Är det fler än jag som tänker att man kanske skiljer sig om några år?
Just nu är det bäst för alla inblandade att vi lever i en familj, även för mig. Men min man är ändå så pass ointresserad att jag kan tänka mig att ge upp när barnen blivit vuxna.
Är det fler än jag som har sådana planer?
Jag funderade på att skiljas i flera år innan jag väl kom till skott. Men det var inte så att jag planerade att göra det en viss tidpunkt, utan det var bara så att tiden rann iväg, det kom saker emellan osv. jag funderade också på att vänta tills barnen flyttat, men ändrade mig som tur var. Barnen var 16 &18 när vi skilde oss. Jag ångrar mig inte!
Jag funderade på att skiljas i flera år innan jag väl kom till skott. Men det var inte så att jag planerade att göra det en viss tidpunkt, utan det var bara så att tiden rann iväg, det kom saker emellan osv. jag funderade också på att vänta tills barnen flyttat, men ändrade mig som tur var. Barnen var 16 &18 när vi skilde oss. Jag ångrar mig inte!
Är det fler än jag som tänker att man kanske skiljer sig om några år?
Just nu är det bäst för alla inblandade att vi lever i en familj, även för mig. Men min man är ändå så pass ointresserad att jag kan tänka mig att ge upp när barnen blivit vuxna.
Är det fler än jag som har sådana planer?
Ojoj ts, vilket sorgligt inlägg. Visst, det är normalt att man funderar ngr år - skiljas ja/nej - men att veta o tänka som du gör, ger en tragisk bild. Hur många år, som går förbi er o ni inte är lyckliga. Alla förtjänar lycka, glädje och man har bara ett liv. Bilden ni ger era barn, gör att dom får fel bild av ett parförhållande. Fast man inte tror det, dom anar o märker. Hur mamma o pappa talar mot varann, kroppsspråk, beröring (eller icke beröring) mm. Detta bär dom med sig o har svårt i egna relationer att visa o må rätt. Blir en ond cirkel. Man vill oftast så rätt, men stora beslut kan bli så fel. Det är snart 3 år sedan då vi skilde oss, dottern då 12. Hon har sagt flera ggr hur bra det var att vi separerade o hur dåligt 2 av hennes kompisar mår i sina familjer, liknande er situation. Tänk till, både en o tre ggr,vad som är bäst, för alla, i längden. Lycka till kram. Jobbiga tider.
Det där är betydligt värre än att faktiskt skiljas. Tro mig barn märker massor,de vet och få barn växer nog gellre upp så än med skilda lyckliga föräldrar trots de får varannan vecka boende.
Mvh hon som växte upp med föräldrar som borde skiljt sig men trodde det var bäst att hålla ihop "för barnen" "för ekonomin" " för att kunna bo i hus"
Det där är betydligt värre än att faktiskt skiljas. Tro mig barn märker massor,de vet och få barn växer nog gellre upp så än med skilda lyckliga föräldrar trots de får varannan vecka boende.
Mvh hon som växte upp med föräldrar som borde skiljt sig men trodde det var bäst att hålla ihop "för barnen" "för ekonomin" " för att kunna bo i hus"
Det där är betydligt värre än att faktiskt skiljas. Tro mig barn märker massor,de vet och få barn växer nog gellre upp så än med skilda lyckliga föräldrar trots de får varannan vecka boende.
Mvh hon som växte upp med föräldrar som borde skiljt sig men trodde det var bäst att hålla ihop "för barnen" "för ekonomin" " för att kunna bo i hus"
Är det fler än jag som tänker att man kanske skiljer sig om några år?
Just nu är det bäst för alla inblandade att vi lever i en familj, även för mig. Men min man är ändå så pass ointresserad att jag kan tänka mig att ge upp när barnen blivit vuxna.
Är det fler än jag som har sådana planer?
Så har jag levt i hela mitt äktenskap. Bitit ihop. Men jag tror ändå det var bättre för mina barn.
Kanske.
