Är ni kära i era män?

Naivt tramstänkande om ni inte blev ihop som 10åringar.

Att vara kär i 20 år kan du inte förvänta dig, men att känna djup kärlek, attraktion och i bästa fall passion, självklart vänskap. Ja det är rimligt att förvänta sig.

Jag har blivit kär på nytt i min man några gånger under våra 20 år. Ibland tillfälligt attraherad av någon annan, men då använde jag den energin till min man istället och fick en nytändning.

Det är inte normalt att vara kär hela tiden, det är en rätt extrem kemisk reaktion som kroppen har för att få oss att föröka oss. Det får man acceptera.

Det är klart att du kan välja att söka nytt, men du lär troligen komma till samma läge igen inom några år. Och om man inte slåss och grälar jämt, varför inte låta barnen växa upp med er båda i alla fall tills de går i gymnasiet?

Det finns du, och så finns det familjen. Du ska inte behöva ge upp dig själv eller må dåligt i relationen, men försök se de andras behov lite också. 

Jag har varit tillsammans med min man i 15 år och det är faktiskt fysiskt omöjligt att vara kär i någon så länge. Man kan bara vara kär i några år så det spelar ingen roll hur många förhållanden man har så kommer det att komma till en punkt tillslut när man inte känner sig kär längre.

Jag älskar dock min man och jag tycker om att umgås med honom och sitta och prata med honom. Och efter så pass många år tror jag han är bästa älskaren för mig som kan min kropp utan och innan och jag hans.

Varför kan man inte vara kär i 20 år?
Menar du att man inte kan vara förälskad i 20 år, för så är det ju, men ordet kär är ju något annat. 

För mig går kärleken upp och ner.

I vissa perioder är jag inte det minsta kär, jag ser det som att jag är gift med min bästa vän, någon som är en fantastisk person och skön att ha sex med men ingen jag är kär i.

I andra perioder är jag nykär och det känns som att jag går på moln, fjärilarna flyger vilt omkring i magen och jag är extremt tänd på min man.

I början mådde jag väldigt dåligt över det här. Att inte vara kär gav mig skuldkänslor, jag fick panik. Jag tänkte ?ska jag skilja mig nu eller ska jag stanna kvar för hans skull??. Jag berättade exakt hur jag kände och vi pratade igenom det. Han sa att jag ska följa mitt hjärta men jag bestämde mig för att stanna kvar och se om

mina känslor ändrades och det gjorde de.

Mina känslor för min man är en berg - och dalbana. Jag har lärt mig att ?ok, nu är jag inte kär i honom. Då behöver jag egentid och om en vecka så är jag kär igen?. Det låter säkert knäppt men så är det för mig!

Skall jag vara ärlig, jag känner mig inte så värst kär i honom till vardags. Han är ok, han är trevlig, han är bekväm, han är där. Han är även rätt fånig och jävligt lat ibland. Han kan irritera mig som ingen annan.

När vi krisade och jag tänkte mig ett liv utan honom, hur det skulle vara, då förstod jag att jag trots allt är helt såld på den där snubben. Verkligen jättekär. Jag vill inte ens leva utan honom, så känner jag.

Det är lite synd att jag måste krisa för att känna detta, men jag vet ändå att jag gör det.

Mår man inte bra så ska man ju självklart inte vara kvar i förhållandet och ja förstår dig det är inte alltid lätt när man levt så länge ihop som ni har gjort. Du får tänka på hur du mår och hur du vill fortsätta.

Jag och min man har vart tsm sen 2012 ibland kan man bara känna blä i allting och känner ibland kanske inte kärlek fast han ställer upp gör allt för mig.

Jag har haft många tankar ibland på att lämna men sen på samma gång är de ändå några år tsm.

Vad är kär? Jag älskar min man sedan 25 år, vi är attraherade av varandra, har sex ett par gånger i veckan och umgås och pratar varje dag. Saknar honom när han är borta över natten. Vet inte om det är att vara kär?

Nej det kan jag inte påstå att jag är. Tyvärr för vi har det egentligen jättebra tillsammans. Han gör en hel del hemma, duktig på i stort sett allt praktiskt. Lagar gärna god mat när han är ledig. Vi har två härliga barn ihop och han älskar mig. Men! Han gör mig galen ibland och vi har varit väldigt nära skilsmässa flera gånger. Han är ofta långsynt, alltså vi pratar dagar ibland, har svårt att säga förlåt och erkänna sina fel. Jag känner ingen attraktion men det gör han till mig. Han är ändå väldigt bra i sängen. Jag känner inget när vi kysser varandra och det är något jag saknar djupt. Den keliga biten. För jag har upplevt det och vet hur ljuvligt det kan vara att bara sitta och pussas. Alltså magiskt. Men det ska va med rätt person :/.

Men självklart känner jag tillit och tillgivenhet.

Men efter närmare 25 år undrar man ju om man kommer uppleva den där passionen vi aldrig haft. Saknar det nåt enormt men allt blir väl en vardag..

Jag försöker när jag känner så här att tänka efter hur bra jag faktiskt har det. Skulle såklart känna ett stort tomrum om det hände honom något. Men ibland hade jag velat ha mer. Är inte lycklig :(

Man som skriver om sin fru ....

Känner likadant ...26 år ihop 2 barn ...vi har det bra ...men jag saknar nån att prata med som förstår ...nån att dela vardagen med som ger något tillbaka .....lunken är precis vad det blivit. Blir jobbigt att alltid vara den drivande i ett förhållandet och bli tagen för given ...önskade att jag fick uppskattning någon gång.

Kommer inte ihåg att jag hört orden på väldigt länge ... " det där gjorde du bra"

Var är kärleken ? Ömheten ? Bli sedd ....

Nu är jag inte världsbäst på det själv .,.men jag lagar mycket go mat typ fre ..lö ......köper blommor ..då och då ...har fixat 10-15 utlandsresor sista 10 åren ....försöker få med henne på lång promenader för då kan man ju prata oxå .m.m ..,

Vet inte varför jag skriver ....men men ..blev bara så. Tror inte jag är kär längre ..tyvärr ...

Men vi har det bra ....vi är synkade ...självspelande piano ...

Ja det är jag. Vi har varit ihop sedan hösten 2005. Klart att det inte känns som den första tiden. Men kär är jag.

Hade kunnat va min man som skriver detta.. Jag är nog lite dålig på att visa uppskattning men det är svårt när min man ofta har dräpande svar så man känner sig tillplattad. Jag tystnar.. Så tråkigt att många känner såhär :(