Han tycker att jag trycker ner honom
Att leva i relation är sannerligen inte lätt!
Har en relation med en man sedan 20 år, drygt. Det har varit berg och dalbanor genom åren. Vi är väldigt olika som personer och det både tilltalar och irriterar.
Ett återkommande tema som tyvärr leder till bråk är när jag uttrycker åsikter om saker han säger eller gör. Det får jag inte göra, då upplever han att jag vill trycka ner honom.
Exempel: Han blir irriterad på någon och säger att personen är en idiot.
Då säger jag ifrån och tycker att det är onödigt att säga så, tyck att det personen gör är idiotiskt men säg inte att den är en idiot. Då är det jag som är idioten. För han får faktiskt TYCKA VAD HAN VILL!
Han ser ner på folk som är "tramsiga" "utanför boxen". "Herregud, män som kavlar upp byxorna och har långa skägg är sååååå skrattretande". Jag kontrar med att, vad är det att skratta åt? Det behöver du väl inte kommentera? Låt dem kavla upp byxorna utan att ha en massa åsikter om det.
"Men vad har hon på sig? Hon ser ju ut som en jävla pajas". Sagt vid tv tittande.
Jag har så svårt för att han ska kommentera hur folk är/ser ut hela tiden. Faller de inte inom hans norm ska det skrattas åt/skällas över.
Han får självklart tycka att det är tramsigt, fjantigt eller vad det än är men han måste inte hålla på att reagera på sina åsikter hela tiden. Jag uppfattar det som att han ser ner på såna som inte är som han och eftersom vi är så olika tänker jag att det ibland också rör mig.
Jag vill inte ha den typen av kommunikation, tycker inte att det är schysst. Sedan har vi barn, jag vill inte att de ska tro att det är okej att säga så. Därför säger jag ifrån.
Vi har barn med särskilda behov, barn som verkligen "avviker" och är så smärtsamt medveten om det och mår dåligt av det. Jag försöker påpeka att det maken säger även noteras av barnen, att de snabbt lär sig hur normformen ser ut och att de inte passar in där. Det enda jag vill är att han inte uttrycker sig så oschysst eller nedsättande. Jag skulle önska lite mer öppenhet, mindre dömande attityd från maken men han tycker att jag går för långt.
Det hus i helvete när jag säger ifrån eller ifrågasätter det han sagt/gjort och han förvandlas till en jättekränkt person, som inte har rätt till egna åsikter och alltid gör fel. Han kan uppenbarligen aldrig göra något rätt och lever med en fru är så elak och bara vill bestämma, bara vill ha rätt och vill trycka ner honom. Hatar honom gör jag också vid dessa tillfällen. Han kan dessutom lika gärna ta livet av sig eftersom han är så fruktansvärt värdelös.
Min man upplever ofta att jag är ute efter att trycka ner honom och att jag försöker få honom att utplåna sig själv.
När vi hamnar i dessa lägen blir han, som annars är väldigt lugn, arg och menar att han pga mitt triggande har rätt att säga dumma saker och vara högljudd även om det skrämmer barnen. Sedan är det tre dagars silence treatment och så går vi vidare som om inget hänt. Tills nästa gång jag tycker att han säger något osnällt och påpekar det. Men vissa saker vill jag inte låta vara osagt, jag vill inte att barnen ska få för sig att det här är ett snällt/okej beteende. Man kan tycka att personer beter sig konstigt, men man behöver inte säga att de är konstiga! Men den skillnaden går maken förbi, han tycker att det är samma sak.
Hur ska vi göra för att komma runt detta? Vi har varit på familjerådgivning och det blev bättre ett tag men så kom vi tillbaka ur spåren.
ÄR det så elakt och hemskt av mig att reagera på när han säger/gör saker som inte är snälla? Ska jag bara acceptera det? Jag tänker att genom olikheter och diskussioner utvecklas man som par och individer, men så fort han känner sig kritiserad blir han helt svart i ögonen. En gång försökte jag ge honom tips när jag såg att han inte riktigt fick ihop en majonnäs som han vispade. Då åkte bunken i vasken, han skrek att det var han som lagade maten och då skulle jag inte lägga mig i. Sedan var han tyst i flera dagar.
Allt detta tar ganska mycket energi och det känns så jäkla onödigt. Är han en mansbebis och/eller är jag en gnällig bitch?