Ja jag håller definitivt inte med dig förstår du säkert. Dina barn är väl medvetna.
jag tycker det låter klokt. samma situation själv. tror det större barnet hade klarat en skilsmässa men det mindre barnet är fortfarande väldigt känslig och det hade känts som att sätta en kniv i hens hjärta om vi skiljt oss nu. jag har siktet inställt på att kämpa i 1-2 år till. tycker tvärtemot vad alla skriver här, att det låter som att du sätter andra personer i första rummet istället för dig själv vilket är klokt och fint. bullshit att de får illa av lite bistra miner och bråk.. tror det bara är bra för dem att få en realistisk bild av hur det är att leva i en kärleksrelation/ att vara förälder. det är inte en promenad i parken, det är en jävla Marathon att springa igenom. man måste kämpa ibland. inte lägga sig platt så fort det tar emot. (misshandel och missbruk är dock undantagen)..
Anledningen till att jag inte skilt mig tidigare fast jag varit på väg i många år har inte varit pga barnen utan mer att jag inte slutat att hoppas att maken ska inse vad jag är värd och att han inte vill bli av med mig och skärpa till sig, men det händer aldrig.
Hoppet har funnits i många år och även den klassiska - vad ska alla andra tro och tycka... Dock har jag innerst inne vetat om att det här aldrig skulle gå i många år.
Varje gång jag sagt ifrån har han tagit på sig offerkoftan och gått omkring och surat. Jag tycker att han är värdelös och det tycker inte han... Hans ord.
Varför gnäller jag på honom när han inte gnäller på mig? Då har jag oftast kontrat med att jag skulle heller inte ha mage att gnälla om jag kunde komma och gå som jag ville, rena underkläder i lådan, mat på bordet och välstädat hem, nytvättad bil, klippt gräsmatta, någon som fixar fester osv.
Sedan när jag frågar varför han inget gör för att jag ska vilja stanna kvar så svarar han- häpna inte nu!
-Det är ju mig du är arg på så jag kan ju ändå inget göra...
Det här att kanske ta lite ansvar för hem, barn och relation ingår tydligen inte i problemlösningen enligt honom...
Jag har levt ensam i vår relation i så många år att jag blivit deprimerad. Maken har dykt upp som gubben i lådan ibland utan att direkt kommunicera när han tänkt dyka upp.
Sedan kom den där berömda droppen att nu fick det f-n vara nog! Hans beteende och agerande fick mig faktiskt att börja hata honom. Så som han gjorde gör inte en frisk empatisk människa och så som han var då är verkligen ingen person jag vill leva med resten av mitt liv!
Äntligen har han förstått att jag menar allvar och han har nu gått med på det och allt är påskrivet och klart.
Han är superlåg... Han vill inte detta och det märks så väl, men inte ens nu lyfter han ett finger för att bevisa för mig att jag begår ett misstag som skiljer mig utan hans beteende bara bekräftar att jag gör rätt.
jag tycker det låter klokt. samma situation själv. tror det större barnet hade klarat en skilsmässa men det mindre barnet är fortfarande väldigt känslig och det hade känts som att sätta en kniv i hens hjärta om vi skiljt oss nu. jag har siktet inställt på att kämpa i 1-2 år till. tycker tvärtemot vad alla skriver här, att det låter som att du sätter andra personer i första rummet istället för dig själv vilket är klokt och fint. bullshit att de får illa av lite bistra miner och bråk.. tror det bara är bra för dem att få en realistisk bild av hur det är att leva i en kärleksrelation/ att vara förälder. det är inte en promenad i parken, det är en jävla Marathon att springa igenom. man måste kämpa ibland. inte lägga sig platt så fort det tar emot. (misshandel och missbruk är dock undantagen)..
Jag tror att bara barnen får vänja sig sakta men säkert och man pratar med dem så är det nog ingen större fara.
Går man för länge i ett dåligt förhållande finns alltid risken att någon är otrogen eller träffar någon annan och det blir ett hastigt uppbrott med högljudda gräl och delning av hem i osämja osv.
Nu är mina barn 12 och 15 och 15-åringen ser faktiskt fram emot att jag ska flytta då det kommer innebära en massa nya möjligheter även för honom de veckor han bor hos mig.
Han har ju även förstått att vår vuxenrelation inte varit bra och han vet ju själv hur ensamma vi varit då pappa hela tiden valt jobbet före oss.
12-åringen är mer nervös över att han ska få bo "fel" vecka hos mig så han inte kan träffa sin bästis som varannan vecka bor hos sin pappa som vi bor granne med i dagsläget. Jag har sagt att då får vi anpassa oss efter det. Inga problem!
