• Anonym (Nalesnik)

    Att leva i ett förhållande utan kärlek

    Hej!

    Eftersom jag inte vågar att ta upp detta med någon som jag faktiskt känner så vill jag testa här och se hur ni andra tänker och resonerar...

    Jag har varit med min man i snart 10 år. Vi har barn, villa och rätt så trygg ekonomisk situation ihop. De senaste åren har jag dock känt allt oftare att jag är uttråkad av vårt förhållande, jag tror inte att jag älskar honom längre. Han är för övrigt en fantastisk person och underbar pappa, som delar på både hushållssysslor och föräldraskapet... En bra vän?

    Men jag blir inte upphetsad av honom längre. Inte så där spontant. Sex hade jag kunnat ha ca 1gg/månad, annars räcker det fint med att masturbera.

    Eftersom vi valde att skaffa barn ihop så får vi nu hålla ihop för barnen så att de har en hel familj?

    Samtidigt tänker jag ibland - är det så här mitt liv kommer se ut resten av tiden? Vi är båda unga (30 år). Men det är kanske så det är i alla relationer? Det kanske räcker att trivas i den andres sällskap och glömma bort fjärilar i magen och intensiva ögonblick som gör att man blir våt?... Sånt går väl ändå över med tiden...

    Kan man ha ett bra liv med nån man inte älskar?

  • Svar på tråden Att leva i ett förhållande utan kärlek
  • Anonym (förälskelse inte samma som kärlek)

    Jag tror inte det om man är en person vars sexualitet och kåthet är beroende av förälskelse och spänning. Många som skriver i trådarna här på FL klarar det, oftast män, och kan bli kåta på sina partners efter 20-30 år vilket för mig är ofattbart.

    Kanske är det människor som får lätt orgasm och kan njuta med kroppen, som inte behöver fantasier, visuell stimulans och bekräftelse i lika stor omfattning. Jag tänker mig att det är såna människor som kan ha sex för sexets skull, som inte behöver vara kära i en specifik person. Medan de som tröttnar snabbt var mer kära i förälskelsen till just den personen som de riktade sin lust till. När sedan vardagen rullar på och nyhetens behag blir till en vana så dör spänningen och därmed förälskelsen.

    Jag tror tyvärr inte det går att bli lycklig när den försvunnit även om personen och livet för övrigt är toppen. Endast en ny förälskelse kommer att skapa den typen av tillfredsställelse eller att försöka fylla det behovet med annat och lära sig förstå värdet av vad man har och att all förälskelse dör för att ersättas med djup kärlek i bästa fall.

  • Smiley01

    Jag upplever att du svarar här på din egen fråga, du känner nog vad som är rätt för dig. Jag är i liknande situation och fast några år äldre än dig och jag kände samma sak för ett tag sedan.
    Jag sa helt enkelt till min man att jag vill leva öppet och han gick med på det. Så vi får träffa andra om vi vill. 
    Det funkar så länge det funkar och än så länge har det inte påverkat oss negativt. Men jag tror dock inte att han har samma behov av att träffa ngn annan som jag men jag saknar pirret och det kan jag inte leva utan tyvärr. 

  • Cnowle

    Skilj på förälskelse och kärlek. Förälskelse går över, i ALLA förhållanden. Men vårdar man den så går den över i verklig kärlek. Och då kan man tända lika mycket på varandra.

    Att känna sig sexig och romantisk är inte alltid lätt när ungarna skriker, veckohandlingen inte hanns med, och det är löning först nästa vecka. Därför är det viktigt både med egentid och tvåsamhetstid, dvs egentid tillsammans med din partner. Bra barnvakt och sen ut på dejt - en riktig dejt, sådär sim när ni var nykära, gärna till samma ställen. Lyxa till det med hotellövernattning t ex. Prata om och med varandra, inte om vardagens alla bekymmer.

    Hemma i vardagslivet måste ni också se varandra, inte bara era olika bekymmer och Saker Som Måste Göras. Diskutera inte ens ekonomi eller barnens läxor i sovrummet. Gör det rummet till en fredad zon för sex, sömn, och varandra.

    Gör er fina för varandra! Som om det varje dag behövdes flörtas med partnern. Och flörta!

    Vad föll du för en gång i tiden? Nu gäller det att se detta hos partnern igen.

