Oro och ångest som inte försvinner

Hej. I höstas var jag med om ett missfall i vecka 12 (fostret hade dött flera veckor tidigare men det konstaterades på KUB-ultraljudet). Det kom som en chock och jag blev såklart jätteledsen. Från att ha gått på rosa moln och börjat köpa babykläder till att ligga på gyn och genomgå Cytotecbehandling för att få ut resterna och efterföljande blödning i sex veckor. Kände mig så besviken och lurad. Så fort det var möjlig började vi försöka igen och nu är jag i vecka 22. Dock stor skillnad denna graviditet då jag inte tycker mig kunna glädjas ordentligt. Var på vaginalt ultraljud redan i vecka 6 för att kolla så allt var okej, vilket det var. Även KUB-ultraljudet och det stora rutinultraljudet såg bra ut och jag har börjat känna av hen i magen och vet att det är på riktigt. Det tog dock lång tid innan jag vågade tror på det, var jätteorolig inför ultraljuden och beredd på det värsta.

Alla runt mig glädjs och min sambo tjatar om att vi ska börja kolla på barnvagnar m.m. Men jag vill bara skrika "Det är väl inte lönt, det kanske inte blir någon bebis denna gången heller??". Jag vet inte om jag psykiskt kommer klara ett nytt missfall, speciellt inte så här långt gången, och vill då inte ha barnvagn och spjälsäng ståendes som skrattar mig hånfullt i ansiktet. Det är ju halva tiden kvar och allt/så mycket som kan få fel. Känns som att mitt undermedvetna redan vet att det inte kommer gå vägen och det är därför jag inte kan föreställa mig att jag kommer bli mamma om några månader, att jag kommer ha en liten bebis att mysa med, det känns bara som ett svart hål väntar. När folk pratar om bebisen och framtiden försöker jag spela med och le men inom mig tänker jag "ja vi får väl se hur det blir med det" och jag undviker att prata om graviditeten.
Jag kan ta fram och titta på alla fina babykläder vi köpt och längta men sen kommer tårarna... De kommer även nu när jag tänker på det och skriver detta.  Kan inte prata om det med min sambo eller nära vänner utan att tårarna kommer, får bara hör att jag ska sluta oroa mig...
Jag vill ju glädjas och må bra och vissa stunder känns det en kort stund bra men sen kommer oron och ångesten som besked. Flera bekanta och folk i min omgivning som fått barn och allt har gått bra och alla har fått friska välmående barn vilket bara gör att jag känner att jag har oddsen emot mig, någon gång kommer det ju inte gå bra och då är sannolikheten stor att det är hos mig olyckan slår ner...
Är det någon annan som haft det såhär och kan komma med tips?