Ska bonusförälder uppfostra?

Mina åsikter är att man bör vara överens om hur man vill fostra barnen innan man skaffar gemensamma/flyttar ihop.

Konflikter i mellan biologiska föräldrar kring barnuppfostran är vanligt, ännu känsligare när en ny vuxen kommer in.

Jag tycker att de vuxna som finns kring barnen ska kunna säga till.

Viktgast är väl att du o din sambo har samma regler liksom. Då spelar det ju ingen roll vem som säger till.

Jag o min man har varsitt barn sen tidigare o innan vi flyttade ihop kom vi överens om gemensamma förhållningsregler.

Om det är saker av ?allvarligare karaktär? (kanske skolk eller nåt), då kan jag tycka att det är respektive förälder som tar den diskussionen.

I hemmet bör man ha gemensamma regler (och förhoppningsvis även värderingar). Jag tycker alla har del i att hjälpas åt att de reglerna efterlevs.

Varför rinner bägaren över? Är det för att sonen säger/gör saker som behöver "uppfostras", eller är det för att sambon har ett kontrollbehov?

Nej, sambon har inget mandat att uppfostra och ta konflikter, men om man bor tillsammans som en familj så blir det väldigt konstigt att den ena vuxne inte får öppna munnen när ett av barnen behöver en rättelse/tillsägelse, eller om en konflikt uppstår. Jag tycker personligen att det är vansinne att flytta ihop med någon som har barn utan att först kommit mycket väl överens om hur uppfostran ska ske, och att man faktiskt ger varandra mandat att säga till den andres barn vid behov.

Ligger det något i det han säger? Är du inte tydlig och konsekvent? Jag tycker inte han ska behöva uppfostra ditt barn, jag tycker att du (eventuellt) behöver bli bättre på det.

Jag har själv barn med en som hade ett barn sen tidigare och det har inte varit lätt att bo med ett barn som aldrig får någon tydlig vägledning. I mångt och mycket fortsatte han bara livet med sitt barn så som det var tidigare utan hänsyn till att jag nu också fanns. När han så gott som aldrig förmanade sitt barn vågade inte jag det heller. För din sambo är det kanske det motsatta, att han går in och styr upp så som han tycker att det ska vara, det skulle jag aldrig gjort.

Jag tycker man får säga ifrån i allt som rör dig själv. Har man barn tillsammans så utökas den sfären för det är inte lika självklart att ditt barn kan äta godis när den vill när ert gemensamma inte får, och liknande saker.

Så svaret är nej, bonusföräldern ska inte behöva uppfostra men ska kunna säga till om det som angår den själv. Vad det sen är kanske ni ska prata om så ni förstår varandra.

NEJ. En man som inte ens har dina värderingar inom barnuppfostran och som "uppfostrar" på det sätt du beskriver ska inte vistas runt barnet alls. Stackare barn! Flytta därifrån!

En normal bonusförälder uppfostrat barnet precis som man är överens om eller inte alls.

"Uppfostran" låter så gammeldags. Vad menar du med det ordet? Ge utegångsförbud? Aga? Drilla bordsskick?

Beror på vad man kommit överens om och hur mycket ansvar din man tar för ditt barn.

Uppfostran funkar inte utan förtroende. Så det viktigaste är att bonusföräldern och bonusbarnet börjar med att bygga upp en god relation. Bonusföräldern bör visa intresse för barnet, vara nyfiken, göra trevliga aktiviteter med barnet, ställa upp etc. Sedan kommer det andra enklare.

Tycker inte de allra flesta som bor ihop med andras barn, särskilt de som inte har egna, att föräldern är vek och inkonsekvent? Jag har tyckt det när jag har bott ihop med män med barn och mitt ex tyckte det om mig

Min tanke är att det kanske är precis som det ska vara. Föräldraskap är kärlek. Med kärlek kommer en bristande konsekvens och oändlig förmåga att förlåta om och om igen. En förälder som alltid var hundraprocentigt konsekvensentcich regelstyrd och aldrig följsam för barnets behov och situationen (typ nej vi äter egentligen inte i soffan men just ikväll har vi myskväll när du är ledsen. Eller ja du ska egentligen städa ditt rum på torsdagar men det är klart du ska få följa med kompisarna på den där grejen osv) Vore det inte en rätt hemsk förälder? Men samtidigt är det väl inte så konstigt att när det inte är ens egen kärlek att man mer ser regeln som inte följs? För 275:e gången.

Så min tanke är att vardagstillsägelser ska alla få ha rätt till i sitt eget hem. "Gå inte in med leriga skor. Plocka undan mjölken" osv) Men det där med djupgående att forma en liten människa att bli stor. Det ska man nog överlåta till föräldern. Och där faller det ju ett e ansvar på föräldern att skapa en dräglig livsmiljö för alla som bor ihop av kärlek till just den.