  • Anonym (Carsten)
    Anonym (Nalesnik) skrev 2019-04-30 12:09:18 följande:

    Jag har varit med min man i snart 10 år. Vi har barn, villa och rätt så trygg ekonomisk situation ihop. De senaste åren har jag dock känt allt oftare att jag är uttråkad av vårt förhållande, jag tror inte att jag älskar honom längre. Han är för övrigt en fantastisk person och underbar pappa, som delar på både hushållssysslor och föräldraskapet... En bra vän?

    Men jag blir inte upphetsad av honom längre. Inte så där spontant. Sex hade jag kunnat ha ca 1gg/månad, annars räcker det fint med att masturbera.

    Eftersom vi valde att skaffa barn ihop så får vi nu hålla ihop för barnen så att de har en hel familj?

    Samtidigt tänker jag ibland - är det så här mitt liv kommer se ut resten av tiden? Vi är båda unga (30 år). Men det är kanske så det är i alla relationer? Det kanske räcker att trivas i den andres sällskap och glömma bort fjärilar i magen och intensiva ögonblick som gör att man blir våt?... Sånt går väl ändå över med tiden...

    Kan man ha ett bra liv med nån man inte älskar?


    En svår situation. Nog rätt vanlig sådan. Några frågor väcktes när jag läste om din situation.

    1) Har inte målet varit att skaffa barn med din man och bygga upp något gemensamt och trygg tillsammans? Kan det vara så att nära målet nås (barn, hus, ekonomisk trygghet), så infinner sig en bekvämlig trygghetstristess som påverkar kärlekslivet negativt. 

    2) Kunde du inte förutspå allt detta före ni skaffade barn, hus, etc?

    3) Har du någon gång blivit upphetsad av honom? Vad är isåfall skillnaden mot idag? Är det hur han ser ut? Hur han kysser? Eller att ni alltid har sex på samma sätt?

    4) Ville du inte bli gammal med honom när du såg framför dig er framtid?

    5) Vad exakt är det som har gjort att du slutat älska honom? Det måste ju finnas konkreta saker. 

    Som sagt. Jag har inga bra svar. Bara en massa jobbiga frågor :) Du behöver inte svara om du inte vill.
  • Svedenborg
    Smiley01 skrev 2019-04-30 13:04:45 följande:

    Jag upplever att du svarar här på din egen fråga, du känner nog vad som är rätt för dig. Jag är i liknande situation och fast några år äldre än dig och jag kände samma sak för ett tag sedan.
    Jag sa helt enkelt till min man att jag vill leva öppet och han gick med på det. Så vi får träffa andra om vi vill. 
    Det funkar så länge det funkar och än så länge har det inte påverkat oss negativt. Men jag tror dock inte att han har samma behov av att träffa ngn annan som jag men jag saknar pirret och det kan jag inte leva utan tyvärr. 


    Så du träffar andra fast du är ihop/gift med din man?
    Har du fått uppleva pirret igen då?
    Tröttnar du inte på det eviga jagandet efter bekräftelse från andra eller det ständiga lustandet efter det där pirret från n.å.g.o.n?
  • Anonym (Liknande)

    Följer för är i liknande situation. Men i mitt fall har förälskelsen försvunnit och jag känner mig inte kär men älskar honom som person. Vi har det dock inte lika jämställt imo. Han har ett mindre allvarligt nog och ser inte vad som behöver göras.

    Jag har verkligen försökt tända men gör inte det. Vi har inte haft sex på jättelänge. Jag kan som inte tända bara på en kropp oavsett om jag gillar personen, måste ha pirret. Känner noll av att se fina nakna män annars. Är kanske asexuell? Men när jag är förälskad är jag väldigt sexuell av mig.

    Har kollat upp att jag har den sk "otrohetsgenen" som skrivits en del om, och kanske är det den som gör att jag inte kan tända utan nyförälskelse :/ Min partner tycker inte öppen relation är ett alternativ och jag förstår honom. Jag skulle ju bli kär och då är det slut. Det ger ju inte mig ngt att ligga med nya heller utan att vara åtminstone lite småförälskad.

    Småbarn har vi också :/ Och ordnat liv, bra ekonomi tillsammans, nära vän med varandras familjer etc...

