Om ens partner ignorerar en i flera dagar så fort man bråkar lite eller sårar hen och vägrar att prata om det, bör jag lämna det? Sättet är otroligt sårande mot mig och vill inte vara någon "nu passar det dig" för den personen.
låter outhärdligt, jag hade vägrat leva på det sättet.
Psykisk misshandel, lämna så fort du kan innan det blir värre. Personen kommer antagligen gråta och be om en till chans och allt kommer ändras men gå inte på det.
Silent treatment.
Inte ok. En form av bestraffning, psykisk misshandel.
Det mest logiska är att ta upp det till diskussion och då inte när personen ignorerar utan när det råder ett gott samtalsklimat. "Älskling, vi behöver prata".
Tack för era svar.
Jag vågar (eller kanske mer orkar) inte prata med hen längre. Min partner är väldigt lättirriterad, blir ofta bråk. När jag försöker förmedla mina känslor är det ungefär "jaha" och beskyller mig för att det bara är mina känslor som räknas sen lyssnar hen inte mer. Stänger av sig ungefär. Fortsätter jag att prata i lugn ton fast jag är sårad kan det eskalera och där efter kan jag säga saker som min partner påstår att jag sårat och då ignoreras jag i dagar. Är även om jag gjort hen upprörd. Då kan jag må skitdåligt i flera dagar tills jag hör av min partner igen. Men det slutar inte där utan då ska det ältas och trilskas- jag får höra att jag inte älskar m.m
Det är som att det är svårt att nå fram, vet inte om det ligger något bakom. Ex. En diagnos.
Jag vill bara leva i ett förhållande med respekt och ömsesidighet. Skulle jag inte höra av mig hade inte min partner heller gjort det. Känns också som någon form av "bestraffning" mot mig.
Verkar ha brist på empati också samt skuldkänslor. Även att visa kärlek för mig i ord och handling förekommer sällan och väldigt passiv i sitt sätt. Tar aldrig intiantiv till sex och när vi har det ska det nästan alltid vara på min partners villkor.
Jag har jättestarka känslor, men är inte villig att fortsätta det här förhållandet längre. Det tar emot att bryta det helt men känns som att det är ett måste innan jag bryter ihop helt och hållet. Känns som att det kommer ta lång tid att gå vidare, och hitta tillbaka till mig själv igen.
För min del är silent treatment den värsta formen av tortyr i en relation. Så jag hade lämnat redan eftr andra omgången. Pratat igenom det hade jag såklart försökt att göra först. Men silent treatment är enligt mig ett tecken på att personen är rätt känslomässigt störd på något plan eller att det är ett ärvt osunt beteende från uppväxten.
Tack för era svar.
Jag vågar (eller kanske mer orkar) inte prata med hen längre. Min partner är väldigt lättirriterad, blir ofta bråk. När jag försöker förmedla mina känslor är det ungefär "jaha" och beskyller mig för att det bara är mina känslor som räknas sen lyssnar hen inte mer. Stänger av sig ungefär. Fortsätter jag att prata i lugn ton fast jag är sårad kan det eskalera och där efter kan jag säga saker som min partner påstår att jag sårat och då ignoreras jag i dagar. Är även om jag gjort hen upprörd. Då kan jag må skitdåligt i flera dagar tills jag hör av min partner igen. Men det slutar inte där utan då ska det ältas och trilskas- jag får höra att jag inte älskar m.m
Det är som att det är svårt att nå fram, vet inte om det ligger något bakom. Ex. En diagnos.
Jag vill bara leva i ett förhållande med respekt och ömsesidighet. Skulle jag inte höra av mig hade inte min partner heller gjort det. Känns också som någon form av "bestraffning" mot mig.
Verkar ha brist på empati också samt skuldkänslor. Även att visa kärlek för mig i ord och handling förekommer sällan och väldigt passiv i sitt sätt. Tar aldrig intiantiv till sex och när vi har det ska det nästan alltid vara på min partners villkor.
Jag har jättestarka känslor, men är inte villig att fortsätta det här förhållandet längre. Det tar emot att bryta det helt men känns som att det är ett måste innan jag bryter ihop helt och hållet. Känns som att det kommer ta lång tid att gå vidare, och hitta tillbaka till mig själv igen.
Om din partners förmåga att prata om saker är så här dålig bådar det inte gott för i långa loppet. För att ett förhållande skall lyckas i långa loppet är det väldigt viktigt att man klarar av att lyssna på sin partner och att man kan prata om sina känslor och svåra saker utan beskylla den andra. Din partner verkar helt sakna den här förmågan.
För min del är silent treatment den värsta formen av tortyr i en relation. Så jag hade lämnat redan eftr andra omgången. Pratat igenom det hade jag såklart försökt att göra först. Men silent treatment är enligt mig ett tecken på att personen är rätt känslomässigt störd på något plan eller att det är ett ärvt osunt beteende från uppväxten.
Googlade det och det stämmer ganska mycket, men även en hel del som inte stämmer heller.
Vi hade en sån här period i sensomras, sen blev allt bra och hela hösten fram till runt jul var en underbar tid. Sen var det lite upp och ner en tid och idag är det katastrof.
Kan de "tappa" känslor också och själva bryta upp förhållandet utan att faktiskt meddela det? Tänkte om det också är en del i sin makt de vill ha?
Jag vill bara leva i ett förhållande med respekt och ömsesidighet.
Skulle jag inte höra av mig hade inte min partner heller gjort det. Känns också som någon form av "bestraffning" mot mig.
