Tuffa nattningar

Hej!

Vi har i flera år då och då haft svårt att göra bra läggningar för vår nu 6 1/2 år gamla dotter. Vi vet att det är viktigt att göra det till en mysig stund och att ha en rutin. Vi har gett henne kroppslig närhet vid läggningarna ända till 6-årsdagen. Då hade vi förberett henne på att det skulle bli dags att börja somna själv. Hon fick göra ett eget schema där hon kryssade för varje kväll hon somnade själv och fick välja belöning efter valfritt antal dagar. Mycket delaktighet alltså. Det gick bra. Vi började sedan slarva och har för smidighetens skull nattat i vår säng osv då och då. Det känns som att detta har dragit ut på att sätta den nya rutinen.

Vi tycker att vår dotter har utmärkt sig något i relation till andra barn och även sin syster. Vi tycker att mycket stämmer överens med tecken på högkänslighet. Att skälla på henne (vilket vi ogillar och undviker men av frustration ändå gör ibland) får motsatt effekt. Hon börjar trigga 100 ggr mer. Skrattar och tar i mer. Det har hänt vid ett antal läggningar sedan hon var bara ca 3 år. Vi har blivit arga och ångrat oss efteråt.

Idag hade hon sovit på förskoleklassens vila och vi tror att detta är ett skäl till de kvällar som blir kaos. Hon började med att provocera genom att gå upp, rulla ned på golvet, hoppa i sängen osv. Jag la mig hos henne en lång stund och pratade henne lugn. Hon kunde inte sova ändå. Fick varm mjölk. Fortsatte provocera. Jag valde att vara i hennes rum och städa. Lät henne sitta i sängen med pysselbok. Sänkte ribban till ?bara du är i sängen så kroppen får vila och varva ned?. Gjorde ett nytt försök utan pyssel 2 h efter att läggningen startat. Hon försökte men ballade snabbt ur och sa att hon inte kunde. Sprang till vår säng och jag kände att jag gick in i kamp. Jag var lugn men kände att det inte får löna sig att provocera. Jag försökte, liksom tidigare, att prata om vad som gör det svårt att somna i egen säng och hur jag kan hjälpa henne. Kompromissade något men vägrade låta henne somna med oss. Hon blev mer och mer frustrerad. Kastade kuddar på mig. Slet loss sina lakan. Försökte springa ur rummet men jag stod i dörrhålet (är det att klassa som våld att hindra henne från att gå ut?). Gjorde nya överenskommelser, pratade o kramades men hon sprang in till vår säng. Jag bar tillbaka henne sprattlandes och hon råkade skalla mig. Jag skrek på henne och hon blev ledsen. Vi kramades, hon fick äta lite och somnade sedan i sin säng.

Jag ifrågasätter mitt agerande. Ska jag stå på mig och vara konsekvent eller borde jag ha gett mig tidigare? Jag är rädd för att ge henne lillfingret och ser vikten av att hålla fast vid rutinen att hon somnar i som säng varje kväll om det ska bli enkelt för henne på sikt. Skolan måste absolut meddelas om att hon inte kan sova dagtid. Vad kan vi mer göra? Hur kan vi tänka? Älskade lilla unge. Jag förstår ju att hon inte vill somna själv men det fungerar när hon är rejält trött och hon är så stor att det känns som att det är dags.

Hoppas på svar. Behöver verkligen input.