  • Smiley01
    Svedenborg skrev 2019-04-30 13:18:58 följande:
    Så du träffar andra fast du är ihop/gift med din man?
    Har du fått uppleva pirret igen då?
    Tröttnar du inte på det eviga jagandet efter bekräftelse från andra eller det ständiga lustandet efter det där pirret från n.å.g.o.n?
    Ja det har jag. Det här är rätt så nytt så jag har inte tröttnat än. :) 

    Jag har fått uppleva pirret lite grann och det får mig levande och gladare. Har levt många år i en relation med en och samma person och känner att det blir mindre och mindre kärlek och även respekten minskar med det. Nu när vi lever öppet så är vi gladare och snällare mot varandra då man inte känner sig så låst i sin situation.

    Men vem vet vi kanske hittar tillbaka till varandra igen eller så skiljer vi oss. Det är ingen som vet. Men så länge det funkar så behåller jag en bra familj och lever ut mina lustar ngn annanstans. :) 
  • Anonym (Nalesnik)
    Anonym (Carsten) skrev 2019-04-30 13:14:10 följande:

    En svår situation. Nog rätt vanlig sådan. Några frågor väcktes när jag läste om din situation.

    1) Har inte målet varit att skaffa barn med din man och bygga upp något gemensamt och trygg tillsammans? Kan det vara så att nära målet nås (barn, hus, ekonomisk trygghet), så infinner sig en bekvämlig trygghetstristess som påverkar kärlekslivet negativt. 

    2) Kunde du inte förutspå allt detta före ni skaffade barn, hus, etc?

    3) Har du någon gång blivit upphetsad av honom? Vad är isåfall skillnaden mot idag? Är det hur han ser ut? Hur han kysser? Eller att ni alltid har sex på samma sätt?

    4) Ville du inte bli gammal med honom när du såg framför dig er framtid?

    5) Vad exakt är det som har gjort att du slutat älska honom? Det måste ju finnas konkreta saker. 

    Som sagt. Jag har inga bra svar. Bara en massa jobbiga frågor :) Du behöver inte svara om du inte vill.


    Jo, vi ville skaffa barn ihop och bilda en familj, leva tillsammans resten av livet osv. Jag trodde under de första åren att vi skulle kunna göra det också... nu vet jag inte längre.

    Och jo, jag blev upphetsad av honom innan, det är inte det. Han kysser otroligt bra (ibland kan detta göra mig kåt), vill att jag njuter i sängen, ser bra ut (ser bättre ut nu än när vi träffades :) ). Ändå vill jag inte ha honom på det sättet.

    Jag tycker att vi inte är på samma intellektuella nivå men som sagt, han är en bra människa.
  • Anonym (Nalesnik)
    Anonym (Liknande) skrev 2019-04-30 13:23:38 följande:

    Följer för är i liknande situation. Men i mitt fall har förälskelsen försvunnit och jag känner mig inte kär men älskar honom som person. Vi har det dock inte lika jämställt imo. Han har ett mindre allvarligt nog och ser inte vad som behöver göras.

    Jag har verkligen försökt tända men gör inte det. Vi har inte haft sex på jättelänge. Jag kan som inte tända bara på en kropp oavsett om jag gillar personen, måste ha pirret. Känner noll av att se fina nakna män annars. Är kanske asexuell? Men när jag är förälskad är jag väldigt sexuell av mig.

    Har kollat upp att jag har den sk "otrohetsgenen" som skrivits en del om, och kanske är det den som gör att jag inte kan tända utan nyförälskelse :/ Min partner tycker inte öppen relation är ett alternativ och jag förstår honom. Jag skulle ju bli kär och då är det slut. Det ger ju inte mig ngt att ligga med nya heller utan att vara åtminstone lite småförälskad.

    Småbarn har vi också :/ Och ordnat liv, bra ekonomi tillsammans, nära vän med varandras familjer etc...


    Jag trodde också ett tag att öppet förhållande hade varit lösningen men, precis som du säger, så hade jag förmodligen blivit kär i nån annan...

    Sedan har jag rätt svårt för att komma så behöver nog lära känna personen bättre för att få till ett bra sex. Blir dock lätt upphetsad av att fantisera om andra män...
  • Anonym (Varit i samma situation)
    Cnowle skrev 2019-04-30 13:09:27 följande:

    Skilj på förälskelse och kärlek. Förälskelse går över, i ALLA förhållanden. Men vårdar man den så går den över i verklig kärlek. Och då kan man tända lika mycket på varandra.

