Ögonkontakt med 3,5 mån bebis?

i dagens samhälle när föräldrar hellre sitter med sina mobiltelefoner än att ha ögonkontakt med sina barn så är det inte så konstigt.

Ett tips, lägg ifrån dig mobilen och ägna hela din dotters vakna tid av att bara umgås med henne.

Hej, 
Mobilen använder jag i princip aldrig när min dotter är vaken.

bra. Annars brukar det va orsaken till barns bristande ögonkontakt och utveckling.

Jag tänker att så länge ni har ögonkontakt ibland och att hon ger svarsleende och så, så är det nog ingen fara. Hon är säkert bara i en period när andra saker är mer intressanta. Kanske just att se mönster och rörelser runt omkring sig. Mina tre barn har alla haft väldigt olika intressen redan som bebis.

Ja men precis. Det var ju därför det var svårt att få ögonkontakt med mitt mellanbsrn, inte att han har nystagmus. Tack för infon då vet jag.

Vid 3 mån ålder kollar de på Bvc att man får ögonkontakt med barnet. Och det är inte för TT kolla föräldrars telefonvana.

Finns förstås fler anledningar. Sjukdomar kan också va en orsak :)

Känner igen mig. Har det varit likadant hela tiden för er?? Vår bebis är 10 veckor.. får ingen tydligen ögonkontakt eller svarsleende. Märker att han kollar i ansiktet ibland..men när vi får ögonkontakt så viker han bort blicken och huvudet. Han söker inte heller blicken. Han älskar stora röda saker, svart-vita saker och lampor och fönster. om någon annan tar hand om vår bebis en liten stund och jag eller pappan kommer fram så ler han mot oss, eller om han hör vår röst så ler han och om vi busar, detta händer dock bara IBLAND (när han inte sett oss på ett litet tag). Men han kollar oss inte direkt i ögonen. är vi rakt framför honom och han blir glad så ler han och kastar huvud och kollar åt höger och vänster, som att han tittar efter oss men inte ser oss.

Har varit hos barnläkare som menade att han kollade då och då på henne...Läkaren menade att detta inte är något konstigt... men jag är fortfarande fundersam...

Någon mer som varit med om liknande?

Hej!

Min bebis var precis lika dan. Kollade mycket på andra saker och sällan på ens ansikte men kunde ge bra svarsleenden och ögonkontakt när han kände för det. Var väldigt intresserad av omvärlden bara och tittade därför mycket på den. Är nu snart 7 månader och har nu mera smeknamnet "skruven" då han hela tiden väder på sig i famnen och ska titta på saker (kan snart gå också). Och nu mer är jag inte ett dugg orolig längre. Han lyser verkligen upp som en sol när han ser någon av oss föräldrar och tycker om att ha ögonkontakt med oss så länge han vill men rätt snart är det något bakom honom eller så som är intressant så då tittar han på det.

Tycker BVC att de får en bra ögonkontakt så kan man vara lugn skulle jag säga. De har mest koll på sånt där. Och alla bebisar har som sagt en personlighet från början, vissa är mer intresserade av att titta på annat än sina föräldrar helt enkelt.

Och exakt var har du källa till detta intressanta påstående? Länka gärna för jag vill verkligen veta vilken forskning som har visat det!

En kort uppdatering. Min dotter är nu 5,5 månader. Ögonkontakten är fortfarande kort (max 1-2 sekunder) åt gången. Hon ler och skrattar mot oss men vrider ofta bort blicken. Det känns inte som om hon föredrar att umgås med människor. Om vi är ute och folk hälsar på henne så reagerar hon nästan inte alls. Hon kollar inte ens upp... Var aldrig en som tyckte om att stirra folk i ansiktet. Det sociala samspelet är det som oroar mig mest. Hon verkar inte bry sig om oss när vi pratar med henne men tittar upp när vi börjar sjunga eller göra roliga ljud. Läkaren på BVC tyckte inte att det var något att vara orolig över (just då gav hon bra ögonkontakt). Det positiva är att hon tycker om närhet och vill bli buren/kramad. Hon kan redan krypa med armarna och kryper gärna fram till sina leksaker. Hon är intresserad av sin omgivning, följer oss med blicken i rummet, vänder sig om när hon hör ljud. Det som oroar mig är att hon inte initierar och föredrar samspel med människor. Hoppas innerligt att detta är ett personlighetsdrag. Någon som har liknande erfarenheter?

