När ingen förstår
Jag har svårt att hitta likasinnade ute i IRL. Kanske bättre lycka här.
Historien är lång men jag gör den kort. Jag och min fd sambo försökte vi gravida i tre år, två av dom försökte vi rejält och den tredje mer avslappnat. Gjorde vårt första IVF i juni 2018, misslyckades, fick 4 till frysen. Ett FET misslyckades i oktober och FET i nov/dec blev en kemisk gravditet. Att detta tär på relation är ingen nyhet och det gjorde att det sprack för oss. Eller för han. Han hade väldigt svårt att prata om detta och stelna till så fort kliniken nämndes ändå var han helt på att fortsätta efter första FET att nu kör vi. När det sista fet misslyckades i mitten av december så slöt han sig helt, tills han gjorde slut i början av februari. Men gör så? Ville han inte från början? Vem är beredd att leva fast med en människa för alltid för att lite över en månad senare senare göra slut? Rent generellt?
Han har en tendens att ta till ?flykt? när saker och ting är jobbiga. Nu undrar jag hur jag kunde ha stannat alla år när han gång på gång har backat när saker har blivit jobbig. Då visste jag ju att han egentligen ville men vågade inte och därför backade. Under tiden vi försökte så sa han tex stt han inte längre ville ha barn, just nu. Detta menade han ju inte, ett år senare ville han gå på utredning och berättade att han blev ledsen när det inte funkade, även om han innan hade sagt att han inte ville ha barn, just nu.
Hur som haver. Nu är jag singel och bor själv senad en månad tillbaka. Jag har brutit kontakten med han helt för jag kan inte förstå hur han helt kan vända efter en sån stor grej jag trodde att det var vi för alltid och att barn kan komma till på olika sätt. Jag hade bestämt mig för att leva med honom, med och motgång. Tydligen inte samma för han.
Men jag har fortfarande en enorm längtan till barn så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Många kanske tror att jag inte har det längre eftersom han inte är kvar men det har jag. Jag för gravidnyheter hela tiden och jag pallar inte! Min livssituation är annorlunda men mina känslor är samma. Och jag vet inte hur jag ska tackla det.
Någon i liknande situation??