Jag vet ju att man inte kan göra något. Men undrar ändå hur andra gör som har nära anhörig som är långvarigt sjuk. Den här konstanta oroskänslan man bär på månad efter månad och sen plötsligt händer något och då har man dödsskräck. Och sen lägger sig det värsta igen och man har "bara" den där oron igen.
Hur gör ni för att må hyfsat under tiden? Känner ni er någonsin lyckliga trots detta?
Men vänjer sig, först chockfasen när man får beskedet, sedan sorgen när man får insikten att den sjuke har begränsad framtid. Rädslan att den sjuke tar ett beslut att förkorta sitt liv. Oron hur syskonet, som man är gift med, ska ta det när faktum är att personen är död, när den dagen kommer.
Nej den konstanta oron gör att man aldrig blir lycklig i den typen av relation.. min oro gick ut ö er barnen då jag var orolig för min kille och tanken på hans tillstånd, så tillslut prioriterade jag honom före barnen och det blev viktigare att spendera tid med honom än med mina barn då han hela tiden påminde mig om att ingen visste hur länge han kommer leva..
Till slut insåg jag hur jag faktiskt prioriterat och gjorde det enda rätta och bröt upp med honom för att prioritera barnen och vårat liv.
Jag är i samma situation som dig TS. Mamma har cancer som är obotlig. Vi fick veta detta för en månad sedan och den värsta chocken har lagt sig. Känner också sorg för att hon inte får bli gammal (hon är under 70) och sorg för pappas skull, för att han blir ensam. De första veckorna stod jag knapp ut, det var outhärdligt. Grät hela tiden. Nu har jag på något konstigt sätt vant mig vid tanken. Känns som om jag hamnat i ett förnekelsestadie fast jag tror att det är en överlevnadsstrategi. Jag försöker leva som vanligt och göra det jag brukar göra, så mycket jag orkar.
Jag vet ju att man inte kan göra något. Men undrar ändå hur andra gör som har nära anhörig som är långvarigt sjuk. Den här konstanta oroskänslan man bär på månad efter månad och sen plötsligt händer något och då har man dödsskräck. Och sen lägger sig det värsta igen och man har "bara" den där oron igen.
Hur gör ni för att må hyfsat under tiden? Känner ni er någonsin lyckliga trots detta?
Jag levde som under hold under tiden maken var sjuk. Som ett konstant hot över oss som skapade en fysisk och psykisk stress tills han dog. Kan inte säga att jag stod ut, bara överlevde och tog mig igen om en stund i taget.
Åh fy sjutton! Jag kan ju sätta mig in i din situation även om det inte riktigt är så svart med min mamma (ännu?).
Men vi hade en kris för 1-2 månader sedan då vi började planera begravningen mentalt. Men sen började nya behandlingar och det blev lite hopp igen.
Hur hanterar din mamma det? Det är jag så vansinnigt rädd för att kunna hantera, hennes sorg och rädsla när det är helt kört.
Man tar hand om det praktiska. Testamenten, att du vet var alla papper och pengar finns, lite dödsstädning. Du gör upp en plan för vad du ska göra ifall du måste klara dig utan personen, eller under en lång sjukdomstid. Allt detta är en ganska liten lista, fast med drastiska åtgärder. Det är lika bara att klara av dem så att du inte behöver oroa dig över några ovissheter.
Nästa grej är att man engagerar sig i personens behandling och vård. Håller sig informerad och påläst. Många behandlingar äter upp massor av tid, men det är även terapeutiskt att känna att man är en aktiv deltagare i att kämpa mot sjukdomen.
Det sista är att man prioriterar tiden tillsammans och gör både speciella och vardagliga saker tillsammans. Det är ok att skämma bort barnen och er själva ganska mycket extra, men det måste finnas en fungerande vardag och långsiktiga mål. Särskilt om det finns barn med.
Min man hade hjärncancer och har var sjuk i nästan 2 år.
Levde med min man som vår sjuk i obotlig cancer. De värsta var oron, men man måste försöka göra det bästa av det och leva för stunden. Ta vara på varje stund med sin sjuka anhörig. De är tid man aldrig får igen. Och sätta lite guldkant på tillvaron. Köp hem fikabröd, umgås med personen, var tillgänglig. Visa att man finns där.
För plötsligt en dag finns personen inte kvar, men har man gjort allt man kan och inget har att ångra så är det enklare att gå vidare, även om sorgen är tung.
Kram