Tack för att du uppdaterar... förstår din oro eftersom jag känner precis likadant med min snart 3 månader gamla pojke. Har märkt att min son älskar färgglada leksaker och sängmobiler men han undviker och tröttnar mycket snabbt på människor. Känns fortfarande som han undviker ögonkontakt..han söker inte blicken..märker att han stirrar på mig när han äter, men när jag tittar på han så vänder han snabbt bort blicken :(

Uppdatera gärna mer om hur det går...skriv även gärna privat till mig om du vill! 

Undrar också om någon mer har liknande erfarenheter?!

Hej!

Har en ganska snart exakt 5 månaders där jag har liknande funderingar. På nära håll (i famnen) undviker han ögonkontakt och vänder och vrider på ansiktet, men om jag backar med ansiktet kan han kolla och skratta lite blygt och vända bort. Men om jag busar och gör skojiga ljud kan han skratta och titta massor och liksom vänta in buset.

När han ligger ner är det inga problem med ögonkontakt konstigt nog. Matning not so much. I övrigt väldigt begrundade när han tittar omkring sig nyfiket. Han söker inte folks blick med skratt, utan en måste titta på honom ordentligt, prata och ge honom några sekunder så ler han/visar han intresse. Vissa tittar och vill ha svar direkt och då när han inte reagerar på studs så vänder de bort blicken från honom....blir så fundersam ibland....

Hej och tack för era svar!

Jag har läst att ögonkontakt på skötbordet och på avstånd är gott nog. Det är många bebisar som inte gillar ögonkontakt på nära håll. Samma vad gäller matning- det ska tydligen inte vara ovanligt. Vad jag har fått förklarat för mig på andra forum så är det inte ögonkontaktens längd som är viktig utan hur bebisar använder ögonkontakt för att kommunicera. Jag skulle nog säga att min dotter tittar mig i ögonen när hon vill att jag lyfter upp henne från sängen eller stolen, men hon förlorar snabbt intresse om jag t.e.x. sjunger för henne eller pratar med henne. Håller tummarna för våra små bebisar!

Hej allesammans, jag ville skriva en uppdatering. Min dotter är nu 15 månader och jag är inte längre orolig för hennes utveckling. Det vände när hon var kanske 7 månader då hon blev mera social. Idag har hon många gester, hon pekar, säger några ord och älskar att vara nära mamma och pappa. Leker både själv och är intresserad av andra barn.

Jag vill skicka en virtuell kram till alla oroliga mammor och pappor där ute. Jag förstår hur jobbigt det är att vara orolig och ha ångest över ens barns utveckling. Det är en känsla av maktlöshet som jag aldrig tidigare upplevt. Nu i efterhand har jag insert att jag var kroniskt trött pga för lite sömn, deprimerad och nedstämd. Jag sökte hjälp hos en psykolog via BVC och fick gå i terapi och ta antidepressiva medel. När min dotter började sova bättre och jag slutade amma helt så blev allt så mycket bättre. Idag tar jag inga mediciner.

Ett råd är att om ni känner er utmattade psykiskt eller fysiskt, prata med någon. Gå till läkaren eller till en psykolog.

Hej allesammans, jag ville skriva en uppdatering. Min dotter är nu 15 månader och jag är inte längre orolig för hennes utveckling. Det vände när hon var kanske 7 månader då hon blev mera social. Idag har hon många gester, hon pekar, säger några ord och älskar att vara nära mamma och pappa. Leker både själv och är intresserad av andra barn.

Jag vill skicka en virtuell kram till alla oroliga mammor och pappor där ute. Jag förstår hur jobbigt det är att vara orolig och ha ångest över ens barns utveckling. Det är en känsla av maktlöshet som jag aldrig tidigare upplevt. Nu i efterhand har jag insert att jag var kroniskt trött pga för lite sömn, deprimerad och nedstämd. Jag sökte hjälp hos en psykolog via BVC och fick gå i terapi och ta antidepressiva medel. När min dotter började sova bättre och jag slutade amma helt så blev allt så mycket bättre. Idag tar jag inga mediciner.

Ett råd är att om ni känner er utmattade psykiskt eller fysiskt, prata med någon. Gå till läkaren eller till en psykolog.