Anonyma narkomanens fru

Lögner och leenden, betryggande ord och blickar som säger allt. Känslan av otrohet, Att bli bortvald för något så simpelt som en tillfällig extas. Att stå bredvid. Blind och naiv, med den starka känsla av att inte vilja bli lämnad kvar. Ensam. Se hur den man älskar krossar och förstör, medan man själv försöker plocka upp bitarna, pussla ihop och återställa utan att riktigt lyckas. Vissa bitar förstörs, vissa försvinner och de som finns kvar är kantstötta och repiga. Vill inte riktigt passa igen. Du kan lita på mig, Samtidigt som blicken är dimmig. Du är mitt allt, medan fickan är fylld av det som betyder lite mer. Det kommer alltid vara du och jag, trots att kalendern är markerad av ett svart kors. Förblindad av kärlek, med tron att tiden läker och kärlek övervinner allt. Dagarna går och kanske är alla vackra ord sanna. Vill att de ska vara det. Det var en engångsgrej. Det är bra nu. Räknar andetag, kollar puls. Liv. Andas ut. Får inte dö, lämna, ge upp. Jag älskar dig, men att älska dig gör ont. Jag är värd så mycket mer, fast egentligen inget alls. Jag orkar inte se på, ändå kan jag inget annat göra. Det är inte jag som faller tillbaka, fast jag faller ju till dig. Jag orkar inte bära dig, när du bär på det där. Hur kan du göra så mot dig själv, utan att se att du också gör det mot mig. Det är inte min arm du skjuter i, men vi delar hjärta du och jag. Giftet pumpar även i mig. Jag vill inget annat än att få älska dig.