Fly vardagen

Menar du att det skulle handla mer om att jag lever med en kvinna än att det är ett långt förhållande och vardagen med allt vad det innebär?

Om du behöver det lilla extra för att klara (vardags)livet så kan jag inte döma dig. Vi har alla olika mediciner mot åkommor. 

Jag känner Precis lika, att man bara vill fly vardagen för en stund. Lever med en man men har varit med tjejer och ?drömmer? ofta om de igen. Håller med dig till fullo, jag mår bättre i mig själv när jag får ?fly? för en stund.

Kram

JAAAAAAAAAA!

Vad fan ska vi göra!?

Det bara kryper i mig!

Funderar på att bygga en koja och bo i skogen, knarka, bli transa, börja säga fula ord till folk jag inte känner, kasta bollar på barn på dagis så jag får skäll av fröknarna eller vad som helst bara något bryter den vardagliga tristessen.

Ja..även jag känner ju mig rätt rastlös och lite uttråkad vilket jag inte borde, har det bra med relativt gott om pengar och frihet. Det är inte tillräckligt bara.

Men tänker att då får man se till att styra så att det passar ens personlighet bättre. Fast jag har inte möjlighet att uppfylla mina drömmar, iaf inte just nu så det kommer inte att bli mer än hjälpligt bra och det känns inte som om det är tillräckligt. Kanske att det är ett lyxproblem?

Jag har i perioder när mitt liv tillåtit det levt så att jag har kunnat tillfredställa iaf en del behov, både ett riktigt kul sexliv och ett roligt festdito, där droger absolut ingick. Men mitt akademikerliv numera med två barn har helt andra krav, där finns ingen plats för sånt som förut var min ventil. 

Förstår att lösningen ligger inom mig själv, men har tyvärr inga svar åt dig ts mer än att jag förstår så väl vad du menar.

Det är så skönt att höra att fler känner som jag, eller liknande iaf. Jag förstod naturligtvis redan innan att jag omöjligt kunde vara ensam i detta men bekräftelse är ju aldrig fel ????.

Ja, vad gör vi? Min ventil tror jag är att träffa andra kvinnor, jag känner mig friare då, gladare och får mer kraft till vardagens måsten. Andra har kanske något annat som hjälper.

Är det en känsla ni tycker är lätt att dela, att berätta om? Eller är det tabu och inte socialt accepterat? Ungefär som att säga att man inte alltid orkar med sina barn, oerhört förbjudet fast många känner så ibland.

Det är så skönt att höra att fler känner som jag, eller liknande iaf. Jag förstod naturligtvis redan innan att jag omöjligt kunde vara ensam i detta men bekräftelse är ju aldrig fel.

Ja, vad gör vi? Min ventil tror jag är att träffa andra kvinnor, jag känner mig friare då, gladare och får mer kraft till vardagens måsten. Andra har kanske något annat som hjälper.

Är det en känsla ni tycker är lätt att dela, att berätta om? Eller är det tabu och inte socialt accepterat? Ungefär som att säga att man inte alltid orkar med sina barn, oerhört förbjudet fast många känner så ibland.

Många gör som du. Ännu fler känner att de vill göra som du.
Fast, hade din tråd inte legat under homo/bi/trans hade du blivit slaktad av moralister. 
Kolla trådar i "otrogenhet" så får du se. 

Och för att svara på frågan; Ja, jag känner så hela tiden. Men jag är en notoriskt otrogen på grund av sexmissbruk :) 

Känner exakt samma sak. Lever ihop med en man men det enda jag kan tänka på är att vara med en kvinna. Har dock inte tagit steget, än... i min förra relation var jag otrogen flera gånger, trodde jag hade vuxit ifrån det men nu vet ifan.. eller så har jag bara insett att jag är lesbisk? Kanske därför det jämt känns så jäkla fel med alla förhållanden efter ett tag?