    Att känna sig sexig och romantisk är inte alltid lätt när ungarna skriker, veckohandlingen inte hanns med, och det är löning först nästa vecka. Därför är det viktigt både med egentid och tvåsamhetstid, dvs egentid tillsammans med din partner. Bra barnvakt och sen ut på dejt - en riktig dejt, sådär sim när ni var nykära, gärna till samma ställen. Lyxa till det med hotellövernattning t ex. Prata om och med varandra, inte om vardagens alla bekymmer.

    Hemma i vardagslivet måste ni också se varandra, inte bara era olika bekymmer och Saker Som Måste Göras. Diskutera inte ens ekonomi eller barnens läxor i sovrummet. Gör det rummet till en fredad zon för sex, sömn, och varandra.

    Gör er fina för varandra! Som om det varje dag behövdes flörtas med partnern. Och flörta!

    Vad föll du för en gång i tiden? Nu gäller det att se detta hos partnern igen.


    Goda råd. Men ibland räcker det inte tyvärr. 
    Ju längre tid som går i den situationen desto större är risken att man känner sig inträngd och blir bitter. Eller att det startas bråk över småsaker om man i grunden tycker att vardagspusslet funkar. 
    Jag tror personligen att många par håller ihop för länge av de anledningar TS nämner. Ekonomi, barnen, trygghet etc.
    TS får ta sig en ordentlig funderare. 30 är ungt. 

  • Anonym (Varit i samma situation)
    Anonym (Carsten) skrev 2019-04-30 13:14:10 följande:
    En svår situation. Nog rätt vanlig sådan. Några frågor väcktes när jag läste om din situation.

    1) Har inte målet varit att skaffa barn med din man och bygga upp något gemensamt och trygg tillsammans? Kan det vara så att nära målet nås (barn, hus, ekonomisk trygghet), så infinner sig en bekvämlig trygghetstristess som påverkar kärlekslivet negativt. 

    2) Kunde du inte förutspå allt detta före ni skaffade barn, hus, etc?

    3) Har du någon gång blivit upphetsad av honom? Vad är isåfall skillnaden mot idag? Är det hur han ser ut? Hur han kysser? Eller att ni alltid har sex på samma sätt?

    4) Ville du inte bli gammal med honom när du såg framför dig er framtid?

    5) Vad exakt är det som har gjort att du slutat älska honom? Det måste ju finnas konkreta saker. 

    Som sagt. Jag har inga bra svar. Bara en massa jobbiga frågor :) Du behöver inte svara om du inte vill.

    2 & 4. Klart man inte gör. Dom flesta känner ju att de ska hålla ihop livet ut när man har förälskelse och kärlek.


    5. Det måste inte alls finnas konkreta saker. Det är ju känslor det handlar om. Medvetna och undermedvetna.

  • Anonym (förälskelse inte samma som kärlek)
    Anonym (Carsten) skrev 2019-04-30 13:14:10 följande:
    En svår situation. Nog rätt vanlig sådan. Några frågor väcktes när jag läste om din situation.

    1) Har inte målet varit att skaffa barn med din man och bygga upp något gemensamt och trygg tillsammans? Kan det vara så att nära målet nås (barn, hus, ekonomisk trygghet), så infinner sig en bekvämlig trygghetstristess som påverkar kärlekslivet negativt. 

    2) Kunde du inte förutspå allt detta före ni skaffade barn, hus, etc?

    3) Har du någon gång blivit upphetsad av honom? Vad är isåfall skillnaden mot idag? Är det hur han ser ut? Hur han kysser? Eller att ni alltid har sex på samma sätt?

    4) Ville du inte bli gammal med honom när du såg framför dig er framtid?

    5) Vad exakt är det som har gjort att du slutat älska honom? Det måste ju finnas konkreta saker. 

    Som sagt. Jag har inga bra svar. Bara en massa jobbiga frågor :) Du behöver inte svara om du inte vill.
    Bra frågor! Värda att fundera över. Tror jag ska spara dem och fundera över mitt eget liv. Kanske ibland är det så enkelt att när man äter sin favoriträtt för hundrade eller tusende gången, är den absolut lika god men kanske inte ger samma tillfredsställelse som i början. Helt enkelt för att man vet vad man kan vänta sig?! Det främmande och "osmakade" är mer spännande och finns liksom kvar att utforska.
Svar på tråden Att leva i ett förhållande utan kärlek