Anonym (Ta det lugnt) skrev 2019-06-13 18:06:01 följande:
Ja så är det för mig med.. känns så jäkla tomt utan honom.. lite som ett svart hål! Men när man saknar och längtar tenderar man att bara tänka på.det fina stunderna i relationen och de finns ju alltid kvar som minnen... svårare att sakna någon om man tänker ex som i mitt fall: att partnern inte prioriterade eller lyssnade på.mig.. att han konstant svarade det löser sig för att sedan dra utan ett ljud.. att jag hela tiden fått lägga ner så mycket energi på att visa honom hur saker är eftersom han inte tyckte fatta när jag enbart använder ord... eller att han fått se till att vi träffas eller gör saker fast han var den som ville görs ngt.. att behöva tjata på någon om när han ska komma för att han ska göra det (annars kom han inte FAST vi bestämt tillsammans).. eller det faktum att han aldrig bjöd med mig på saker, bara så att han önskat att jag hade varit där... eller det faktum att han ALDRIG BERÄTTADE något för mig... han kunde ställa in aktiviteter eller ändra planer utan att säga det! Ofta fick jag reds på saker av hans mamma eller så hade vi bestämt att umgås en vecka men när han väl kom berättade han att han skulle åka igen i övermorgon etc..i de stunder som känns förjäkliga tänk på de dåliga sakerna!
Det gör ont och jag visste att han skulle träffa ngn före mig då jag tar så lång tid på mig att komma över ngn.. har haft psnik ocv ångest för det.. mitt x resons har alltid varit bortförklaringar som ingen skulle tro på och inte han själv heller ex. Jag vill inte ha en relation just nu för jag är ensambarn så jag klarar inte av att behöva tänka på någon annan.. pratade sista gången med honom för ca en månad sedan och då dejtade han ingen sa han... men en månad senare tydligen...
men ett steg i taget fränt eller bakåt (viktigt att ta hand om sig själv) och plötsligt så har man gått vidare!! Man ÄR värd så mycket mer än ett kräk som kan med att behandla en så!
Känns galet att läsa ditt svar, för jag känner igen mig så mycket! Han sa alltid att allt var bra även fast jag kände på mig att något var fel. Han berättade aldrig om han var arg eller ledsen över något jag sagt (när vi bråkade så kunde jag nästan bli desperat efter en reaktion, då han alltid var så avstängd).
Han drack för mycket och visste inte sina gränser. Ibland kunde han få för sig mitt i natten när han och jag satt och umgås tillsammans, att han skulle dra iväg och supa med sin storebrorsa istället, och lämnade mig helt ensam.
Om han gjort något fel eller sårat mig så var det alltid jag som fick fixa det, för han orkade aldrig ens försöka.
Han har aldrig riktigt stått upp för mig, utan har varit en tyst mus när någon i hans närhet behandlat mig illa. Medans jag gjorde ALLT i min kraft för honom.
Jag är otrolig orolig över mina känslor när han väl träffar någon ny faktiskt, jag har nog bara försökt att förtränga det. Jag är rädd att han ska prata illa om mig, berätta alla mina brister och dåliga personlighetsdrag som han stört sig på under vårat förhållande. Hans familj är verkligen den mest problematiska familjen jag någonsin träffat, och då är han den mest sansade av de alla. Och de pratar alltid skit om allt och alla, men är sen falska när de personerna dyker upp. Jag hatar tanken av att jag kommer vara samtalsämnet i deras skitsnack(det har jag nog varit innan också).
När jag träffade honom så hade pratade han så mycket om sitt ex, både positivt och negativt, därför har jag nästan börjat undra om jag endast var ett rebound? Ett 3 årigt rebound..
Du förtjänar verkligen så mycket bättre än den du beskrev, och den känslan du måste ha känt när du fick reda på att han träffar någon ny kan inte ha varit lätt att hantera, jag längtar inte tills jag får uppleva samma..
Fyfan vad förvirrad jag känner mig nu. Mina känslor är verkligen som en bergochdalbana.