Sedan blir det en annan skolbuss för honom till skolan och det är han lite orolig över, men det kommer han inte vara efter några turer.
Även han är medveten om allt som jag och barnen genom alla år fått göra på egen hand, så det blir inte så stor skillnad mot hur det har varit. Bara ett nytt hus liksom.
Jag är själv skilsmässobarn och pratar från det perspektivet.
Allas situation och förutsättningar är olika. Men som någon här inne nämnde, tror jag också att man måste inse budskapet och det man lär sina barn vad de kan vänta sig från relationer.
I nuvarande situation kanske dom har det praktiskt bra. Och du har det praktiskt bra. Bästa case scenario är att barnen har det praktiska och helt enkelt bara växer upp och tror att det de ser mellan sina föräldrar är det de kan vänta sig av sin framtida respektive. Att det där med att ge och få känslor och ömhet emellanåt, och umgås med varandra, att det finns bara på film. Men detta innebär också att när ni sen skiljer er efter alla år av att hålla ytan och kulisserna uppe, inser plötsligt barnen: oj... vi trodde allt va okej och kände oss trygga. Men tydligen var saker inte alls ok? Min mamma och pappa ville olika saker. Kan jag lita på att saker är som dom verkar?
Människor/barn försöker ofta hitta en förklaring och sanning på hur allt kunde bli på det ena sättet eller andra (om man inte stänger av)... Man ska inte underskatta konsekvenserna för dom när dom väl förstår, och hur dom sen känner inför allt som liknar trygghet och huruvida dom någonsin kan lita på det igen.
Nu hårdrar jag såklart detta. Men sanningen är att dessa konsekvenser blir mer extrema och svårare att hantera/kontrollera hur mycket skada det skapar, ju längre tiden går. Framförallt måste man vara väldigt medveten om att detta är riktiga konsekvenser att hantera, så att man inte tror att blir bra bara dom är lite äldre när föräldrarna skiljer sig. Det kommer krävas damage control oavsett.
Jag är själv skilsmässobarn och pratar från det perspektivet.
Allas situation och förutsättningar är olika. Men som någon här inne nämnde, tror jag också att man måste inse budskapet och det man lär sina barn vad de kan vänta sig från relationer.
I nuvarande situation kanske dom har det praktiskt bra. Och du har det praktiskt bra. Bästa case scenario är att barnen har det praktiska och helt enkelt bara växer upp och tror att det de ser mellan sina föräldrar är det de kan vänta sig av sin framtida respektive. Att det där med att ge och få känslor och ömhet emellanåt, och umgås med varandra, att det finns bara på film. Men detta innebär också att när ni sen skiljer er efter alla år av att hålla ytan och kulisserna uppe, inser plötsligt barnen: oj... vi trodde allt va okej och kände oss trygga. Men tydligen var saker inte alls ok? Min mamma och pappa ville olika saker. Kan jag lita på att saker är som dom verkar?
Människor/barn försöker ofta hitta en förklaring och sanning på hur allt kunde bli på det ena sättet eller andra (om man inte stänger av)... Man ska inte underskatta konsekvenserna för dom när dom väl förstår, och hur dom sen känner inför allt som liknar trygghet och huruvida dom någonsin kan lita på det igen.
Nu hårdrar jag såklart detta. Men sanningen är att dessa konsekvenser blir mer extrema och svårare att hantera/kontrollera hur mycket skada det skapar, ju längre tiden går. Framförallt måste man vara väldigt medveten om att detta är riktiga konsekvenser att hantera, så att man inte tror att blir bra bara dom är lite äldre när föräldrarna skiljer sig. Det kommer krävas damage control oavsett.
För mig har tankarna på skilsmässa funnits i ca 1-1.5 år och fortsätter vår situation som den är nu så lär det bli skilsmässa för eller senare, det känns som att det är en naturlig utveckling därifrån vi står nu om något inte förändras radikalt men det har jag svårt att se att det skulle ske eftersom min partner tycker att allt är bra och ser ingen anledning att ändra på något trots många långa och ingående samtal om vår situation.
Än så länge är vårt barn ganska litet så jag tror en skilsmässa skulle ta väldigt hårt på barnet men om några år så tror jag att det finns helt andra möjligheter,
Jag planerar alltså inte skilsmässa utan jag tror som sagt bara att det är en naturlig utveckling och att det mest trolig kommer att ta några år till.