Hur hanterar vården vettskrämda barn?

Beror nog på vilken sorts vårdpersonal det handlar om. Jag jobbar i vården med ett yrke som gör att jag i princip inte behöver ta i mina patienter alls, men då jag är sjukhusklädd blir vissa barn rädda ändå. Har bara haft ett barn som varit helt hysteriskt och vet inte om jag lyckades hantera det så bra det var ett tolkbesök med en liten pojke som vägrade komma in på rummet, mamman och tolken försökte lirka med honom och jag kände mig rätt värdelös då jag inte kunde språket. Gick inte att övertala honom alls så det blev inget direkt samtal.

Det beror på vilken vård barnet behöver? Berätta gärna mer. Jag har ett sånt barn.

Vet ej riktigt, viktigt att vårdpersonal vet om innan så man kanske kan ordna att det finns mer tidsutrymme, antar att de lägger mera tid på att förklara och visa. Ibland kan barnet få prova att undersöka läkaren, ssk...prova lite verktyg, som sagt behövs nog mer information i det här ärendet?

Sedan finns ju föräldrar som traumatiserar upp barnet, Säger nu kommer dumma doktorn och sköterskan med nålen och det är sååååå synd om om dig...buu buu. Detta upprepade föräldern flera ggr...jag var med vid detta tillfälle, sedan sa hon ngt i stil med -vad ont det måste gjort när de stack dig, vad synd om dig upprepade ggr...Eh what...barnet var ca 6-8 år.

Vi försöker agera på ett tryggt sätt. Hela tiden pratar med barnet, berättar vad som ska ske. Pratar om annat skoj runt omkring och försöker få barnet på andra tankar.

Tumregeln är att om det är viktigt men ej akut så vänjer man barnet långsamt. Tex först komma på besök men inget händer ett par ggr så barnet blir tryggare. Som man gör med vuxna med tex tandläkarskräck.

Är det inte mkt viktigt så görs det inte eller skjuts upp eller instruerar förälderna hur de kan göra det hemma (tex ta vikt på bvc).

Är det viktigt och akut så håller man fast barnet, ger lugnande och gör det ändå fast det blir traumatiskt (tex om barnet ska sövas och opereras). Lugnande man ger kan orsaka att barnet glömmer bort det hemska efteråt.

De som jobbar med barn ska vara lyhörda för barn som är rädda och försöker alltid bete sig så att barnet ska känna sig så tryggt som möjligt. Det finn såklart några som inte gör det på ett bra sätt, men de flesta är fantastiska i mitt tycke.

Om du pratar med mottagningen dit ni ska så kan de förbereda sig extra för ert barn. Barnet kan också få komma till lekterapin och få hjälp att hantera sin rädsla.

Vettig information som syftar till att barnet ska vara förberett på vad som ska hända kan hjälpa, typ "först ska doktorn känna där och där, sen ska du göra en röntgen, det är som ett foto inuti kroppen. Du ska ta ett blodprov, det känns lite men vi ska vara där och trösta dig och hjälpa dig. Du kan få bedövande salva innan". Bekräfta barnets rädsla men överdriv inte, och var tydlig med att vissa saker måste man göra även om man är väldigt rädd och inte vill.

För barn som är så rädda att inget annat fungerar så kan man ge lugnande eller till och med söva barnet för att kunna göra nödvändiga undersökningar och behandlingar. Det kan ni också diskutera med mottagningen/avdelningen dit ni ska.  

Vilket jävla stolpskott till förälder.

Vilket jävla stolpskott till förälder.

Jätteolika.

Min son låser sig och det bkev värrr när han fivk en läkare - på barnspecialisten - som visade med hela sitt väsen att hon var extremt irritetad på honom. Efter det har vi stora problem (inte som barnet du beskrover men ändå..).

Vi går med jämna mellanrum o träffar en sköterska och "pratar o leker" - det har gett resultat o nu är han avslappnad i sjukhusmiljö, fram till att han ska undersökas. Då låser han sig igen.

Femårssprutan funkade inte alls så där kommer vi att få remiss till ngn som kan hjälpa med lugnande.

Stå på er - vi har fått träffa läkare som anser att vi skall hålla fast och tvinga vid lavemang... Det vägrade vi såklart..

Nej enbart tvinga om det är livsviktigt.

Lekterapin! Där har de en avdelning för sjukhuslek. Man klär ut sig själv till personal, utser ett gosedjur eller docka till patient och släpper loss bland alla sprutor, narkosutrustning osv. Superbra! Under flera månader var vi på lekterapin och bearbetade. Ibland satte jag själv ord på ?patienten?, pep ?Jag är rädd!? eller ?Det gör ont!? Eller annat som jag vet att barnet upplevde, så fick jag se hur barnet hanterade det. Kunde barnet hitta saker att trösta med? Kunde jag se saker som jag själv kunde använda senare?

Vid ett besök hos en sköterska ägnade hon en timme åt sprutor. Hon hämtade röd saft, som barnet fick dra upp i en spruta och rita på papper med. Bara att våga röra i sprutan! Även de där banden som de stasar armen med vid blodprov, först bara hängde hon det runt armen, senare drogs det åt och fick bara sitta där. Hon hade också en känsellek där man skulle jämföra hur det kändes på olika ställen när hon drog lätt med sprutan mot huden. Vi hade riktigt roligt!

I övrigt försökte vi på alla sätt göra sjukhusbesök så trevliga som möjligt. Det var ostkrokar, ipad, serietidningar, glass, Festis, snöbollskrig med sådana där bomullsbollar som de tvättar med... och alla leksaker man får välja bland! Sjukhusen passade också på att skämma bort barnet lite extra, via Min Stora Dag.

Måste jag säga att jag är GRYMT imponerad av all personal som ägnade oss så mycket tid och engagemang?! :)

En sådan stor rädsla är nog inget man arbetar bort lätt och snabbt, man får nog räkna med att det tar tid. Försök hitta personal som hjälper till. Och satsa på lek, livsviktigt för barn!