få honom att sluta. Det kanske är en personlighetstyp för mitt ex kunde inte heller låta bli. Kan du inte be honom fokusera på det han tycker är bra i stället? Gör det lite skämtsamt, som en utmaning för att se om han t.ex. klarar att bara se det poisitiva en hel TV-käll.


    Jaa det dränerar energi och när vi är trötta, stressade eller inte mår bra blir detta mycket mer förekommande. Han känner sig inte omtyckt av mig eftersom jag blir mer och mer frånkopplad när vi inte kan prata. Jag vill reda ut saker, prata om dem. Vill ha diskussioner och vända på argumenten. Han vill bara att det ska vara lugnt, inga påhopp (från mig alltså) och inga djupare samtal. Där är vi ingen bra matchning tyvärr och jag upplever att vi blir mer olika med åren. Jag blir mer engagerad i samhällsfrågor, gillar att belysa olika samhällsfenomen och vilka roller vi tar i olika sammanhang. Sånt hänger han inte alls med i och ibland hävdar han att saker inte är ett problem (sämre villkor för kvinnor, sjukskrivningstal hos föräldrar till barn med särskilda behov etc) Han gillar andra världskriget och Leif GW Persson. Orkar liksom inget mer avancerat. 
  • Anonym (rrr)
    Anonym (Gnällig bitch) skrev 2019-02-26 14:38:36 följande:

    Vi har på olika sätt, direkt och indirekt gett honom signaler om detta bordsskicket men han hamnar direkt i prestigeläge och vägrar att ta hämnsyn, eller " vara en sjöälvutplånare och rätta sig efter andra" som han menar att det handlar om.


     


    Det ironiska i det hela är att han själv inte ser att det är otrevligt. Det är bara småsaker. Men när jag då reagerar på dessa och påpekar dem-ja då är jag elak och kränkande mot honom. Min annars så lugna, logiska och kloka make blir helt oresonlig och så kränkt. 

    Har pratat med hans mamma som säger att det är ett personlighetsdrag han alltid haft. Hon är en person som nästan slår knut på sig för att vara andra till lags och det är kanske det han är rädd för ska hända om han tar till sig av andras synpunkter...


    Filma och visa honom vad som faktiskt händer vid tex maten? Han slafsar, du säger att det vore trevligt om han inte gjorde så/bidrar till hela familjens matro genom att tänka på bordsskicket, han blir "galen" och går igång. Om han ser hela skeendet utifrån, kanske han plötsligt fattar hur alla andra ser på honom? 

    Finns det nån kompis han har, nån han faktiskt kan lyssna på utan att ta åt sig och ska försvara sig? Kanske denne någon gång skulle kunna kommentera när han säger taskiga kommentarer? 

    Men du kanske till slut får säga att han har rätt: "grattis, du har rätt - jag tycker inte om dig så mkt längre, pga att vi inte kan prata ens minsta lilla för då blir du arg" 

    Ni skulle nog må bättre om ni inte bodde ihop
  • Anonym (Gnällig bitch)

    Ja, det är mycket som stämmer. Vi tog upp detta för en tid sedan i familjerådgivning och lärde oss att kommunicera bättre men diskuterade även, utan att bråka, skilsmässa. Vi var i en riktig kris men pga barn med särskilda behov och bostadsbrist kom vi inte vidare i det. Vi var dessutom jätterädda och ledsna över att bli ensamma så det lugnade sig ett tag. Men samma saker återkommer och det är ju ett säkert tecken på dålig matchning. Jag lyssnar mycket på skilsmässopodden och tar lärdomar därifrån.

    Något som gör att jag är rädd för separation är hur det kommer funka med samarbetet kring barnen, eftersom han blir helt frånkopplad från sitt intellekt och logiska tänkande när han är arg. Jag ser ju att det kan leda till många konflikter gällande barn och saker kring dem så det gör mig orolig. 

  • Anonym (Gnällig bitch)
    Anonym (rrr) skrev 2019-02-26 14:52:34 följande:
    Filma och visa honom vad som faktiskt händer vid tex maten? Han slafsar, du säger att det vore trevligt om han inte gjorde så/bidrar till hela familjens matro genom att tänka på bordsskicket, han blir "galen" och går igång. Om han ser hela skeendet utifrån, kanske han plötsligt fattar hur alla andra ser på honom? 

    Finns det nån kompis han har, nån han faktiskt kan lyssna på utan att ta åt sig och ska försvara sig? Kanske denne någon gång skulle kunna kommentera när han säger taskiga kommentarer? 

    Men du kanske till slut får säga att han har rätt: "grattis, du har rätt - jag tycker inte om dig så mkt längre, pga att vi inte kan prata ens minsta lilla för då blir du arg" 

    Ni skulle nog må bättre om ni inte bodde ihop
    Jag spelade in när han snarkade eftersom han själv inte menade att det var så illa. Han tycker såklart att jag är knäpp som spelar in..men när han inte vill erkänna konstaterat faktum eller ens lyssna på det jag säger får jag ett behov att motbevisa. Snarkandet gör ju också att det blir ett avstånd mellan oss.
  • Anonym (rrr)
    Anonym (Gnällig bitch) skrev 2019-02-26 15:07:13 följande:

    Ja, det är mycket som stämmer. Vi tog upp detta för en tid sedan i familjerådgivning och lärde oss att kommunicera bättre men diskuterade även, utan att bråka, skilsmässa. Vi var i en riktig kris men pga barn med särskilda behov och bostadsbrist kom vi inte vidare i det. Vi var dessutom jätterädda och ledsna över att bli ensamma så det lugnade sig ett tag. Men samma saker återkommer och det är ju ett säkert tecken på dålig matchning. Jag lyssnar mycket på skilsmässopodden och tar lärdomar därifrån.

    Något som gör att jag är rädd för separation är hur det kommer funka med samarbetet kring barnen, eftersom han blir helt frånkopplad från sitt intellekt och logiska tänkande när han är arg. Jag ser ju att det kan leda till många konflikter gällande barn och saker kring dem så det gör mig orolig. 


    Kan ju vara så att han inte klarar av att ta hand om barnen. Enda sättet det fungerat hemma hos er är för att ni är två och kanske att du tagit merparten av ansvaret? 
Svar på tråden Han tycker att jag trycker ner honom